stigstrombergsson

Det börjar verkligen bli dags att avrunda och avsluta serien blogginlägg med envist och enträget som rubrik. Tillsammans med ett försök till resonemang om A Mission-shaped Church i England och nedslag av detta hemma i Sverige har envist och enträget vad gäller böner och bönesvar rent lokalt skvalpat i min hjärna.

När det gäller de böner – såväl som andra böner – för barn och unga som envist och enträget betts i Älvsby kyrka de senaste åren är min Bibellogik enkel – och kanske i mångas ögon naiv. Jag tar min utgångspunkt i Johannes första brev där det står: Om vi ber om något efter hans – Guds – vilja vet vi att han hör oss. Jag tänker då att rimligen vill Gud att människor skall komma till tro och växa i tro. Bön envist och enträget för den saken och i den riktningen är alltså rätt. Johannes fortsätter sedan med om vi vet att han hör oss vet vi också att vi får det vi ber om i vår bön. Det blir alltså att envist och enträget bara be och lika envist och enträget vänta på bönesvaret och fortsätta att be.

Nu har jag i min tanke hela tiden haft att föreställningen att bönesvaret skulle bli ett insipprade av ungdomar, unga vuxna och familjer i söndagarnas gudstjänster. Där förkunnas Ordet och dukas Bordet – helst alltid. Jag har också strävat och verkat för de sakerna genom att tjata om söndaglig Mässa med en ”trallvänlig” liturgi och förkunnelse med tydligt angeläget innehåll och tilltal.*

Bönesvaret har uteblivit – så här långt. Eller tagit andra riktningar än den jag har tänkt. Det skulle då inte vara första gången i världshistorien Gud gör så. Jag undrar om inte till exempel Messy Church i vår församling blev ett sätt Gud besvarat de söndagliga bönerna för barn och unga. I denna series förra inlägg slutade jag med rapporten att vid senaste Messy Church mötte 140-150 personer upp – och då inte främst av den sort som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk. Är barnkörens tillväxt och det stigande antalet konfirmander och ett och annat välbesökt event andra bönesvar?

Alltsammans är glädjande, våldsamt glädjande, att utvecklingen gått så under hösten. När man värderar och resonerar om saken finner man att det är en massa ”nya människor” man säger att det gäller att vidareutveckla kontakterna med. Idealet är ju att Messy Church skall kunna leda vidare in i vad jag kallar Massy Church – och då givetvis omforma söndagarnas gudstjänster.

Vad behövs för det? Vad kan göras?

Att vi som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk – jag repeterar min kategorisering – möter upp där och när ”nya människor” möts är viktigt och riktigt. Inte då för att ta över och modifiera utan för att vara kontakter.

Att välbesökta sammanhang får hela arbetslagets gemensamma uppmärksamhet är viktigt. Jag tycker att ALLA som har pedagogiska och diakonala uppdrag så väl som ALLA präster och musiker skall få arbetsförlagd tid till de fredagar det är Messy Church – för att knyta och återknyta kontakter samt stöka i allt praktiskt.

I flera år har man enviskt och enträget bett för barn och unga. När nu Gud besvarar bönen på sitt sätt är det viktigt att man lika envist och enträget går in i och samverkar i det Gud gör – och fortsätter att be för och om en evangeliserande församling som växer och fördjupas.

Med de orden avrundar jag denna tnkeserie. Det tidigare delarna hittar man här, här, här och här.

* Huruvida jag själv som församlingspräst som pensionär förmått leva upp till dessa mina egna önskemål är dock en sak jag näppeligen själv kan bedöma. Andra må värdera.

Ibland har dessa mina tankar mött viss tröghet, rentav motstånd. Främst har det då varit några som gjort och gör sig till (oombedda) ombud för andra agerat för att vissa söndagar skall vara Nattvardslösa. För mig är det en obegriplig snål hållning. Bara för att en del (kanske) inte vill skall Bordet inte dukas så att de som vill kan få ta emot Jesus kropp och blod. Det är dessutom inkonsekvet. Tanken att (kanske) inte alla vill utsätta sig för predikan för inte med sig önskemål om och införande av en prediko-fri söndag i månaden. Att psalmer och kyrklig musik (kanske) inte gillas av alla leder inte heller till några omsorgskännandes önskan om en söndag i månaden utan takt och ton.