stigstrombergsson

Det finns många traditioner i slutet av året. Adventstiden med ljus, stjärnor och allt möjligt annat – som för många tjuvstartat redan efter Allhelgona – är en del. Första söndagen i Advent blir det i kyrkliga sammanhang extra tydligt. Folk som regelbundet deltar i gudstjänster går då lite man ur huse.* Körer mannar reling och det blir högtidligt och pampigt värre med både deras sånger och de psalmer som hör till.

I Älvsby kyrka var det också en gudstjänst med Nattvard gemensamt för församlingen och det lokala EFS. Den traditionella Kyrkokören pausar dock sin medverkan i år. Barnkören fick rycka in med sångare i koret och syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, kusiner i bänkarna.

Klart jag gillar barnkör! Det har jag alltid gjort. Fattas bara annat. Inte har mitt gillande blivit mindre av att barnbarnet Lisa blivit barnkorist. De nio barnen sjöng bland annat en 25 år gammal låt som blivit en svensk klassiker väl värd att komma med i en eventuell framtida så kallad kulturkanon.

Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är.

Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här.

Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord

när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.

Barnens budskap – särskilt det rödfetstilta – av slöjar att i kyrkan är budskapet anti-sd i advent fjärran från deras prat om asylstopp och ivriga återdeporteringsvurm. Min slutsats blir att SD är osvensk så det smäller i Advent – och hela året.

* Som jag upplever det är det så att folk som sällan eller nästan aldrig går i kyrkan numera inte som förr ändå kom till exempel Första söndagen i Advent. I tidigare årsklasser var detta vanligare.