stigstrombergsson

I Älvsby församling har det så länge jag kan minnas varit så att en eller flera studiegrupper kring Bibel och kristen tro samlats på kvällstid. De senaste åren har det främst varit på tisdagar i veckor med udda nummer. Under flera år på 1980- och 1990-talen liksom åren kring mitt pensioneringsdatum.hade jag som uppgift att i sammanhanget vara cirkelledare

Efter pandemin har jag helt som sig bör ersatts av en yngre kollega men nu tyder det mesta på att det blir en tids återfall efter nyår. En av församlingens komministrar – präststyrkan består av kyrkoherde som chef och två komministrar i underställd befattning – lämnar sitt uppdrag. Rockader behöver därgör göras vad gäller olika verksamheter med konfirmander och ungdomsgrupp högt på prioriteringslistan. Detta har gjort att studiecirklar och liknande kommer i retur till mig – för en tid.*

Under hösten har gruppen utifrån egen vilja (varför?) sysselsatt sig med Martin Luthers Lilla och Stora katekeser. De kan man hitta i volymen Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter. Mångordigt och ganska vidlyftigt går den gode reformatorn igenom 10 Guds bud, Herrens bön, Trosbekännelsen samt Dop och Nattvard och relaterar det till sin samtid – Tyskland på 1500-talet. Kanske inte helt tillämpligt på vår tid men lärorikt.

I förra veckan var jag med mest för att det var sista träffen före jul. I vecka 3 nästa år samlas man på nytt och då får jag vara cirkelledare. Fortsätter vi där man är blir det Femte budet Du skall inte dräpa som blir i fokus.

Uppdrag eller tanker av den här typen får körteln jag har mellan öronen att gå igång å det allvarligaste.** Åren som cirkelledare i församling, kursplanerare på stift och folkhögskola och lärare gör att någn typ av plan formas i huvudet – att sedan vid behov avvika från. Resultatet blev detta:

• Vecka 3 den 16 januari: Femte budet – Du ska inte dräpa.
• Söndag den 21 januari: Extra! Bibelns dag i Högmässa och kyrkkaffe gruppen bjuder till.
• Vecka 5 den 30 januari: Sjätte budet – Du ska inte begå äktenskapsbrott.
• Vecka 7 den 13 februari: Sjunde budet – Du ska inte stjäla.
• Vecka 9 den 27 februar: Åttonde budet – Du ska inte bära falskt vittnesbörd.
• Vecka 11 den 12 mars: Nionde och tionde buden – Du ska inte vara girig.
• Vecka 13 är vi i den Stora veckan in mot Påsk. Då blir det något annat – förhoppningsvis. Dessutom är jag då i fjällen med ansvar för veckan i Hemavankyrkan.
• Vecka 15 den 9 april: Första delen av trosbekännelsen – om Skaparen.
• Vecka 17 den 23 april: Andra delen av trosbekännelsen – om Befriaren.
• Vecka 19 den 7 maj: Tredje delen av trosbekännelsen – om Fortsättaren.
• Vecka 21 den 21 maj: Om Mission och eventuell sommarplanering – se andra fotnoten.

* Detta med pensionerade präster och annat borde vara anledning till både eftertanke och en och annan sömnlös natt för dem som styr, ställer och leder kyrkan. Krasst uttryckt måste sägas att en organisation som har så stort behov av pensionärsinryckningar som kyrkan har är i en fundamental kris vad gäller rekryteringar av nytt folk. I detta syftar jag inte främst på lokala faktorer som i olika fall och på en del ställen naturligtvis kan spela in. Viktigare är att det är ett generellt och övergripande problem som – jag upprepar mig – de som styr, ställer och leder kyrkan inte verkar uppfatta. Kyrkopolitikerna motionerar inte om saken. En del verkar snarare på lösa boliner bara vilja gallra bort folk och åsikter man inte tycker om, stoppa prästvigningar och rentav rensa ut folk. Motioner av det slaget ogillas visserligen av biskoparna men dessa utfäster sig att ordna saken alla fall – bara de förtroendevalda inte lägger sig i. Rekryteringen är sämre än usel och inga åtgärder vidtas. I stället gnor pensionärer.

Motiven för oss pensionerade att kliva in och hjälpa till är många och sammanflätade. Ett är att det är kul. Ett annat är pliktkänsla. Att detta att vara präst är livslångt och egentligen inte tar slut förrän man dör (eller inte orkar) är ett teologiskt skäl att stå till förfogande. Samtidigt vidmakthåller pensionärsinsatserna problemen. Kvarnen kan mala på med tanter och farbröder som utförare, inte framtidsinriktade utvecklare.

Jag har lekt med tanken att ett halvårs ”allmän pensionärsstrejk” kanske skulle få systemet att rassla så mycket att de som styr, ställer och leder kyrkan kanske skulle störas av oljudet. Eller om vi ”inhoppare” likt stafettläkare kräver, rentav erbjuds, en timpenning på 2 gånger komminister eller kyrkoherdelön. Detta absolut inte av girighet eller för egen vinning – minns 12 mars! – utan bara för att ekonomisidan och kanske allmänheten skall ruska om de systembevarare som styr, ställer och leder kyrkan.

** På samma sätt blev det med en tanke en gudstjänstfirare delgav nig i onsdags förra veckan. Hon och några andra hade samtalat om möjligheter att nästa år kunna ha någon form av Bibel-helg på annan ort – med mig som medaktör. Naturligtvis startade hjärnkontoret...

För en knapp vecka sedan fick jag ett meddelande från en församlingsbo. Det löd: Nån dag framöver, vill jag träffa dej, Stig. Jag har en del saker jag vill lyfta med dej, men vill göra det "öga mot öga!" (…) I det läge vi står i nu, behövs strategi. Gäller både vår kommun, men även Sverige." Vi står i ett andligt slag i landet – och precis som i vanligt krig, MÅSTE man vara strateg."

Sedan kom ett till – ungefär: Dessa ord får du också att fundera på: profetiska indikationer, initiativ, incitament och symbolhandlingar.

Vi har (ännu) inte träffats. Församlingsbon har en betydligt mer välfylld kalender än vad jag har och äger därmed kontrollen över när-var-hur ett snack skall komma att föras. Jag avvaktar.

Men skallen har börjat rusa kring församlingsstrategiska frågor vitt och brett. Sådant intresserar mig fast jag är pensionär. Det har flera aspekter. Jag nämner nu några.

1: Kyrka och folk behöver balanseras rätt.

Det handlar om att i ena vågskålen finns vad Kyrkan i sitt väsen är och står för, den Kyrka vi i trosbekännelsen säger oss tro på, inte bara tror i. I den andra skålen finns vad olika människor och lobbyister tycker, tänker, vill och önskar. Detta behöver i alla sammanhang balanseras rätt både i lokalförsamlingens olika verksamheter och mer övergripande.

2: Orientering är en lärorik sport.

När jag gick mellanstadiet hade vi en klassföreståndare med inbitet och utlevande intresse för orientering. Han lockade främst flera av oss pojkar att prova på saken – och vad det led bli medlemmar i OK Renen. Jag var i detta inte framgångsrik! Främst sprang jag för sakta men inte heller hittandet funkade. Karriären uteblev och blev kort men karta och kompass begriper jag mig på liksom vad som är mest viktigt när det gäller att orientera.

Många tror att vart man ska är det viktigaste i skogen. Fel, fel, fel och helt fel! Det viktigaste och första är att veta var man är. Vet man inte det spelar det ingen roll var målet eller kontrollen är och hur man ska gå eller springa dit. Väl vetande var man är blir nästa sak vart man ska. Utifrån det väljer man sedan vägar med lämpliga mellanstationer.

Att tänka strategier för en församling är som att orientera. Beslutsfattare och personal behöver ibland se tillbaka för att förstå hur man hamnat där man är men tillbakablick är sällan vägen framåt. Vad man ska uppnå, vilka mål som ska gälla är viktigare att slå fast. Är man då enig är det bra men är man oense finns till syvende och sist chefer som både har rätt, skyldighet och gage för att peka med hela handen, informera om saken och få lojalitet.

3: Dataspel ger insikt.

Jag är lite småroad av att spela strategispel på datorn. Gamla spel ofta väldigt lika i den deprimerande hållningen att det gäller att bygga ett samhälle som ger resurser att i strid besegra datorns motspelare. Det spelandet har gett mig insikten att man först måste säkra vad jag kallar sin defensiva hållning innan man angriper. Resurssvaga offensiver utan stabilitet i ryggen funkar inte. Översatt till församlingstänk innebär det att vissa saker – rent strategiskt – behöver göras och säkras innan man gör annat.

Vad blir det konkreta av detta? Hur kan detta jag korteligen nämnt relatera till Kyrkans syfte och uppdrag som har att göra med tro på Jesus mer än kyrklig service eller trivselverksamhet?

Det kan bli fler inlägg.

