stigstrombergsson

För ett par dagar sedan läste jag via Facebook en artikel i Kyrkans tidning – klicka här. Jag länkade den vidare med följande kommentar: Bra genomgång av sakläget. Här menade jag rent faktamässigt. Sedan fortsatte jag med ett omdöme: Motionärer vill att man ur kyrkans sammanhang ska utvisa dem som genom att inte helt och fullt omfattar vad man anser vara svenska värderingar visar prov på någon sorts bristande vandel. Verkar som om motionärerna drabbats av en egen märklig form av ”Tidö-anda”.

Jag har inte i tal eller text i höst yttrat mig nämnvärt om motion 83. Förutom någon kommentar på någon annan blogg och ett kort resonemang på Facebook har jag valt att avvakta. Det betyder inte att jag inte tänkt – bland mycket annat jag tänker. Det betyder bara att jag som Nicke Lilltroll valt linjen Man måste tänka på vad man säger så man inte säger vad man tänker.

På tisdag till veckan skall Kyrkomötet i alla fall dryfta och besluta kring motion 83. En knapp majoritet i en beredningsgrupp vill avslå den. En del av motionärerna har också backat i frågan. Någon ledarskribent i någon sosse-tidning i landet har yrkat på avslag. Jag gissar att ”debatten” i Kyrkomötet blir mångordig. Utgången är oviss liksom hur konsekvent man följer motionen om den går igenom men egentligen varken spår eller oroas jag för egen del. Jag har ju min pension och med den blodpudding på bordet även om jag det år jag fyller 70 skulle på socialdemokratiskt initiativ efter 45 år i ämbetet bedömas så skadlig för kyrkan att jag avkragas.

Det jag kommit att fundra kring är i stället någon sorts princip och antydde den i min notering på Facebook. Jag menar själva tankefiguren i motionen som jag tycker påminner väldigt mycket om den tankefigur Sverigedemokraterna fick igenom i det så kallade Tidö-avtalet. I det gällde det sånt man kallar ”svenska värderingar” och liknande som man menar man måste ha för att få stanna i landet. Är man avvikande måste man avvika.

Detta är gammal högerpolitik i ny kostym! Enliten exposé kan vara på sin plats.

I 1686 års Kyrkolag stadgades: Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter, och författad uti the tre Hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jemwäl uti then oförändrade Augsburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, wedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libero Concordiae förklarad.

Alla skulle alltså ha evangelisk-lutherska värderingar. Det var den vandel som gällde i det då i och för sig flerspråkiga svenska riket. Hade man inte dessa värderingar skulle man tvingas till dem eller deporteras vilket drabbade judar, resandefolk, katoliker och andra. Naturligtvis förändrades sådant genom åren av många skäl – förlusten av de baltiska provinserna och Finland, vissa upplysningsideer, väckelserörelser etc men grundtanken att ”I Sverige är man svensk!” låg ändå länge kvar. Till exempel yttrade det sig ända in i modern tid så att barnen på västra sidan av i Torneälven inte fick prata sitt hemspråk i skolan ens på rasterna liksom att det var viktigt att genom Rasbiologiska Institutet kunna urskilja vem som var en ”riktig svensk” som man kunde bedöma ha kapacitet till rätt vandel.

Det var så kallade vänsterkrafter som under 1800-talet och framöver succesivt naggade detta i kanten. Nykterism, religiösa rörelser, liberalism och arbetarrörelsn luckrade upp det så kallade ”enhetssamhället” till tolerans och mångfald – för att inte tala om demokratin med lika rösträtt för alla. Bromsklossarna i sammanhangen var hela tiden olika högerkrafter mer eller mindre kopplade till monarkin, statskyrkan och militarismen. För dem var enhet genom enhetlighet ledstjärna, inte samspel i en mångfald av uppfattningar.

