stigstrombergsson

Jag slutade envist och enträget 2 med att det man kan kalla Church-shaped Mission är mycket vanligt och många gånger både utgår från och leder till en begränsande otänkthet. Jag lovade då att ge några exempel men innan vill jag betona att sakerna inte med nödvändighet måste ses som dåliga. De kan ha sin plats. Jag föreslår inte att allt skall upphöra men menar att man behöver vara vaken. Man kan så försjunka i kyrk-formade uppdrag att uppdrags-formade uppdrag hamnar på undantag.

Först ett stort exempel. Det är nog övertydligt men kan hjälpa till att förtydliga tankegången. I Svenska kyrkans församlingar reserverar man utan tvekan tider, personella resurser och lokaler för att rymma de antal begravningsgudstjänster man av erfarenhet behöver. Så är vår kyrkas och våra församlingars struktur. Det är en följd av historien och följer en förväntan från ett stort (men vikande) antal människor. I Älvsby församling rör det sig om tre i veckan med möjlighet att skapa en eller två till om det skulle behövas. Det är OK och jag föreslår inte att det skall upphöra.

Men handen på hjärtat! Gav Jesus sina apostlar och sin Kyrka det uppdraget? Var det hans och Kyrkans Mission? Jesus verkar ju snarare motarbeta död-saken. Förutom att själv uppstå ur döden och i sin gärning avbryta och eliminera några begravningar säger han till någon: Låt de döda begrava sina döda.

Min slutsats blir att begravningar i stort är Church-shaped Mission, inte ett uttryck för Mission-shaped Church. Menar jag med det att kyrkan skall sätta ner foten och sluta att på det sättet möta människor i sorg och då gråta med dem som gråter? Nej! Men jag menar att man behöver vara skarp i tanken på vad som är vad, våga måla i svart och vitt men också inse att det finns gråskalor. På samma sätt kan man se på vigselgudstjänster oberoende om de är sär- eller samkönade.

Mycken vad man kan kalla stuprörsverksamhet kommer också ofta en o- eller halvtänkt kyrk-formnings-tanke. Att i ett arbetslag verka i stuprör är när olika personer och arbetsformer kör självständigt utan nämnvärd kontakt med varandra annat än på ett kollegium i veckan samt på kafferaster. Barn- och familjegrupper med sina ansvariga driver sitt arbete utan eller med svag koppling till gudstjänsterna som har sitt team som i sin tur inte är vävda åt andra hållet eller något annat. Det passar de kyrkliga strukturformerna att göra så. Administrativa boknings- och tidsprogram är i hög grad kontoriserade med OB och annat som lätt formar tankarna på vad man kan (och vill) ta på sig för uppdrag. Den kyrk-formningen medför ofta att en massa uppdrag på dagtid måndagar till fredagar men inte gemensamma saker på Herrens dag eller på kvällstid då skol- och yrkesverksamma faktiskt kan möta upp.

Ett tydligt exempel på detta är det slumpmässiga mötet jag och Primärhustrun för ett par veckor sedan fick med en webb-kalendarium i en grannförsamling – med en huvudkyrka och två distrikt. Det fanns där upp mot 40 punkter i ”utbudet”. Gudstjänster tror jag inte var med, inte heller konfirmander och ungdom och säkert annat. Tre-fyra av de publika grejerna var på vardagar mellan 15-18 riktade till barn i mellanstadieåldern. En sak – en kör – låg på kvällstid. Allt annat – och det var en massa olika saker – låg på personalens kontoriserade arbetstider och riktat till folk som kunde komma loss just på vardagar mellan 10 och 15 ungefär – alltså framför allt pensionärer. En troligen diakonal programpunkt i samlingen blev dessutom lite skojig genom denna formulering: 10.30 samling för Hälsopromenad – inställd på grund av sjukdom.

Min banala fråga blir: Är det inte så att Church-chaped Mission kraftigt dominerar över Mission-shaped Church?

Naturligtvis behöver bilden av stuprören korrigeras något. I många församlingar finns tankar hos arbetslag och ledning om att saker och ting ändå hör ihop och har samband med det mest centrala – söndagens gemensamma möte med Jesus i Ord och Sakrament. Sådana tankar finns och är ofta lite övergripande formulerade i inledningstexter i diverse policydokument och verksamhetsplaner men inte alltid konkretiserade för vart och ett av stuprören. Jag tror att det är av vikt att sånt i högre grad går från snack till verkstad – typ. I första inlägget i denna serie nämnde jag exemplet Bön för barnen i gudstjänsterna i Älvsby kyrka som jag ser som ett led i sammanvävningen.

Det blir ett fjärde inlägg. Troligen också ett femte.

Jag gissar att envist och enträget funderande från min sida får den effekten.