Nu till något helt annat! – som det brukar sägas i nyhetsprogram på TV:

Sverigedemokraterna har genom sin stödregering av moderater, kristdemokrater och liberaler påbörjat sitt länge aviserade angrepp mot folkhögskolor och studieförbund. I denna omgång är det främst studieförbunden och deras verksamhet som bekämpas med drakoniska besparingar. En släng av sleven ges också till folkhögskolorna men de ”klarar sig” något så när (denna gång).

Som tidigare SKS-Sensus-aktiv och sedan skolpräst och lärare vid folkhögskolan här på orten är jag folkbildningsvän från hjässan till fotabjället. Nu, i dessa yttersta tider, har jag dessutom utsetts till ordförande i styrelsen för Älvsby folkhögskola och söker därför följa invecklingen på lite olika sätt. Jag vill därför ge dig, noble Bloggläsius, ett tips för att öka dina kunskaper och insikter. Du behöver inte ta del av hela den video du hamnar i om du klickar här – i början är det en massa teknikaliteter om statsbidrag, bidrag och annat – men jag rekommenderar en presentation som startar ungefär i minut 39. På ett bra sätt ges inblick i hur staten från 1860-talet och allt framgent sett på, hanterat och stöttat den fria folkbildningen.

Min slutsats blir att den nuvarande regimen genomför en Tidö-ödeläggelse av ett helt nytt och ideologiskt motiverat slag. Se filmen!

…ska det bli i Älvsbyn också. Intressant.

Man kan läsa om det här.

Begreppet messy church kommer från England. Det är ett uttryck – ett uttryck! – för tankegångar man där under ett par decennier haft kring A Mission-shaped Church – på svenska ungefär Uppdrags-formad kyrka. I det sammanhanget funderas över en hel bukett arbetsformer att prova i strävan att i nya situationer och sammanhang forma kyrkan efter hennes uppdrag från Gud, inte bara forma uppdraget utifrån hur kyrkan ser ut och brukat göra.

Church of England är i struktur och situation (men inte i ekonomi) ganska lik Svenska kyrkan. Det gör att impulser därifrån är väl värda att beakta. Till Sverige har olika varianter av Fresh Exprssions of Church kommit direkt från England men också – mitt intryck – via Norge och de så kallat ”lågkyrkliga rörelserna” där för att bland annat landa i EFS här hemma. På den sistnämnda vägen verkar en del så kallat ”högkyrkliga” exempel på Fresh Expressions of Church ha filtrerats bort men annat bra – typ messy church – har slunkit igenom.

På fredag händer det alltså i Älvsbyn. I Församlingsgården noga sagt. Som petimetrig vän av ordning tänker jag då att det borde kallas MPH – Messy Parish Hall, inte messy church. Under den tanken gömmer sig givetvis min benägenhet att åtminstone provtänka ett steg till. Jag triggas lite av tron att allt kan ske just i kyrkorummet – sammanträden, planeringar, förberedelser och ållt de till jer som det heter på dialekt. Pyssel, fingerfärg, lekar och annat kräver ju en del praktiska arrangemang men vanhelgar inte på något vis Herrens hus. Tillsammans ställer man så undan en del för en samling och andakt samt i slutet av terminen med messy church fira en Messy Mass.

I måndagens blogginlägg ganska usel idé använde jag i slutet de vanskliga begreppen normalgudstjänst och normalgudstjänstsfirare. Vad sånt säkert är och vad det varit kan jag inte beskriva exakt men en och annan fundering kan jag bjuda på – naturligtvis med en påtaglig utvikning som jag tar först.

För sisådär 30-35 år sedan hade det gått några år sedan den nya översättningen av Nya testament gjorts klar. Den kallades NT81 och sökte på nutida svenska återge vad som stod och menades i de grekiska grundtexterna.* Några år efteråt genomfördes i Svenska Bibelsällskapets regi Projekt NT81 för att genom flera undersökningar och böcker kartlägga en massa saker kring hur Bibeln läses och brukas i folket som helhet, bland kyrkligt och frikyrkligt aktiva och hos samfundens förkunnare och en massa annat. Förfärligt intressanta religionssociologiska uppgifter om hur tingen såg ut runt 1990 plus minus fyra-fem år. Väldigt intressant skulle vara om samma eller liknande undersökningar skulle göras nu. Fritt ur minnet återger jag en sak som jag tycker har bäring mot orden normalgudstjänst, normalgudstjänsts-firare och bloggrubriken kohorteffekt.

Bland annat påstods att i Svenska Kyrkans söndagsgudstjänster dåförtiden firade 2 av 3 personer gudstjänst en gång i månaden eller oftare. Dessa klassades som flitiga gudstjänstsfirare och kunde anses som något av en församlingskärna. Den tredje av tre var mer av en tillfällighetsbesökare en gång i kvartalet eller mer sällan. I dåvarande Missionsförbundet – en frikyrka – var 8 av 9 ständigt återkommande och en mer sporadisk.** För Pingströrelsen var siffrorna 18-1.

En slutsats måste vara att gemenskapskänsla och sammanhållning rimligen blev olika mellan de stats- och frikyrkoaktiva grupperna. En annan slutsats är att Svenska Kyrkans trösklar uppfattades vara lägre och att betydligt fler kände viss anknytning dit och kunde tänka sig att då och då fira gudstjänst där. Min gissning är att dessa mer tillfälliga liksom de regelbundna främst var födda och uppvuxna på 1920-30-talen.

Tänker jag tillbaka på gudstjänster i Älvsby kyrka andra halvan av 1980-talet tycker jag mig se det 2-1-förhållande Projekt NT81 (bland mycket annat) påvisade. När jag gick upp till kyrkan då var min förväntansbild att 80-120 personer skulle vara där och att ungefär 2 av 3 kunde diagnostiseras som hyfsat kroniska, resten mer sporadiska och därmed mer okända.

Nu 30-35 år senare är min förväntan helt annorlunda – kanske runt 30 där två tredjedelar är svenskar som återfinns ett par söndagar eller oftare varje månad. Den sista tredjedelen är också flitiga gudstjänstfirare men nysvenskar med rötter främst i Afrika. Kategorin tillfälliga som var en stor grupp för 35 år sedan finns inte längre. Varför?

Svar: Det beror på vad sociologer kallar kohorteffekt. Mer plumt uttryckt är det att tidigare årsklasser som kunde tänka sig att möta upp trots att de nog många gånger kände sig löst anknutna rätt och slätt har dött bort. En massa av dem jag slarvigt gav beteckningen kroniker har marscherat samma väg. Nya årsklasser har i nya kohorter inte följt i deras spår, inte heller mött tilltal från kyrkan och inte inbjudits och utmanats till tro – i större antal.***

Men är det så viktigt, detta att till exempel fira gudstjänst?

Jag tror det är ett viktigt tecken – faktiskt. Både att man gör det och att man väljer att låta bli. Projekt NT81 visade nämligen att det var de som firade gudstjänst som också beskrev sig som troende, som bad och som rentav (främst i frikyrkorna) läste Bibeln något så när regelbundet. Att tro tog sig vissa uttryck – typ.

Man kan utifrån denna backspegelblick kanske ställa jobbiga analysfrågor?

Vad tyder icke-uttryck på – hos folk i allmänhet men också hos förtroendevalda och anställda?

Ska man reflektera över arbetsformer och resultat, både tidigare och framtida?

Är budget i balans med årlig tillväxt av ackumulerat kapital något som ska prioriteras så att offensiva åtgärder inte tillåts?

En kohorteffekt av förändringar av uppfattningar och beteenden i olika grupper beror sällan på att folk individuellt byter åsiktsfot utan just på det oundvikliga i att folk åldras och dör. Det viktiga blir då att för framtiden samla nya legioner och inte bara hålla fast vid ett exercisprogram själva systemet och några kvarvarande legionärer gärna vill håller fast vid.

* Översättargänget bakom NT81 gick sedan vidare med de böcker i det fullständiga Gamla testamentet som bara finns på grekiska, de så kallat Deutrokanoniska eller Apokryfa skrifterna. Minns jag rätt kom de på ny svenska runt 1986. Arbetet med Gamla testamentets hebreiska text var mycket marigare och mer omfattande. Det dröjde ända till 1999 innan det var klart och tillsammans med NT81 kunde bindas samman till Bibel 2000 som nu används.

** Lokalt i Älvsbyn var Missionsförbundet väldigt litet jämfört med till exempel Tierp i Uppland som var Primärhustruns uppväxtmiljö. Där saknades dock helt EFS. I Älvsbyn fylldes det utrymmet av EFS som var ett påtagligt inslag i den norrbottniska miljön. Att tillämpa uppgifterna från Missionsförbundet på EFS är därför rimligt.

*** Liknande kohorteffekt kan man se i flera sammanhang i samhället – politiska partier, folkrörelser, fackföreningar, biobesök och på många andra sätt.

Varning!

Detta är ett småsurt inlägg.