Vad har detta med motion 83 att göra? Inget direkt naturligtvis vad gäller innehållet men faktiskt en del vad gäller andan. Man kan säga att motion 83 uttrycker att I Svenska kyrkan ska alla präster tycka på ett visst sätt i en viss speciell angiven fråga och de som inte omfattar denna speciella värdering ska utvisas. Sånt var och är högerkrafters anda och strategi för att – men kanske lite otänkt – de facto krampaktigt fortsätta att hålla fast vid enhetssamhällets totalitära hållning. Att centerpartister som i det längsta motsatte sig att avskaffa statskyrkosystemet fortfarande av bara farten håller den linjen kan jag begripa men att högersossar i kyrkomötet har samma Tidö-anda är pinsamt.

Hur det kommer att gå på tisdag vet ingen. Om motion 83 avslås gissar jag att den återkommer i någon sorts variant – det brukar vara så. Om den får majoritet tycker jag (idag) att den ska verkställas utan omsvep och halvmessyrer så att Tidö-andan hos högersossar i kyrkomötet, centerpartister och andra får genomslag. Jag tycker även att åtminstone var och en som röstat för motion 83 och som utöver Kyrkomötet har andra kyrkliga uppdrag på allaplan ska verka så att de präster som genom att tycka annorlunda inte visar rätt vandel försvinner. Hur sånt yttrar sig blir säkert olika men det är åtminstone värt respekt att man, om man röstat för motion 83, verkar lokalt för att enbart präster med de ”rätta moderna svenska värderingarna” tas i anspråk för olika uppgifter som anställda eller vikarier. Det är också värt respekt om de som röstar för motion 83 tar kontakt med präster i sin närhet och öga mot öga säger: Du är olämplig och borde bort! Naturligtvis skulle jag inte gilla sådana möten men det vore i alla fall värt respekt.

Löper man inte linan ut blir motion 83, hur Kyrkomötet än beslutar, bara ytterligare ett exempel på att högersossar i kyrkomötet tillsammans med andra bara pladdrar utan att mena vad de säger.

Tydligen ska man skriva ofta. Min bloggkompis tobbe lindahl noterar att sedan han efter sin 69-årsdag (på min inrådan) på sin blogg börjat skriva ett kort dagligt inlägg det sista året innan han fyller 70 så har besökstalet om inte rusat i höjden så i alla fall stigit. I den vevan antyder han att jag också borde skriva oftare. Det ligger nåt i saken. Om inget händer är det inget som sker. Om inga händer far fram över tangentbordet skenar läslusten nedåt. Så sant.

Onsdag förra veckan var det Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30 – som varje onsdag. Vi var 18 personer varav runt hälften tonåringar. Kyrkans-Unga-gruppen träffas på onsdagarna och börjar med Mässan innan de druttar iväg till annat. Bra tanke och upplägg!

Innan Mässan bytte jag några tankar med den präst som är knuten till gruppen. OBServera detta – präst knuten till gruppen. Sådant är på många håll och kanter ingen självklarhet. Tonåringar är liksom inte min grej! har jag genom åren hört präster och blivande präster säga. Situationen är inte ny. Redan för 30 år sedan – jag var då stiftsadjunkt – påtalades att prästerna abdikerat från ungdomsverksamheten och det gjordes då en rejäl fortbildningsinsats i saken. Ändå är det så att genom åren har fenomenet tilltagit och befästs att präster vill avstå och får avstå arbete med åldersgrupperna konfirmander och Kyrkans Unga. I mitt tycke är det en uppenbar och accepterad diskriminering utifrån ålder! Jag förbluffas över att beskäftiga kyrkopolitiker på nationell nivå inte motionerar om olämpligheten av att ha sådana prällar och yrka på att de borde avkragas eller åtminstone oprästvigas.

I samtalet nämnde den ungdomsvillige kollegan att kyrkoherden varit på så kallade kyrkoherdedagar. Från dess har hon kommit hem med nyheten att Älvsby församling förefaller lite smått unik i den meningen att här finns en fungerande ungdomsgrupp – något som dessutom nästan alltid har funnits. Kanske är jag en knäpp snart-70-års-gubbe som låter sådant engagera mig men faktum är att jag går igång. Jag har den bestämda uppfattningen att en på-bredden-verksamhet med ungdomar från årskurs 8 till och med gymnasiet är något viktigt och avgörande viktigt – för deras skull och för deras skull som får förmånen att arbeta med de människorna. Jag tog därför senare ett samtal med kyrkoherden för att få mer kött på benen från de där kyrkoherdedagarna och fick veta att det var i ett så kallat bikupe-samtal som det kommit fram att i många församlingar finns ingen ungdomsverksamhet alls och i några små inte ens konfirmander. Att hon från Älvsbyn kunde rapportera att trots pandemi-åren som skadat sakerna grejerna ändå finns sådant kändes bra.

