stigstrombergsson

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Jag har lärt mig ett nytt ord – durativ. Det är en aspektform av ett verb som uttrycker pågående handling, jämför gärna det engelska ordet duration, alltså nåt som pågår. Det pågående hos mig är bland annat en viss nördighet och det var i utlevandet av den nördigheten jag snappade upp ordet i en nyläst boks Ordförklaringar.

Att jag på lite olika sätt har, och gärna också odlar, en viss nördighet är inte okänt. Jag går till och med in för det i olika fält av livet och vad jag tillåter mig vara intresserad av. Språk, särskilt en del gamla sådana, är en sådan sak. Ser jag realistiskt på saken är det nog en följd av min prästutbildning. På den tid det begav sig ingick både gammal hebreiska och gammal grekiska i vad som krävdes för att bli det som då kallades teologie kandidat.* Halva tredje terminen innebar råplugg av grekisk grammatik och glosor. Andra halvan torterades jag med hebreiska på samma vis. Med detta i ryggen gick man vidare i studier av texter ut Gamla och Nya testamentet på deras grundspråk – som är radikalt annorlunda än vad som idag talas och skrivs i Israel och Grekland.**

Under sammantaget en termin jobbade jag med hebreiskan och litteratur kring Gamla testamentet. Två terminer samma visa med grekiskan och Nya (och betydligt senare i livet ytterligare två halvfartsläsår i det senare). Sådant, noble Bloggläsius, grundlade en durativ nördighet hos mig som jag ganska gärna kan tänka mig att då och då snobba med.

Det finns andra nördar. Yngsta prästkollegan råkade nämna att hon – om jag fattade rätt – pausat de direkta teologistudierna för att under ett år läsa Akkadiska, ett semitiskt språk som dog ut för 2500 år sedan. Varför? blev mitt spontana utrop. Inget direkt svar gavs annat att det verkade intressant.

I någon mening kan jag hålla med. Akkadiskan var ett semitiskt språk som sedan utvecklades till assyriska och babyloniska – bägge utdöda – och tog över sumerernas – icke semiters – kilskrift. Akkadiskan har med det skrivsättet lämnat en massa lertavlor om både det ena och det andra.

Har du någon litteratur om saken? blev min fråga från nörd till nörd. Hon gav ett jakande svar och lovade att ta med en del till sitt rum på Pastorsexpeditionen. Dagen därpå fann jag tre böcker men lämnade en akkadisk grammatik där den låg. Två följde med hem men en av dem ska jag inte böka mig igenom – en självinstruerande lärobok på engelska i babyloniska. Någon gräns för durativ nördighet måste faktiskt finnas!

Men Ett hav av mäktig rörelse – Om de semitiska språken av Ola Wikander tog jag och har läst. Sanningen att sägandes var det mycket av de ungefär 200 sidorna som jag inte begrep mycket av – nästan inget faktiskt. Ändå var den intressant och när Wikander berättar om hebreiska tändes ett och annat minnesljus. Det var många år sedan jag sysslade med det språket och de mesta har försvunnit ur eller rentav bortträngts in i någon dunkel hjärnvindling. Ord som radikal, verb-rot, status construktus, jussiv och flera andra termer kände jag igen och flaschade tillbaka till tidigt 1970-tal då jag kämpade med de sakerna. Faktiskt en intressant bok – trots allt – som bekräftade en kvarvarande och kronisk durativ nördighet.

* Under gymnasietiden kom jag/vi på ungdomsläger och i andra sammanhang i kontakt med en då gammal präst. Han tyckte krasst att latin också skulle ingå. Han menade att präster rimligen behöver kunna läsa den skylt Pontius Pilatus satte upp på Jesus kors och som på grekiska, hebreiska och latin beskrev vem han är och vad han dömts för. Latinet var borta på min tid men de andra två språken ingick. Numera i dessa yttersta tider kan man bli faktiskt bli präst helt utan men vanligen med ett av de språk Bibelförfattare skrev sina alster på.

** Jag fick alltså verktyg att dechiffrera texter från antiken. På de nutida varianterna av språken kan jag inte ens beställa korv.