Den lokala öppna folkkyrkan var låst igår, söndagen efter IBAPABD. Det fanns inte ens en lapp på dörren med text, pilar och annat som kunde förklara och ge anvisningar vart man skulle gå för att fira gudstjänst. I allmänhet har jag tidigare haft uppfattningen att så kallade ”sammanlysningar” är en ganska usel idé. Idag hände inget som fick mig att ändra ståndpunkt. Tvärtom!

Gudstjänsten var ”sammanlyst” till EFS. Att på olika sätt öka samverkan mellan gudstjänst-gemenskaper är i princip ingen dum sak men det är ju inte det som det är frågan om – oftare och oftare. Att samverka innebär ju att man gemensamt laddar och möts, inte att man rationaliserar så man – med man menar jag nu kategorin församlingsanställda – kan vara ledig.

Det var alltså ”sammanlyst" igår. I och för sig var det nog inte många som berördes direkt. Saken hade man ju informerat om. Erfarenheten ger dock vid handen att inte alla tar del av (den tunna) annonseringen. Själv tog jag mig därför en spatsertur upp till kyrkan lite för att kolla läget och där fundera över om jag skulle traska vidare ned till EFS.*

Jag var framme runt kvart i elva och fann, tyvärr inte helt oväntat, att kyrkan var låst, tillbommad och larmad. Som ovan sagt fanns inte heller något meddelande på någon av dörrarna. En kyrkvärd kom spatserande och nämnde sitt uppdrag att vara i området för att hänvisa folk nedför backen – ett uppdrag alltså jag helt oombedd och självutnämnt hade tänkt ta på mig. Han nämnde att han redan tipsat en person som alltid firar gudstjänst och sin vana trogen kommit i god tid.

Medan vi pratade kom fem i elva två barnvagnar rattade av mammorna till vagnarnas innehåll. Vid en av vagnarna gick två lite äldre syskon. För att dessa relativt nya på orten skulle hitta följde kyrkvärden dem nedför backen mot Missionshuset. Jag blev kvar för att möta eventuella andra – i tanken fram till kvart över. Två i elva kom en man på cykel som också lite besviken styrde kosan nedöver.

Jag vet inte om man kan eller ska använda sig av begrepp som ”normalgudstjänst”. Om jag gör det för söndagar i september innan konfirmander börjar delta kan jag nämna att i sådana brukar var tredje gudstjänstfirare vara en så kallat ”invandrare”. Alla de sammantaget 8 vi hänvisade var sådana med rötter i Afrika söder om Sahara. Mitt brutala antagande är att dessa inte nåtts av informationen trots att saken nämndes förra söndagen. De andra 15-16 stycken som brukar finnas i en ”normalgudstjänst” är nog hyfsat hemmastadda i svenska språket och bekanta med ord, begrepp och geografi och hade nog tagit del av informationen men hur många av dem som de facto låtit sig omlokaliseras har jag ingen uppfattning om. Av tidigare erfarenhet gissar jag på ett halvdussin. Jag tillhör själv den sorten men valde klockan 11.20 illojalt att gå hem tämligen övertygad om att sammanlysning är en ganska usel idé.**

* Orden upp och ner är adekvata. Kyrkan ligger uppe på en ås sett från där vi bor, EFS ligger nedanför åsen på andra sidan.

** I vilken grad det skall anses illojalt att utebli från gudstjänster kan man naturligtvis fundera kring och diskutera – i arbetslag, bland förtroendevalda och gudstjänstfirare emellan.

Rubriken är en – eller heter det ett? – oxymoron.*

Tillvaron bjuder på många sådana.

Den gångna helgen visar detta.

Det finns en snacksalig grupp vid namn Prästkollegor på Facebook. Ett par tusen (mer eller mindre kufiska) personer är med. Hur många av dessa som läser och följer vad som sig där tilldrar sig har jag ingen uppfattning om. Att det förkrossande flertalet inte skriver något i gruppen är dock, tack och lov, helt uppenbart. Ett fåtal är flitiga och diskussionslystna skribenter. Andra är mer då-och-då-are. Till detta finns en del (pensionerade?) som numera verkar rensa i sina teologiska bokhyllor och erbjuder volymer till försäljning.**

En av då-och-då-arna (som jag känner) formulerade före senaste helgen en frågeställning jag fann intressant och tänkte skulle betyda en del intressanta tankebyten. Frågan var:

I morgon är temat ”tro och liv”. Som en följdfråga till temat - vilka argument/frågor möter ni angående vad som får människor i livet att inte välja (kyrkans-) tro?

Exempel: Skapelseberättelsen, Noa och fisken, Jungrufödelsen, uppståndelsen. Eller kanske att kyrkan upplevts som svår att komma in i socialt? Hit me!

Vad hände?

Inte mycket. Nu på tisdagen har 5 kommentarer getts förutom min. Jag undrar stilla vart alla tagit vägen, både de högfrekventa och de många andra i många fall lite mer eftertänksamma. En öronbedövande tystnad verkar ha inställt sig hos det högvördiga prästerskapet.

Givetvis inställer sig nu i min huvudskalleknopp ett batteri nya frågeställningar.

• Varför tystnar de kommentarträngda kring denna frågeställning?
• Varför presenterar inga andra några tankar?
• Varför verkar folk ducka och undvika att ge några svar?
• Kan det till och med vara så att präster inte vet vad folk tänker?
• Varför är det i så fall på det viset?

Sedan tänkte jag vidare….

• Tänk om det är så att präster till exempel inför dop och vigslar (och i andra sammanhang) inte alls frågar folk om deras tro och tankar.
• Tänk om präster inte är eller verkar intresserade av vad folk tror och inte nyfiket frågar.
• Tänk om det är så att folk får intrycket att hur de tänker egentligen inte intresserar de kyrkliga företrädarna och om inte ens prästerna är intresserade av människors tro blir folks slutsats att de inte heller behöver bry sig om varken sin tro och än mindre om vad kyrkan (och förhoppningsvis prästerna) tror.
• Tänk om präster inte vågar fråga...

Jag breddade kollegans fråga till ett inlägg i mitt eget Facebook samt till en specifik grupp på fäjjan i tanken att där finns en uppsjö av folk – tidigare konfirmander, bekanta, bekantas bekanta, förtroendevalda och många andra som önskat bli så kallat ”vän” med mig på nätet. Där finns många ”tyckare”. Också där råder öronbedövande tystnad.

Kommentarsfältet är öppet.

• Om du, noble Bloggläsius, undrar vad oxymoron är hittar du info på Wikipedia.

** Hur jag själv framledes skall göra med mina Bibelvetenskapliga hyllmetrar vette kissemissen.

Jag brukar ströläsa Kyrkans Tidning. Förr i världen då jag var anställd i församling fick jag och de andra i arbetslaget våra prenumerationer av arbetsgivaren. Om alla de förtroendevalda fick den vet jag inte men säkert några – kyrkorådet till exempel. Jag brukade då, till skillnad från många, läsa blaskan ganska noga men efter min pensionering kommer är det inte alltid så. Bladet kommer inte längre i brevlådan. Så bra att jag av beskattade slantar vill betala den själv är den inte. Jag nöjer mig numera med att bläddra igenom den när jag besöker lokala kommunbiblioteket eller tittar in i församlingsgården. Till detta gluttar jag på tidningens hemsida på nätet.

Jag brukar inte säga Vad var det jag sa! hur välmotiverat det än är. Jag formulerar mig i ställetmed orden det är förvånande att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan får ha rätt! Det låter inte lika drygt men är mitt sätt att säga ungefär samma sak.

Igår läste jag å bibblan två artiklar som handlade om kyrkans konfirmandarbete. Tyvärr är en av dem – denna – bakom betalvägg. Den inleds med 83 procent av konfirmanderna är nöjda med sin konfirmationstid. För 15 år sedan var siffran 92 procent. Det visar en ny rapport från Svenska kyrkans enhet för forskning och analys. Sedan kommer sifferredovisning och resonemang av olika slag.

En annan artikel har rubriken Ännu finns tid att rädda konfirmandarbetet. Den är inte bakom hemsidans betalvägg utan kan i sin helhet läsas omman klickar här. Rekommenderas! Texten uttrycker exakt vad jag anser och har ansett i 40 år. Församlingarnas arbete med unga – konfirmander och andra – måste få möda och medel, arbetstid och pluringar, insatser och kostnader.