Från sådana här saker sväller gärna tanke-körtlarna åt olika håll.

Detta med prästers (och andras) vilja att avstå som jag skrev om i början är en riktning liksom vilka resurstilldeningar och prioriteringar man gör och inte gör.

Den roll pandemin haft är också intressant att fundera kring både vad gäller kyrkligt ungdomsarbete, gudstjänster, församlingsverksamhet i övrigt så väl som i samhället i stort vad gäller skola, vård, omsorg, kontorsarbete och allt möjligt. Blev pandemin orsaken till att mycket knäade? Täckte den av strukturella problem som fanns där i alla fall? Är det blandat? Jag kan se en tendens att lasta coviden för allt eller åtminstone det mesta och gör att analysen blir för grund.

Förhållande mellan kvantitet och kvalitet är ännu en tankelinje. Ibland blir det så att det ena lite grand ursäktar det andra. Påståenden som Vi har inte många men de är helgjutna! eller Öppet-hus-verksamheten samlar flera! balanserar ibland den brist som kan finnas. Naturligtvis är både kvantitet och kvalitet viktiga saker, framför allt kvaliteten på vad ledarna gör och erbjuder.

Sedan jag plockat ihop efter Mässan traskade jag till ungdomsgruppens aktivitet en liten stund och sedan med en positiv känsla hem till fastigheten. 8-10 tonåringar klöv ved och höll på med en präst och en pedagog på plats på kvällstid. Detta är en god, mycket god, resurstilldelning. Kyrkoherden och jag som tillsammans kan se många år tillbaka på sakerna här är eniga i att Älvsby församling trots vågrörelser och pandemi är fortsatt inne på rätt väg. Det allvarligt är att älvsbyn är unikt? Kanske.

OBServera frågetecknet i rubriken!

Givetvis är ett sådant inte alltid på sin plats. Skulle det vara så skulle jag inte så gärna som jag gör läsa böcker och se dokumentärer om olika som hänt, små och stora. Historia är oftast för mig roande historia – typ.

Då jag är på mitt 70:e år – inte framme än! – ger en del historiska ting resonans i den egna minnesvärlden och tankebanken. Igår, tisdagen den 27:e september, kunde jag till exempel i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen under rubriken För 25 år sedan läsa om ett rabalder kopplat till den folkhögskola jag då nyligen anställts vid. Den tillbakablickande notisen var av kortfattad natur men minnena sprutade fram som champange vid en formel-1-prisutdelning. Jag var ju där! I korridorerna. Jag hörde de inblandade berätta och förstod de underliggande motiven – som var gräsligt uppenbara. Frågor inställer sig då: Skall jag bry mig om att berätta om fiffel och båg för ett kvartssekel sedan? Skall jag beröra det snarlika fifflet och båget av rent trakasserande art som några månader innan ägt rum när jag sökte men ändå efter en del turer i alla fall fick tjänsten som skolpräst och lärare vid skolan? Skall denna absolut inte roande historia berättas?

När tankevindlingarna rört sig åt det lokala folkhögskolehållet pyser dessutom mycket annat fram. Elever som passerade. Kurser som hölls – och i en del fall inte blev av. Episoder, händelser och mycket mer. Jag fanns ju i uppdraget i mer än 1½ årtionde. Jättemycket positivt! Och till detta minnena ca 10 år tillbaka av vad som hände och framför allt inte hände som ledde till att jag tog min mats ur skolan och lämnade sammanhanget. All historia är inte roande historia!

Men – tillbaka till 25-års-notisen och lite mer kött på det benet.

