stigstrombergsson

Vanligen säger man en och en halv, inte en halv och en. Bakvändheten i rubriken är både medveten. Den har också en saklig bakgrund – en bok.

Jag minns inte när jag fick grepp om den men gissar att det var två-tre år in på 2000-talet. Jag minns inte heller om jag betalade den eller fick den som gåva med dedikation av författaren. Det jag dock minns att jag började läsa Jesper Svartviks doktorsavhandling med titeln Mark and Mission – Mk 7:1-23 in its Narrative and Historical Contexts. Den gången blev det en halv gång. Jag arbetade på den tiden. Alla barnen hade inte flugit ut. Tid och fokus förslog inte till mer än en halv läsning. Då jag kraftigt ogillar o- och halvlästa böcker har nu saken efter flera år fixats. Boken är nu helt nyläst så att rubriken faktiskt kan bli en halv och en.

Genren doktorsavhandling garanterar att en produkt är tungläst, faktaspäckad och för så kallat ”vanligt folk” ganska irrelevant vad avhandlingen än handlar om. Jag har några kring lite olika saker – medicin, maskinteknik, pedagogik, Bibelvetenskap, annan teologi – och står för beskrivningen. Enligt min mening måste det vara på det sättet. Forskning har som uppgift att försöka flytta kunskapsfronten en liten bit framåt och då måste man ju gräva på djupet, bildligt talat. Det handlar därför om att begränsa ämnet och att välja bland olika arbetsmetoder samt relatera sin undersökning till vad andra forskare sysslat med i närheten av det man håller på med. Inte minst det sista får när det gäller Bibelvetenskapliga analyser ofta rejält omfång.

Mot bakgrund av detta skall inget klander riktas mot författaren Jesper Svartvik som jag fick kontakt med i början av 1990-talet då han några somrar verkade i församlingen. Han gjorde helt och fullt på drygt 400 sidor brödtext det en doktorand skall göra – gräva djupt kring en eller två detaljer för att söka flytta forskningsfronten framåt en smula just där. Hans engelska klarar jag av men min grekiska är för gles för att uppfatta detaljer och nyanser. Min hebreiska är inte bara gles utan sjunken i havets djup och därför uppskattar jag att de judiska rabbinernas texter som han anför får en engelsk översättning. Min koptiska finns inte alls och har aldrig funnits. Den del av den akademiska världen där andra Bibelforskare finns har dock inte alla mina språklyten och det är för den aspekten av kosmos tockenadära avhandlingar skrivs – oberoende av amnen. Jag som bara är en i någon mån hyfsat informerad Bibelvetenskaplig amatör ligger därför under bokens – och andra avhandlingars – begriplighetshorisont men får givetvis ändå en och annan ny tanke.

En sådan hyfsat ny tanke ligger i fältet metoder för att analysera Bibeltext. Där har sedan jag pluggade för runt 50 år sedan nya fruktbara analysinstrument plockade fram, vuxit sig starkare och etablerats. Ett fruktbart exempel den metod man kan kalla narrativ kritik plockad från litteraturvetenskapen i allmänhet.

En annan ny insikt jag fått är hur allvarligt man bland judiska rabbiner under första århundradet och senare såg på och diskuterade ont tal, alltså det som lämnar en människas mun. Vi tänker lätt att skvaller och skitprat om någon inte är världens värsta grej och vi kan till och med unna oss en och annan vit lögn. Bland rabbinerna fanns, med argument ur vad vi kallar Gamla testamentet, tydliga belägg för att ont tal värderades lika allvarligt som avgudadyrkan, mord och incest. Det är tänkvärt.

Till sist: Inte minst avhandlingens käll- och litteraturförteckningen på 40-talet sidor med Index of Modern Authors med runt 700 namn och titlar imponerar. Frågan mal om i vad mån och hur det akademiska samtalet och debatten bland forskare påverkats av Jespers avhandling som jag nu äntligen läst en halv och en gång.

Tidsmässigt blir det längre och längre mellan mina blogginlägg. Bland annat beror det på läsning av o- eller halvlästa böcker, samtal och funderingar med folk, en och annan TV-serie och knepiga ännu inte lagda julklappspussel. Jag skall försöka bättra mig. I alla fall kom nu ett.