Rent praktiskt menar jag till exempel att all personal inom vad som brukar kallas den församlingsvårdande delen – pedagoger, musiker, diakonifolk och präster – skall vara skyldiga att ägna en bestämd del av sin arbetstid åt folk i spannet 14-20 år. Skyldiga! Skyldiga för så vida det inte föreligger något funktionshinder som gör saken omöjlig. Jag vill inte! eller Jag är inte bekväm med ungdomar! eller Jag hinner inte! är inga funktionshinder. Att vissa jobbar mer med sakerna än andra är självklart men alla skall vara med – anser jag. Särskilt viktigt är att prästerna – nu pratar jag pluralis! – ska vara inkopplade och då i hela åldersspannet.*

Resonemanget i artikeln visar att konfirmanderna uppskattar profilerat innehåll, läger och gudstjänster. Hur svårt kan det då vara! Det är bara att göra en vettig verksamhetsplanering, lägga upp en kursplan oktober-maj, resa på läger och forma gudstjänsterna så att ungdomarna upplever sig sedda och tilltalade. Naturligtvis blir det kanske lite svårt för präster som inte har med ungdomarna att göra att möta dem i gudstjänsterna men det problemet är ju kvickt löst. De prällar som inte finns i någon grupp i vardagsverksamheten – konfirmander, ungdomsgrupper, Bibelstudier etc – skall inte ha några gudstjänster. Så enkelt är det.

Och i gudstjänsterna behöver pedagoger och diakonifolk också finnas med – musikanterna är redan där – och då först som gudstjänstfirare och sedan medagerande på olika sätt.

Jag ve inte vilka som läser min anspråkslösa blogg. I detalj. Jag kan på Facebook dit jag länkar mina inlägg se vilka som sett att jag gjort så men om de läst mna bloggposter kan jag inte utröna. Dock tror jag att det kan finnas en och annan kyrklig personal och förtroendevald som dristar sig till att ögna igenom åtminstone delar av det jag skriver. Till dessa och andra säger jag: Läs artikeln du når via den andra länken! Tänk! Och agera!

Och minns mina dryga ord om att det är förvånande...

* Det är lite of topic men jag funderar ändå över det kyrkliga halligalli som uppkommer när en präst inte vill viga par av samma.kön. I sådana sammanhang pratas om allt mellan avkragning, prästvigningsstopp, anställningshinder och liknande. Jag har dock aldrig hört samma indignation kring folk som åldersdiskriminerar tonåringar med ord som Jag vill inte! Sådana varken anmäls eller bedöms av något Domkapitel eller motarbetas av något Kyrkoråd.

Kanske kan någon Bloggläsius förklara tystnaden. Kommentarsfältet är öppet.

Storhelger är skoj. Fullmatade med viktiga saker. Därför är en del av dem så kallade dubbelhelger. Det är inte för att de ska bli stora utan för att saken helgen handlar om är stor. Påsken ska då givetvis nämnas först. Den är störst av alla kristna helger. Själva Påskdagen har en Annandag. Att Jesus uppstått ur döden förtjänar två dagar – typ och minst. Med Julen är det på samma sätt även om Annandag jul har ett annat fokus än att Gud lät sig födas som människa.

Också Pingsten har sin Annandag. I kyrkan är det så men inte längre i samhället. När knätofsarnas lobbygrupper gjorde Nationaldagen till ledig helgdag fick Annandag Pingst stryka på foten. I samhället alltså, inte i kyrkan. Där är den vardagen, liksom Askonsdagen, fortfarande en kyrklig helgdag då gudstjänst skall firas i varje församling – för så vida det inte skett någon regelförändring jag inte vet om.

På många håll, kanske på de flesta, har samhällets sekularisering av Pingstdubbelhelgen nästlat sig in i kyrkan. I den lokalförsamling jag bebor verkar det vara så. Igår var det arrangerade måndagsprogrammet som vilken blåmåndag som helst samtidigt som man började till exempel på Facebook att göra reklam för kommande rajtantajtan på den i princip o-kristna nationaldagen. Varför man hoppar över vissa saker – också till exempel Mässa på Kristi himmelsfärds dag – förbryllar en surstöt som jag som faktiskt anser att det så kallade Kyrkoåret är värt att värna. Att 6 juni får kyrklig uppmärksamhet men inte det sekulära 1 maj är också ett vägval – eller är det inte?

Kanske kan någon Bloggläsius beskriva tyngden av den teologi som ligger bakom.

På församlingens och mitt eget Facebook skrev jag tidigare idag detta:

Fjärdedag Pingst brukar man inte prata om. Onsdag 31 maj skulle kunna ha det namnet. I Veckomässan klockan 18.30 ”återvänder” vi tankemässigt till temat för Annandag Pingst - ”Andens vind över världen”.

Efter Mässan, runt 19.15, kan man vara kvar i kyrkan - eller komma då - för ett öppet samtal om sådant som de som är där vill resonera om.

Jag tycker om rubrikorden. Ett exempel som inte är ovanligt i Bibeln på hur ord travas. I det här fallet är det 1917 års översättning som levererat sviten i Uppenbarelseboken kapitel 12 vers 14. Jag avser inte att här och nu kommentera betydelsen där vare sig när ordan skrevs eller vad de kan tänkas betyda idag.* Det är bara själva stapeln av ord jag lånar.

I kyrkliga sammanhang är detta med tid viktigt på många sätt.** Det kan röra sig om rörelser och omsvängningar över tid, hur lång tid ett beslut kan anses ha ett värde och mycket annat. Här och nu, vid detta tillfälle är det tid-punkt, alltså klockslag, och då för söndagens gudstjänst jag vill ge några tankar kring.

Gudstjänsten är klockan punkt 11.00! Punkt slut!

Det är en åsikt i frågan. Något stöd i Bibel och bekännelse för detta saknas. Det är bara praxis som säger att det är så det är på de flesta håll och kanter. Flagrant fel är det inte. Kuskar man runt i semestertider och närmar sig en helgedom runt 10.50 och stannar till är sannolikheten ganska hög att man prickar en invand tid även om färre och färre över huvud taget väljer att fira gudstjänst oberoende av dess tid.

Som ett motdrag till det vikande antalet som möter upp söker man på många håll och kanter då och då hitta en annan tid. Praktiska anledningar för sånt kan finnas året runt. Ett exempel finns i församlingen jag bebor på så sätt att gudstjänst i Vidsel – 3,5 mil från centralorten – är klockan 16.00 var annan söndag***. Då behövs inte den söndagen två präster och två musiker utan samma bemanning kan fixa bägge gudstjänsterna – på olika tid.

Säsongsvariationer kan också förekomma. Minst två sommarperioder jag minns har gudstjänsttiden i Älvsbyn bytt tid och ändrats till 10.00. Jag kan inte minnas några ”resultat” av de sakerna, varken hit eller dit. Det så kallade ”kyrkfolket” vänjer sig kvickt men inga andra tillkommer. Det stärker min tro att vilken tid man väljer inte är avgörande och att det inte finns en tid att försöka hitta.

Man måste i stället fundera över tider – minns rubriken.

Alltså flera tider och fler gudstjänster. Bilden som pryder detta inlägg tog jag i Polen 2007. Den visar när man i en katolsk kyrka i staden Oswiecim bjuder till gudstjänst. Graden av fullsatthet dä och då har jag ingen aning om men det visar på en grad av tillgänglighet, alltså att man inser att folk har olika tider som gör det möjligt för dem att söka centrum – Mässan.

Vad skulle den hållningen betyda i en församling typ Älvsbyn?

Svar: Minst tre gudstjänster varje söndag. Kanske en lite kortare ”förkunnelse”-Mässa säg 09.30, sedan Högmässa 11.00, Familjegudstjänst alternativt en dito Mässa 16.00 med middag efteråt och sedan Vesper – gammalt namn var Aftonsång – med förkunnelse 18.00. Helgmålsbön lördag 18.00 är en öppen fråga. Min poäng är att flera tider är det offensiva programmet framåt även om få eller inga kommer. OBServera det sista. Även om få eller inga initialt möter upp kan de som har ansvar för att förkunna Ordet och förvalta Bordet finnas i kyrkan den tid de skulle vara där om folk kommit. Den sortens tjurskallighet leder till att efter sex månader kommer folk att komma.

Fler tider alltså – och därmed (kanske) en (radikal) ändring om när och hur arbetslagets tjänstgöringstimmar ska läggas ut. Inte alla men de flesta i det vanliga folket är på sina arbetsplatser eller i skolor måndag-fredag på dagtid och lägga en massa kyrklig arbetstid framför allt då begränsar vilka man faktiskt kan nå.

Om jag lite halvt krystat ger en innebörd åt orden en halv tid skulle det vara att syfta på social och undervisande verksamheter både under veckorna men framför allt kvällar och lördagar-söndagar. Det kan handla om ungdomssamlingar, Bibelstudier, caféer, juniorer och annat som (liksom redan nu körverksamheten i dess olika former) sker på målgruppernas fritider – som alltså blir arbetslagets och frivilligas arbets- och aktivitetstid.

I en halv tid lägger jag också tanken att kyrkor skall vara öppna och tillgängliga, inte låsta för så vida inget speciellt arrangeras som någon anställd agerar i. Människor kan då själva söka sig till kyrkorummet, tänka, be, tända ljus, läsa en god bok eller annat. Sådant är ju som inte ”riktiga gudstjänster” på viss tid eller tider utan mer spontana ting på en halv tid.

* En annan kul ordtravning finns i Daniels bok där det, fortfarande enligt 1917, står om ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allahanda andra instrumenter.