Det lackade då mot kyrkoval. Jag vill minnas att i mitten av veckan innan kom en insändare eller kort artikel i Världsbladet om påstådda trakasserier på skolan av tjejer som avsåg att bli präster. Naturligtvis dök då en journalist upp för att gräva vidare i saken. Jag uppmanades av dåvarande rektor att hålla mig undan – med hänsyn taget till en del turer under anställningsprocessen tre månader innan. Journalisten intervjuade rektor och kursföreståndare. Han mötte eleverna i den aktuella undervisningsgruppen. Lite förbryllad blev han inför det faktum att eleven Robert alldeles ensam skulle klara av att trakassera dussinet tjej-kurs-kompisar.

Sagda murvel började misstänka att både ugglor och hundar låg begravna i mossen. Man kunde ana en plan av ungefär följande upplägg: Önskat stort reportage i torsdagens eller fredagens tidning om påstådda missförhållanden. En kraftfull andra-artikel fredag eller lördag där ledande kyrkopolitiker skulle lova att rensa i röran. Kyrkoval på söndag.

Att av politiker användas som så kallad nyttig idiot är inget tidningsfolk gillar. Han lämnade rektorn med att med räv bakom örat och glimten i ögat säga: Jag måste gräva vidare. Återkommer efter helgen.

Veckan efter kom resultatet. Tidigare rektor, skolans ordförande tillika domprosten samt tidigare beställd och genomförd utredning från stiftskansliet – före min tid – visade klart att diskriminering inte förekom även om frågan som då fortfarande var aktuell i kyrkan naturligtvis diskuterades. Hela politikerns anade upplägg föll därmed samman och blev ett slag i luften.

För fullständighetens skull skall till detta sägas att kyrkopolitikern ifråga hade den ryggraden att han kom till ett personalmöte på skolan och bad om ursäkt för att ha spritt falska och ogrundade uppgifter baserat på lösa rykten. Det hedrar honom.

Är sådant jag nu berättat en roande historia eller inte?

Den kan kanske i alla fall vara lite lärorik kring hur kyrkopolitik kunde fungera. För 40-30-25 år sedan var det vanligt att man framför allt från S- och C-håll regelbundet vart fjärde år gick till val på gräsligheten i att inte alla präster ansåg att kvinnliga präster var en gudomligt ingiven idé. Propagandamaskinerier och moralpoliser malde på i frågan men mellan valen gjorde de inget för att åstadkomma frågans slutgiltiga lösning – kolla vad det blir på tyska. Skulle man gjort så hade man ju inte haft något att gå till val på fyra år senare.

Så var det för ett kvartssekel sedan. Kan man lära av den historien? Eller se mönster?

Jag påstår att man nu i olika utspel och åtgärder kring hur man ser på sådana som helt enligt regelboken avstår från att viga samkönade par de facto kör sin gamla arbetsmetod i repris. Man – S, C och andra – framställer något som i praktiken inte är ett problem som något gräsligt fruktansvärt som behöver bekämpas med hårda tag – fast man inte gör det när det kommer till kritan.

Det, noble Bloggläsius, är ingen roande historia.

Sådant händer ibland. Faktiskt oftare än man tror. Det sker om man utsätter sig för eller ramlar in i nåt. Det sker när man råkar eller låter sig hamna utanför sin invanda ankdamms fyrkantiga låda. I förrgår råkade jag ut för det. Igen. Något icke planerat och människor från andra sammanhang gav impulser. Kanske inte helt nya men på nytt.

Det började med att jag gick i kyrkan. Jag brukar göra så, är ju för tusan kristen. Dessutom var jag just uppfluten ur Coviden och tänkte att jag kunde gå men hålla lite extra halvdistans. Det brukar ju (tyvärr) inte vara så mycket folk. Många har ju en dissande attityd till gemensam gudstjänst med andra – särskilt ”sketna söndagar”.

Det var mer folk än väntat. Inte bara ett 30-tal. En busslast från Luleå Domkyrkoförsamling var på plats vilket innebar drygt 40 ”extra”. Tre diakoner ledde gruppen. Blandad kompott. Flera barn, några äldre. Många jag uppfattar som personer i diakonis verkningsfält – typ.

