livskraft i församlingen
Jag har läst igenom en bok till. Pö om pö. En bok med en inledning följd av 10 uppsatser om skilda aspekter eller delar av en del kyrklig verksamhet. Titeln är just Livskraft i församlingen – berättelser från Luleå stift. Hela bibban är material inför präst- och diakonmötet i Luleå i höst. Inför det förväntas deltagarna ha läst boken – typ.
Trots att jag är pensionerad präst – så kallat emeritus – ämnar jag mig alltså till prästmötet. Det är inte på eget initiativ utan snarare något förmedlat. Kyrkoherdarna har vad jag fattat inbjudits att efter omdöme med-anmäla eventuella vigningstjänstgubbar och dito gummor de kanske använder sig av i församlingslivet. Den lokala herden frågade därför om jag ville räknas in. Naturligtvis tackar jag inte nej till två nätter på hotell i Luleå och dagsprogram som egentligen inte (längre) berör mig. Ett speciellt sido-pass skall dock ägnas åt oss emeriti. Det latinska ordet betyder förbrukade. Märkligt är att många av oss återbrukas mer eller mindre flitigt i olika sammanhang då nyrekrytering av präster och diakoner inte på långa vägar motsvarar pensionsavgångarna.
Tillbaka till boken, dess uppsatser och karaktär.
I Livskraft i församlingen är det frågan om just berättelser från Luleå stift, alltså inblickar i enskilda personers arbete, erfarenheter och tankar kring sådant de är involverade i. Karaktären blir med det något av individuella vittnesbörd mer än övergripande analyser. Om det är bra eller dåligt har jag ingen bestämd uppfattning. Hur materialet används när alla möts i höst spelar härvidlag stor roll. Möjligen anar jag en individualisering och privatisering jämfört med till exempel biskop Rune Backlunds Framtiden tillhör oss. Luleå stift 1989-1994. Ämbetsberättelse angiven vid 1995 års prästmöte. I den luntan hade jag själv som stiftsadjunkt uppdraget att skriva två avsnitt.
Naturligtvis skiljer sig karaktär och innehåll mellan två böcker med nästan 30 års intervall. Vore det inte så vore det hemskt. Till detta kommer att en biskopelig ämbetsberättelse som under den statliga tiden före år 2000 skulle avges åtminstone vart sjätte år hade en annan mer officiell karaktär än ett nog så bra samtals- och inspirationsmaterial. Utmaningen 1995 – jag skrev om gudstjänstlivet och vuxenarbetet – var att ge en överblick över hur saker mer generellt utvecklades i stiftet. Materialet Livskraft i församlingen varken är eller behöver vara en ämbetsberättelse på samma sätt. I stället ges lokal inblick i bitvis samma men också andra saker än för 30 år sedan.*
Det skall bli intressant att delta.
* Vill du, noble Bloggläsius, brottas med mer text kring boken från 1995 sak rekommenderar jag det snart 3 år gamla blogginlägget det är även mitt fel som du kommer till om du klickar här. Nyare blogginlägg som misslyckad präst tangerar också saken.
Insändare om Gaza jag hoppas få in i VLT:
Mina föräldrar överlevde som barn bombarderingarna av Berlin och Kassel. Detta har präglat dem och en stor del av
deras generation som ett kollektivt och individuellt trauma. Ju äldre jag blir, desto mera inser jag hur mycket jag
genom psykologiska återkopplingar och kanske även epigenetiska sådana blev ett krigets barnbarn, i mångt och mycket
präglad av detta.
Detta gör det omöjligt för mig att som Leif Kullberg i debattinlägget https://www.vlt.se/2024-08-08/konflikten-mellan-hamas-och-israel-borjade-1948/
föra kyliga resonemang om hur många procent i civila offer är försvarbara och att dessa egentligen har att skylla sig själva.
Och den enda formen av demonstration med anledningen av konflikten i Israel/Palestina där jag kan tänka mig delta är en där jag kan ha Israels flagga i den ena handen och Palestinas i den andra.