** Möjligen kan jag leverera upplysningen att det finns två ord i den bibliska grekiskan som vi översätter med tid. Det ena – kronos med våra bokstäver – betecknar tidsflöde, kronologi. Det andra – kairos – är mer tillfälle och tidpunkt. I det aktuella stället är det det senare ordet som används.

*** De andra söndagarna är det gudstjänst i EFS-missionshuset klockan 11.00. Det är en gammal praxis och överenskommelse som funkar höst-vinter-vår. På sommaren ”stänger” EFS och flyttar ”sitt” till lägergården Lillstrand strax utanför Älvsbyn. Det gör vidselare utan bil eller EFS-anknytning blir gudstjänstlösa en del söndagar, något som kyrkoförsamlingen försöker kompensera med några byagudstjänster i norra delen av socknen.

Under Påsk-helgerna kom jag att i samband med det kyrkliga att prata med lite folk. Skrämmande saker avslöjades…

Innan jag går vidare är det dock på sin plats att nämna ordet ironi. Det betyder att säga en sak och samtidigt mena motsatsen. För barn och barnbarn brukar jag säga att jag ibland pratar baklänges – eller bratar taklänges. Hur som helst är jag ibland är ironisk – som nu.

Det skrämmande som framkom är att det i församlingen förekommer att folk ibland spontant och ibland halvorganiserat läser Bibeln och samtalar om kristen tro utan prästerlig eller annan proffesionell övervakning.

Fatta hur farligt, subversivt och omstörtande sånt är! Eller skulle kunna vara!

Man vet ju aldrig vart det barkar med okontrollerade och okontrollerbara kyrkliga och kristliga aktiviteter som officiella företrädare – förtroendevalda och personal – inte vet, ser eller styr. Ingen vet vad det kan leda till. Tänk om folk i sitt tjuvläseri kommer fram till nåt.

Tidigare i världshistorien – nu är ironin slut! – har tjuvläseri förekommit. Man kan till och med säga att tjuvläseri varit motorn i församlingars och kyrkors utveckling. Ibland slank det i diket – det skall inte förnekas. Ibland drev det framåt för både människor och grupper.

Jag tror tjuvläseri är alldeles nödvändigt! Vill uppmuntra det å det allra vansinnigaste. Att 2-4-6 personer möts för att tillsammans resonera, läsa och be är sunt. Jag kan tänka att det är viktigt att då inte alltid bara vara helt likasinnade som möts. För att undvika kotteribildning behöver de som möts ha ett öppet sinne i förhållande till andra.

Om till detta ett par stycken kan tänka sig att bjuda 3-4-5 andra som (ännu) inte bekänner sig som troende till nåt slags Te & Snack vore det en lysande idé. Det är inte helt enkelt men inte heller jättesvårt. Om man i sådana sammahang tycker sig köra fast kan präster eller liknande figurer kanske inbjuds en gång i kvartalet för att försöka belysa saker. Den åtgärden är inte helt nödvändig men skulle dessutom ge någon sorts officiell sanktion åt människors spntana tjuvläseri.

Det finns material för slika ting – böcker, filmer, artiklar, studieplaner, erfarenheter.

Markus evangelium i Nya testamentet är ingen dålig start. Inte heller Lukas. Eller annat. Alpha-grupper och dess material eller liknande kan också funka. Det jag tror behövs är just de där 2-3 personerna som tar initiativ till det jag nyss slarvigt gav namnet Te & Snack. Jag vill uppmuntra personer som inte väntar på att andra – de kyrkligt anställda – skall ta alla initiativ.

Som pensionerad präst myntar jag därför parollen: Mer tjuvläseri i folket!

Såja! Nu har äldsta dottern och hennes två barn – Ava (drygt 4½) och August (4 månader) – hämtats av den nattskiftsarbetande barnafadern. I torsdags hämtade jag trion medelst lånad bil med påtagligt lastutrymme. Fredag-lördag-söndag blev det så full kubbning tillsammans med kusinen Lisa (7 veckor kvar till hon fyller 6) med föräldrar ömsom hos oss och ömsom hos Lisa i kvarteret bredvid. Nu när Unby-folket åkt har det plötsligt i huset blivit lite lugn-och-roare – som storkusinen Tyra sa för en hel del år sedan.

Rubriken hälften ”stadiga” har att göra med Högmässan i Älvsby kyrka igår Andra söndagen i Påsktiden och syftar på hälften av det antal personer som inte hade tydliga uppgifter för att gudstjänsten så att säga ”skulle bli av” – alltså sådana som vaktmästare, två kyrkvärdar, musiker och präst. Orden syftar på resten av oss som också behövdes men som var där utan att stå på någon slags tjänstgöringslista. Hälften av oss skattar jag då slarvigt som ”stadiga”, alltså folk jag näst intill förväntar mig ska vara där om inte varje så i alla fall de flesta söndagar.* Den andra hälften var av lite mer tillfälligt slag – två sorgehus till exempel.

När Älvsby församling gjorde vän-församlings-överenskommelsen med Yare Valley Churches utanför Norwitch blev den ansvarige prästen där min ”vän” på Facebook. Han har senare bytt uppdrag och stift men FB-anknytningen är kvar. För några dagar sedan skrev han om nåt och då bland annat denna slagfärdiga sanning: We are called to grow disciples, God will grow the church!

Detta är viktigt att påminna sig. Många gånger kämpar man med att grow the church. Man önskar att fler skall komma, gör program som skall vara varierande, omväxlande och lockande och hoppas att besökstalen på så sätt skall stiga. Det är inget fel i sig att göra kul och bra saker men det tippar lätt till en kultur av arrangerade event av olika slag utan att det innebär grow disciples, alltså fördjupning i lärjungaskap – eller vad man vill kalla det. Sådant sker inte med event! Det sker med faktorer som tid, förtrolighet och konkretion mer än med skojiga evenemang om än med bra kvalitet.

Tid, förtrolighet och konkretion skapas i täta och nära sammanhang. En arbetskompis – idrottslärare – jag hade på Älvsby folkhögskola brukade prata om ”påverkanstid” och menade då både månader och rentav läsår fyllda av träning, övning, utveckling – inte enstaka möten, tävlingar och sammandragningar.

På liknande vis är det i kyrkliga. Körer övar och tränar ofta varje vecka men ylar offentligt kanske var annan månad. Vad bygger kör? Tillfällena då den medverkar? Jul- eller vårkonserten? Övningarna?

Med till exempel konfirmander och andra ungdomar är det på liknande sätt. Med samtals- och Bibelgrupper likaså. Att regelbundet mötas i ofta det mindre sammanhanget ger tid och förtrolighet som bygger samman en grupp lärjungar, inte bara event som känns tillfälligt ”uppbyggliga”.

Konkretion var det tredje ordet. Med det menar jag främst att man firar Mässa tillsammans – både om man är så kallad celebrant och när man inte är det. I varje Mässa ber man Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi tills du kommer tillbaka i härlighet. Att bröd och vin blir bärare av Jesus själv är en Jesus-manifestation på orten – faktiskt. Att det finns andliga anorektiker som medvetet undviker eller försummar den saken förbryllar mig. Att sånt folk tillåts sätta tonen förbryllar mig än mer.

Bilden har inget att göra med just denna söndags gudstjänst. Jag har den och sätter ibland in den som en liten provokation.

* Jag ogillar skarpt att räkna frånvarande och peka ut folk som väljer att mycket sällan eller inte alls fira gudstjänst. Det är inte speciellt fruktbärande. Saken går dock inte helt att undvika. Ser jag över tid, inte bara en enskild söndag, blir det faktiskt lite intressant och rentav anmärkningsvärt att inte alla som då och då har de ovan nämnda tydliga uppgifterna kan anses tillhöra flocken ”stadiga” som är och/eller förväntas fira gudstjänst också när de inte har ansvaret att vara där. Jag går inte – som en del andra – in för att nagelfara dessa och saken nämnvärt men konstaterar i alla fall stilla att också osynlighet syns. Till detta funderar jag också kring hur man kan tänka sig styra och/eller leda en församling som man inte firar gudstjänst med när den församlas. Men jag försöker hålla tillbaka de funderingarna. De ger ju inget.

Viktiga dagar har gått sedan jag här gav dig, noble Bloggläsius, något att läsa. Därför kan det kännas rimligt att så här på tisdagen efter Påsk ge en uppdatering av livet och tankar sedan sist jag gjorde så. Om det väcker något allmänt intresse skall jag dock hålla osagt.

För en vecka sedan var det 40 år sedan vår förstfödda, som liten kallad Snuppan, såg dagens ljus. Bild på underverket finns i inlägget den 4:e just med den lämpliga rubriken 40 år sedan. Nu är tisdag i Stora veckan är ingen bra kalasdag så det fick bli på Påskaftonen i stället. Dotterns rajraj kombinerades då med en välkommen-till-världen-fest som också satte hennes son lille August i centrum – han som är 4 månader ung.