Jag skickade meddelande till dig i morse! sa en av diakonerna.

Måste ha gått till den telefon jag hade när jag jobbade, alltså till yngre kollega svarade jag.

Vi vill att du ska berätta om kyrkan för vårt gäng. Går det?

Det är så när man efter många år känner många – tidigare elever på folkhögskolan, arbetskompisar och annat. Resultatet blev hur som helst att jag senare under eftermiddagen när gruppen med buss varit vid Storforsen mötte dem i kyrkan för att hålla min presentation om hur kyrkan med utseende, bilder och allt berättar om centrum i kristen tro – att Gud i Jesus gav sig själv för att genom död och uppståndelse öppna väg till sig.

Det blev samtal om många saker.

Ett par i gruppen var mer samtalslystna än andra och undrade varför Svenska kyrkan var så dålig på att sträcka sig utanför det invanda och bekväma för att nå nya människor. De gav tips också, färgade av erfarenhet från kyrkor de kommer från och funnits i innan de hamnade i Sverige. Bra tips! Att man tar med någon till kyrkan – typ. Men då måste man ju först ta med sig själv – typ igen. Men varför de flesta svenskar inte gör så ens om de vill kalla sig kyrkliga kunde varken jag eller andra på plats ge svar på.

Men det blev impuls ”från sidan” – Egypten – med Mission och Evangelisation som bärande tema. Med lite förebrående ton över att det inte verkar intressera sådana svenskfolkkyrkliga i någon nämnvärd grad när de gör sig självupptagna med annat. Faktiskt enligt min enkla mening en betydligt viktigare impuls än vad kyrkopolitiker med motioner och tankar brukar lyfta fram. Motioner till höstens kyrkomöte visar detta. Tystnad kring vad det lokala styret styr och ställer likaså.

När de egna organisationerna sitter fast i ankdammslådor är det bra en vanlig sketen söndag med överraskande impulser ”från sidan”.

Den frågan ställdes när jag jag kom hem från kyrkan efter gudstjänsten jag för en dryg vecka ”hoppat in i” för då temporärt men inte allvarligt sjuk kollega. Behovet av min insats hade hon spytt upp under lördagen. Sådant kan gå rask över men framåt kvällen bleb saken definitivt klar. Utflykt med Lisa och hennes mormor till barnets kusin och Höslaget i Avan hade då tagit hela dagen fram till 22. Väckarklockan fick ställas för sen, eller om man så vill tidig, förberedelse. 07.00 skramlade alarmet för morgonbestyr, frukost och att sätta samman tankar inför 11.00. Tur man är lite van.

Hur var det? var en fråga som hemmafolket sedan ställde. Svar på det har jag svårt att själv ge men att säga Nattvardslös kunde jag. Kom det några? var nästa frågeställning med svaret 19 – varav 4 så kallad kyrkobetjäning, alltså kyrkvärd, musiker, vaktmästare och prälle. Och då kom frågan som fick bli rubriken för denna bloggpost – vad beror det på?

Tänk om jag visste svaret! Eller snarare svaren på sådana frågor.

Tänk om jag exakt kunde ange orsaken eller buketten orsaker till att endast 7-8 svenskfödda just den söndagen valde att utan något sorts kontrakt eller bindning fira gudstjänst i Svenska kyrkan samtidigt som majoriteten av den svanska medelklassen valde att låta bli. Kunde jag definiera sånt säkert och exakt finge jag kanske en medalj men ändå något – förutom kanske evig ovänskap från folk med ansvar för helheterna.

Så vad berodde det på? Var det semestertiderna? Eller Corona-sviter?

Och är det på samma eller liknande sätt på andra ställen?

Jag upprepar ofta och ställer regelbundet sådana frågor. Och får dem.

Nu ser jag fram emot – men hoppas nog för mycket – att kommentarsfältet fylls med anledningar. Det är då en poäng att sortera tankarna i fyra fält. Det finns lokala och generella, kyrkliga såväl som allmänna faktorer. Kanske spelar sånt man beslutat och gjort in liksom vad som inte dryftats eller gjorts. Eventuellt betyder rent personkopplade ting en del.