Nästan alla i Snuppans klan var på plats – föräldrar, syskon, respektive till dessa och avknoppningar. Augusts kusin Tyra var dock sjuk och saknades tillsammans med sin mamma, vår sonhustru. Sedan var det folk från jubilarens makes sida och en del kompisar både till henne och honom. Knappt 20 blev vi. Bara vår sida är ett ganska surrigt gäng till fika och mat och väl hemma på kvällen var utmattningen påtaglig. Jag hoppade därför över Påsknattsmässan i Älvsby kyrka.

På Påskdagen såg jag i liggaren i kyrkan att fler än 50 personer hade mött upp runt midnatt. Glädjande! Bra med en rejäl sammankomst i kyrkan – särskilt som gudstjänsten på förmiddagen var flyttad till en så kallad ”sammanlysning” på EFS. I kyrkokören finns en del som mest firar gudstjänst där och de hade framfört önskemål om att kören skulle delta där någon gång. Det är en vettig och begriplig tanke – även om jag tycker att just Påskdagen ska man inte ”ge bort”. Nu hade man valt att göra så vilket innebar att hon som sedan många år är mitt allt och sjunger alt skulle vara där. Jag valde en dock en annan lösning: beredskapsvakt i kyrkan. Det var jag inte ombedd att vara utan valde det själv utifrån tanken att det inte är 100% säkert att alla människor tagit del av informationen att gudstjänsten var flyttad. Kanske ramlar någon eller några in runt 11 och bör, enligt min mening, mötas av någon levande person, inte en lapp på dörren. En av kyrkvärdarna var listad att vara person på plats för att berätta var gudstjänsten ägde rum och bara ta emot den eller dem som kanske skulle komma. Jag valde också att vara där vilket var tur. Man hade glömt att låsa upp kyrkan men då jag (än så länge) är betrodd med nycklar kunde det fixas.

En man med utländsk bakgrund dök upp ca 11.40.

Rapportering från alltet i alten gav vid handen att utöver kören inte mer än en handfull av dem som hyfsat regelbundet brukar fira gudstjänst i Älvsby kyrka ”hakat på” till EFS. Det stämmer till eftertanke – faktiskt. Jag tror man måste fäjsa – slarvigt ord – det faktum att folk inte gärna flyttar på sig och att en så stor dag som Påskdagen skall man därför inte ”spela bort” – hur ekumeniskt det än kan anses vara.

Vad gäller Mässan på Skärtorsdagens kväll och Långfredagsgudstjänsten tidigare i veckan gjordes sammanlysningen ”åt andra hållet”. Så har det varit under ett antal år. Vad gäller de två gudstjänsterna ser jag samma sak. Bara en handfull från EFS mötte upp. Tidigare år ver det betydligt fler. EFS-föreningen krymper. Vad gäller så kallat ”kyrkfolk” blir de också färre och färre. Vid bägge tillfällena i år var vi mellan 25 och 30 personer där – men jag minns när vi var mellan 125 och 130.

Annandagens gudstjänst var också flyttad men bara till grillplatsen utanför kyrkan – vid fin väderlek. Sol och temperatur var OK och vi var summa 10 personer inklusive ”bemanningen”.

Hur man skall ”lösa” dessa generations- och sekulariseringseffekter och komma vidare har jag inte EN tvärsäker lösning på. Viktigt är att tjurigt och tydligt hålla i Kyrkans år med dess söndagar och helgdagar. Viktigt är också att själva kyrkorummet skall vara olåst även på lördagar och söndagar och inte bara vardagar på dagtid eller ”då det är något”. Naturligtvis behövs till detta också annat – information, närvaro, innehåll, delaktighet osv. Framför allt behövs lojalitet från dem som på ett eller annat sätt räknas till eller som räknar sig till vad man kallar församling. Det är dem som samlas som är församlingen, inte andra hur anställda, förtroendevalda eller åsiktsmässigt kyrknära de än kan anse sig vara.

I Tidegärdens – gratis-app hittar man på nätet – finns denna bön för Långfredagens morgon. Är man flera sägs det som följer på ℣ av den som leder böner, ℟ av alla. Är man ensam säger man allt själv.

℣ Låt oss med innerlig kärlek tillbe vår Frälsare, som led och dog för oss för att på tredje dagen uppstå igen. Ur djupet av vårt hjärta säger vi till honom:

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vår Herre och Mästare, som för vår skull blev lydig ända till döden, lär oss att lyda vår himmelske Fader i allt

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vårt liv, som när du dog på korset krossade helvete och död, låt oss dö med dig, så att vi uppstår med dig i härligheten

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vår Konung, som blev hånad av människorna och trampad som en mask, lär oss att efterlikna din frälsande ödmjukhet

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vår hälsa, som gav ditt liv för dina vänner, lär oss att älska varandra med en kärlek som är starkare än döden

℟ Herre, förbarma dig över oss.

℣ Du vår Frälsare, som räckte ut dina händer på korset för att dra världsalltet till dig, samla Guds skingrade barn i din Faders rike

℟ Herre, förbarma dig över oss.

Litanian – betyder ungefär ”ivrig bön” - har använts under Fastan och idag också i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Den bönen är värd en extra tanke. Den är så utåtriktad för människor andra än bedjaren själv. Den lyfter också fram Gud och de vägar Gud valt till förmån för oss. Det är sunt! Ibland blir vårt bedjande fasligt introvert och snurrar bara kring bedjaren själv, dennes egen andlighet eller egna upplevda behov samt eventuellt de sammanhang bedjaren menar sig tillhöra. Litanian blir här ett bra motgift som vänder uppmärksamheten utåt mot den värld och de människor Gud älskar. Läs och bed bönen noga!

P/L betyder Präst/böneLedare, F betyder alla.

P/L Evige, allsmäktige Gud.

F Förbarma dig över oss.

P/L Herre, hör vår bön.

F Herre, hör vår bön.

P/L Herre Gud Fader i himmelen,

Herre Guds Son, världens Frälsare,

Herre Gud, du heliga Ande.

F Förbarma dig över oss.

P/L Var oss nådig.

F Hjälp oss, milde Herre Gud.

P/L För alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden.

F Bevara oss, milde Herre Gud.

P/L Genom din heliga födelse, genom ditt kors och din död, genom din heliga uppståndelse och himmelsfärd, i frestelse och fall, i välgång och lycka, i dödens stund, på yttersta domen:

F Hjälp oss, milde Herre Gud.

P/L Vi arma syndare beder dig att du leder och bevarar din heliga kristna kyrka, att du sänder trogna arbetare i din skörd, att du med ordet ger din Ande och kraft, att du gör ditt namn känt i hela världen, att du enar alla trogna så att det blir en hjord och en herde.

F Hör oss, milde Herre Gud.

P/L Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och bevarar vårt land, att du välsignar våra hem, att du för de unga på dina vägar.

F Hör oss, milde Herre Gud.

P/L Att du tröstar alla bedrövade och svårmodiga, att du undsätter alla dem som är i nöd och fara, att du vederkvicker och hjälper alla sjuka, att du välsignar allt gott verk, att du förbarmar dig över alla människor, att du nådigt hör vår bön.

F Hör oss, milde Herre Gud.

Många gånger genom åren har jag funderat över vad man brukar kalla sekularisering, alltså att kristen tro och kyrkornas roll avtagit i folket som helhet. Givetvis är den saken sammansatt och inte tvärenkel att förstå och förklara. Ändå väljer vissa personer enkla svar typ att det är sossarnas fel, bögarnas fel, kvinnornas fel, prästernas fel, politikers fel, invandrarnas fel eller någon annans fel.

Inga av dessa enkla svar håller. Inga enkla åtgärder fixar heller saken. Dock är det en situation att hellre inse än bortse från. Det är bättre att vara olyckligt medveten om saken än välja att förbli lyckligt omedveten.

Mitt i detta konstaterar jag i månskenet på Skärtorsdagens kväll att biskoparna styr än. Enligt den samlade biskopshopen år 325 vid kyrkomötet i Nicea i västra delarna av nuvarande Turkiet skall Påskdagen infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Förföljelserna mot de kristna hade då avslutats några år tidigare och de kyrkliga ledarna – frigivna ur fängelser och ärrade av misshandel – kunde då samlas för att konsolidera sig. Mycket av vikt vad gäller kristen tro tog man beslut om men mycket av detta har sekulariserats bort ur medvetandet både i samhälle och kyrka men vad gäller Påsken med kycklingar, harar, godis, ledigheter, resor och allt annat är det i alla fall så att den firas på den platsi kalendern om vilken man kan säga att biskoparna styr än. Att troende gillar saken är rimligt men att praktiska och teoretiska ateister som blir snållediga kan jag ibland tycka är lite onödigt.

Men det är ju så. På sin tid red Jesus på en åsna men nu är det sekulariserade okyrkliga åsnor som rider på Jesus – typ.

Som i det förra inlägget startar jag med en notering rörande stavning och grallimatik. Som du ser, noble Bloggläsius, innehåller rubriken tre b på raken. Det är inte rätt. Det särskrivna gubb-blickandet har tre b i följd men ett faller bort när man lägger ihop orden. Så blir det allt som oftast när gubbar blickar.

Det var så med nämndemännen i hovrätten som friade i den i media vittomtalade snippa-domen. De gubbarna hade inte inblick i vad ord betyder för dagens 10-åringar utan valde i stället att konsultera ett akademiskt lexikon. Förra veckans avsnitt av Svenska nyheter – den 3:e mars – prickade enligt min mening perfekt orsaken. Medelåldern i domstolen var 65+. De växte upp och formade sin världsbild då det som nu kallas snippa kallades vulva och det gubbblickandet medförde att de inte fattade dagsläget. Ett fasthållet tillbakablickande förde med sig att de saknade både överblick och inblick i situationen av idag. Vilket är vådligt!*

Programmet Svenska nyheter gick så vidare till att behandla Svenska kyrkan av idag – vilket skapat ett antal reaktioner.

Satiren var bitvis mycket träffsäker och inledningsvis fastslogs att kyrkan de senaste 40 åren tappat hälften av sina medlemmar. En av orsakerna angavs, den som i kyrkan kallas generationsväxlingen, och som enkelt uttryckt är att färre nyfödda blir kyrkotillhöriga genom dopet än antalet äldre kyrkomedlemmar som dör. Det skapar minus. Programment nämnde också att aktiva utträden också är större än inträden vilket också skapar minus.**

Två kyrkliga ”motdrag” presenterades – satiriskt.

Det ena var en näst intill överdriven mani att framstå som totalt maximalt öppen mot allt och alla. Givetvis finns en poäng i att kåsera kring hur något så fantastiskt öppet ändå tappar folk och att Sverige i alla fall är ett av världens mest sekulariserade länder. Just kåseri som form gör att situationen påpekas, inte att lösningar analyseras fram. Det måste ske på annat håll och annat sätt.

Det andra som nämndes var att kyrkan skulle blivit vänstervriden under ledning av de senaste ärkebiskoparna. Det är totalt nys! På Facebook gav jag för några dagar sedan i ett kommentarsflöde i stället denna reflektion: Opinion och attityder idag är att fler än för 30-40 år sedan definierar sig som ”höger” än vänster. Den utvecklingen har skett samtidigt som kyrkans tillhörighetstal sjunkit och idag ligger runt 50%-nivån. Sekularisering och högervridning går alltså hand i hand och det är den förhögringen som gör att de glidande tjafsar om vänstervridning. Det är inte kyrkan som ändrat sig utan de själva.

Någon småprotesterade så jag tillade: Jag menar inte att kyrkan stått eller står till vänster. Det jag försöker påstå är att då sekularismen drar åt höger får det folk att tro att kyrkan går åt vänster - ungefär som man i ett stillastående tåg tror sig vara i rörelse när det är tåget på spåret bredvid som rör sig. Och med det dog den argument-tråden.

Nu tillbaka till gubbblickandet. Först skall då sägas att också jag är en gubbe. Fyller 70 till sommaren. Det betyder att jag likt mina jämnåriga tveklöst kan göra tillbakablickar. Flera gör så – inte minst i kyrkliga sammanhang. Fel är det inte. Det ger viss överblick – men bara viss. Man behöver också ägna sig åt utblick in i egen tid så man får den inblick som behövs för att blicka framåt.

Med det sagt undrar jag försiktigt kring första delen av kyrkdelen av Svenska nyheter, den som handlade om medlemstappet och hur ”våra beslutsfattare” hanterar och inte hanterar den verkligheten. Med ”våra beslutsfattare” menar jag de förtroendevalda och anställda på olika nivåer lokalt, regionalt och nationellt samt deras lobbyister. Många är likt nämndemännen i snippa-målet ofta åldersmässiga veteraner som inte sällan är fångade av egna tillbakablickar och föreställningar till den grad att de inte tar in hur det nu är. Jag har genom åren mött fenomenet många gånger – främst lokalt. Som exempel kan nämnas att tyckande och beslutande folk varit så fyllda av sin avlägsna ungdoms situation då i princip alla konfirmerades att de inte förmår hantera att det nu är en av fyra eller en av fem som erbjuds och deltar.

Till sist ska sägas att gubbblickandet också utövas av gummor.

* Troligen och hoppeligen går saken till Högsta domstolen så domen blir tillbakaändrad till vad lägre instans dömt och med det vägledande för lagtolkning framledes.

** För en glesbygd som Älvsbyn kommer en minuspost till. Kyrkotillhöriga unga lämnar orten för studier och arbete men de invandrare och flyktingar som kommer har annan tro och religion.

Rubriken kan verka bekymmersam. Det är i alla fall inte fallet vad gäller Veckomässa i Älvsby kyrka onsdagar 18.30. Den är inte öde! Den ”utvecklas” inte heller på något sorts ödestigert sätt. Vän av ordning undrar då: Vad är det då att blogga om? Särskilt som du, Stig, inte regelbundet bebloggar gudstjänsterna i din lokala kyrka?

Den direkt provokativa anledningen till just denna bloggpost är faktiskt det triviala att mjölet tog slut i morse. Det handlar då om det speciella mjöl jag använder när jag bakar brödet till de veckomässor jag får förtroendet att leda. På ön Patmos i den grekiska skärgården köpte jag för en del år sedan den stans som bakare där använder i den ortodoxa kyrkan. Damen i butiken berättade att folk i församlingen har sådana hemma och bakar det bröd som används i gudstjänsterna. Hos ortodoxerna har man jäst bröd men jag använder min för att baka ojäst nattvardsbröd med mjöl av vete. Mjölsort är inte värsta viktigaste grejen men jag tycker man ska placera sig så nära som möjligt det Jesus använde när han startade Nattvarden. Det betyder vete, inte annat jox. Då folk är besvärade och oroliga behöver man snoka fram sådant som är gluten- och laktosfritt – som finns.

Dagens bakeri tömde mjölpaketet och fick mig att fundera på veckomässans öde i församlingen. Jag påstår att den har utvecklats och kunnat utvecklas på grund av att man tjurigt och envist hållit fast vid den de senaste 10 åren – åtminstone. Helt oskyldig till den tjurskalligheten är jag inte. Min övertygelse har varit och är att om man biter i och är uthållig kommer saker att ”löna sig” – om man får använda ett så krasst uttryck. Under 10 år har jag haft förtroendet att leda gott och väl mer än hälften av mässorna, vissa perioder nästan alla. Det har varit två eller tre så kallade mäss-fall då ingen kom och vid ungefär lika många tillfällen har antalet besökare varit någon enstaka. I övrigt har det pendlat det mellan fem och tjugofem och då ofta andra än dem som brukar fira gudstjänst på söndagarna. Söndagsfolket och onsdagsfolket är med viss överlappning två församlingar. Om det är sunt eller osunt håler jag osagt men helt klart är att det är så. Inte minst gäller detta tonåringarna. Den präst som nu är knuten till ungdomsgruppen – som fortsätter efter Mässan – leder var annan veckomässa. Under veckor med jämnt nummer faller de andra på mig och då är det också utöver ungdomsgruppen samtalstillfällen för vuxna efteråt, så kallade Ovan-gelie-träffar.

Askonsdagen för två veckor sedan är ju lite speciell – 35 personer närvarande. Förra onsdagen var vi 25. Primärhustrun kommenterade det med Nästan bara ungdomar! Ikväll smäller det igen. Min förväntansbild är vad som helst mellan fem och tjugofem på plats. Nu är just antalet inte det viktigaste och man skall inte göra sig besatt av statistikdjävulen. Det är saken som är det viktiga, alltså att Jesus kropp och blod dukas och därmed kan brukas av människorna. Att envist hålla i den saken leder till att veckomässans öde inte är att bli öde.

Vissa sorters nyheter om inte haglar så förekommer i alla fall ganska ofta i Kyrkans Tidning och i en del andra ”kristliga” blaskor och blad. På nätet. I deras pappersvarianter kan det nätsynliga få en ganska anspråkslös plats men det är via hemsidor och främst Facebook jag får mina intryck och tycker det sluttar betänkligt mot smalt enfrågetjafs och, särskilt i KT, en påtaglig kyrksnobbism.

Ta till exempel denna svit: 

• Biskop Mogren i Västerås tar någon sorts tajm-ut. Han ska dra till Tyskland för omladdning av sina teologiska batterier men lovar att berätta därifrån.
• Biskop Rappman i Göteborg kan få bostadsproblem. Några krögare i staden ogillar att man bygger någon våning till på en kyrkligt ägd fastighet där kanske en lägenhet skall bli biskoplig. Nu är det väl inte just henne man är tveksam till utan mer det faktum att det blir fler boende som kanske börjar gnälla över ljud i kvarteret.
• Biskop Bonnier i Skara skall pensioneras i år.
• Biskopen Nordung Byström i Härnösand skall åxå börja fiska upp pensionsavier ut brevlådan.
• Biskop KG Hammar som redan är emeritus har fyllt 80 bast.

Snacka om fokus på ”finfolk” och kyrklig socitet. Det blev varken rabalder eller nyheter när jag graderade upp min teologie kandidat till magisterexamen i det gamla studiesystemet. Inte heller uppmärksammas att jag ganska idogt läser och reflekterar och till och med omsatt delar av mitt funderande till INGEN BOKBOK – som få velat förvärva och ingen av dem som i alla fall köpt den verkar ha läst. Att tiden gick och jag emeritusades sommaren 2018 passerades utan nämnvärd uppmärksamhet.

Är du bitter, Stig? kanske någon undrar – eller troligen inte.

Nä. Inte bitter för egen del. Absolut inte. Inte ett dugg. Men jag kan bli lite butter över det mediala intresset för den kyrkliga noblessens tilltag och väntade naturliga avgångar. Jag tycker att vad det ska bli av kyrkan är viktigare än ”kändisreportage”.

Men ljus kan lysa i mörkret. Läs här även om man måste registera sig. Man kan söka vidare till den församlingens hemsida, läsa om deras verksamhet, gå igenom deras församlingsinstruktion osv. Tydligen kan det i en liten håla hända mycket om man riktar in sig på vad man kan göra och inte nöjer sig med vad man måste göra – typ.

Surfa på nätet är en farlig sport. Men intressant. Man vet aldrig var man hamnar. Den snubbeltur jag nu tänker på började för en dryg vecka sedan på folkhögskolan här i byn. I ett tidskriftsställ såg jag nummer 7 av tidskriften Signum – katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle. På framsidan såg jag vad den innehöll och stal den genast. Nää! Inte stal. Jag lånade den och återställde den efter ett par dagar. Rätt ska vara rätt.

Det som väckte mitt intresse var artikeln Kristna i dagens Israel. Tyvärr finns den inte (för närvarande) tillgänglig på Signums webbplats utan bara i en kopierad form på mitt skrivbord. Artikeln var en översättning från den spansk-språkiga tidskriften La Cività Cattolica men på dess engelskspråkiga hemsida hittade jag den inte heller. Dock fann jag en del annat som kickade igång en del tankeverksamhet, bland annat detta som Google Translate hjälpt mig försvenska:

När kyrkan inte går ut ur sig själv för att evangelisera blir hon självrefererande och sedan sjuk. […] När kyrkan är självrefererande, utan att inse det, tror hon att hon har sitt eget ljus. Hon upphör att vara mysterium lunae och detta ger upphov till den andliga världslighetens allvarligaste ondska. […] Förenklat, det finns två bilder av kyrkan: antingen den evangeliserande kyrkan som kommer ut ur henne själv, […] eller den världsliga kyrkan som lever i sig själv, av sig själv, för sig själv. Detta måste belysa de möjliga förändringar och reformer som kommer att behöva göras för att frälsa själar. När det gäller nästa påve behöver vi en man som är grundad på kontemplationen av Jesus Kristus och på tillbedjan av Jesus Kristus som kommer att hjälpa kyrkan att gå ut ur sig själv mot den existentiella periferin och hjälpa henne att vara den fruktsamma modern som lever "den ljuva och tröstande glädjen att evangelisera"

Fattade jag det hela rätt – kunde inte läsa hela artikeln – var han som för några år sedan sa detta den kardinal som nu är Katolska kyrkans påve. Vara hur det vara vill med just den saken tycker jag att tankegången är sann. Jag funderar vidare och vågarmig på att påstå att när en kyrka, församling, grupp eller individ frotterar sig med sig själv, blir till för och existerar för sin egen skull, fylls av omsorgen om sig själv och värnar det ljus man tycker sig ha så tappar man sammanhanget med det verkliga ljuset. Det är den kyrka, församling, grupp eller individ som vänder sig utåt i evangelisation som är den kyrka, församling, grupp eller individ som är mysterium lunae för världen.

Vad mysterium lunae betydde fattade jag naturligtvis inte omedelbums. Jag fick googla vidare och fann att det handlar om den fornkyrkliga tanken att Kyrkan inte har eller ska bländas av något sorts eget självupptaget ljus utan i stället vara en måne som i en mörk värld reflekterar ljuset från Gud. I googlandet passerade jag en plats på nätet där förutom just den sakupplysningen också fanns andra goda ting – klicka här.

På söndag är jag ombedd att förkunna på EFS här på orten. Texten då tar bland annat upp omvändelse. Jag funderar kring om och kanske hur mitt påve-snubbel har bäring mot den uppgiften där och då.

Rubriken är inte felstavad! Den är bara (ännu) ett exempel på att jag då och då levererar dåliga ordlekar. Att jag hänger mig åt sådant är inget att hänga med huvudet för. Det räcker med att skaka på skallen och anlägga en bekymrad min.

Två sorters annansering förekom i Älvsby kyrka Första söndagen i Advent dvs igår. Först det i god tid varslade meddelandet att det skulle vara vad man kallar Äventyrssöndag vilket i praktiken betyder vad som förr kallades Familjegudstjänst. Det betydde vad gäller utformningen en något magrare sammankomst och att barnkören skulle delta, inte kyrkokören där Primärhustrun gnolar i altstämman. Jag är inte säker på om detta var ett strategiskt val eller ”bara” berodde på att körledaren just denna helg hade önskat vara ledig men det blev ett enligt min mening intressant och djärvt eljest tilltag som jag helt och fullt gillar. Så var det sagt. Familjegudstjänst Första söndagen i Advent var en bra idé jag hoppas man framhärdar i kommande år. Vem vet – kanske vågar man komplettera det med att fira Mässa.

Jag har inte hört något men kan tänka mig att så kallade vänner av ordning kan invända med meningen att det är att avvika från hur man av tradition brukar ha det. Ordet tradition är en lurig glosa. Man kan i kyrkliga sammanhang stava det med liten eller stor bokstav. Har man ett stort T brukar det betyda ungefär andligt arv som den kristna Kyrkan förvaltat genom seklerna. Med litet t blir det mer frågan om sånt man gjort de sista 2-4-6-8 åren eller lite till. Vill man spetsa till det – detta har jag skrivit förr – kan man också säga att Tradition är döda människors levande tankar och tradition inte sällan är levande människors ganska döda tankar.

Tänk om ordningsmännen och ordningskvinnorna kanske anför Det blir inte lika högtidligt – typ. Det ligger i så fall en del i det. Kyrkokören är ju liksom en avancerad historia. Koristerna är dessutom kyrketablerade sångfåglar som ger tryck åt både egna låtar och åt psalmsången generellt. Jag kan köpa ett sådant argument men menar att denna vanliga högtidlighet, stämning och känsla kan dumpas och annat i stället får vara värt att lyfta fram – de 15 i barnkören till exempel och deras svans.

Körers svans kan vara värt att fundera kring. Jag har inte gjort några mätningar och kan inte bygga på exakta uppgifter men har på känn att kyrkokoristernas svans är 2-3 personer i snitt. Ska Primärhustrun sjunga svansar jag ju med till kyrkan i de flesta fall liksom kanske ytterligare någon av samlingen släktingar och anförvanter. När en barnkorist skall sjunga dyker mamma, pappa, två syskon, farfar, farmor, morfar, mormor och en faster upp – typ. Barnkörs-svansen blir så räknat yvigare. Den blir i någon mening också lite lurvigare i betydelsen inte så kyrkligt etablerad och välkammad men med lust att vara där. Vilken kör man väljer att ha blir därför ett val av ”målgrupp” och det gör att jag tycker att årets annansering ska annonseras på samma vis nästa år.

Det blev också en annan mindre annansering igår. Kyrkoherden som var tänkt att leda gudstjänsten var på grund av förkylning ersatt av den yngre av de andra prästerna i församlingen. Sånt är en mindre detalj och händer då och då. Jag har själv genom åren både ersatts av och – lite oftare – ersatt kollegor som drabbats av tillfällig skröplighet. Troligen var en avtackning av en medarbetare som slutat och ett välkomnande av en ny kyrkvärd tänkt att gå av stapeln när herden ledde gudstjänst men fick ske i alla fall.

En till annansering vill jag nämna nu i slutet av min bloggning. Det gäller onsdag denna vecka. Publicerade annonser meddelar att jag skulle leda Veckomässan i Älvsby kyrka klockan 18.30. Så blir det inte. Av fullt vettiga skäl och viktiga orsaker kommer en Mässa med Konfirmation att ledas av den präst som i sitt beting har just fokus på konfirmander och ungdom. Efter de Veckomässor som normalt faller på mig – onsdagar i veckor med udda nummer – blir det alltid möjligt till fortsatta samtal i kyrkan – det som kallats Ovangelieträffar, Eftersnack eller liknande. Det missades i annonseringen men blir av i alla fall som om jag hade varit präst i själva gudstjänsten.