Jag publicerade inte utkastet till texten ovan och i stället blev den kvar i telefonen under veckan. Igår var det söndag och jag var då också i farten i samma kyrka men denna gång enligt i förväg uppgjord planering. Den här gången var det Gudstjänst med Nattvard, alltså vad som förr brukade kallas Högmässa. 24-25 personer var på plats och av dessa 3-4 nyboende troligen födda i annat land. Inte så stort fall framt men i alla fall ett litet. En söndag är inget bevis men det det finns ett mönster: Nattvardslösa gudstjänster samlar färre än när Mässa firas! Varför man då envisas med att stympa gudstjänster och o-duka nattvardsbordet är ett mysterium styrning och ledning noggrant avstår från att förklara. I stället – så är det berättat för mig – har man reagerat med ilska om saken förs på tal och någon föreslagit det i kristna församlingar självklara – söndaglig Mässa! Också om detta kan man ställa rubrikens fråga vad beror det på?

Nå – hur blev gudstjänsten igår? Förutom det rent kvantitativa?

En ny musiker hade valt psalmerna – enligt överenskommelse. Vi har aldrig samarbetat förr men den starten blev kul. Söndagens tema var Nådens gåvor och naturligtvis pratade jag om det i förkunnelsen. Först om nåd i Beredelsen innan syndabekännelsen och sedan i vad som kallas predikan om gåvor i allmänhet och Guds gåvor i synnerhet. Fast kanske inte gåvor i flertal. Jesus är ju Nådegåvan framför alla andra och till alla och det Gud i Jesus bar med sig var förlåtelse och öppen port till Gud. I den vevan underkände jag bilden som pryder detta blogginlägg. Porten till Gud är ju inte ”ovan molnen” och efter livet – som karikatyren ger vid handen. Jesus förlät människor på jorden, gav nåd till dem han mötte, dog och uppstod för världen samt gav sin Kyrka uppdraget att göra samma sak. Det betyder att porten till Gud är på jorden här och nu – genom Förlåtelsen, Dopet och Nattvarden.

För att på rätt sätt ta emot detta blogginlägg är det en poäng att ha läst det förra. Inläggen hör ihop. Det syns på rubriken och att de har samma bild(er) som illustration. Skillnaden är att det nu handlar om de 20% jag tidigare nämnde och att jag nu berör en ganska aktuell men inte nämnvärt aktualiserad speciell sak.

I brevlådan ramlade för någon vecka sedan Boken om HOPP – NT. Om leksaker på gården eller annat avslöjade att det fanns barn i kåken eller lägenheten kom Boken om HOPP – för barn med. Jag bad om en sådan också eftersom jag har barnbarn som då och då är i fastigheten – och att jag var nyfiken. Med den förstnämnda följde litet blad med kontaktuppgifter för de olika kristna gemenskaperna i kommunen.

Var detta bra eller dåligt? Finns det några 20% som skulle kunnat vara annorlunda – och kanske bättre? Jag svarar i tur och ordning.

När man läser en bok eller ser en film – en roman, deckare, nästan vad som helst – är upplägget samma. Det startar med en dramatisk upptakt och avslutas med en lika dramatisk final. Mellan dessa vitala delar finns en transportsträcka av mer eller mindre trist-saklig art. Allra sist kan det finnas en cliff-hänger som syftar på närsta bok/avsnitt.

Detta upplägg är helt OK för romaner men jag tycker inte det ger rätt fokus när det gäller Bibelspridning – faktiskt. Boken om HOPP – NT börjar med ca 80 klatschigt färglagda sidor med personliga berättelser med ganska likartad gång typ För mig var livet alldeles åt helvete eller åtminstone tomt och torrt men sen fanna jag Jesus i frikyrklig miljö och då fixade sig allt – brottslighet, drogberoende, cancer, andra sjukdomar, att jag var med i en annan kyrka, ångest och vadsomhelst. Bokens avslutande 70 sidor är av samma slag.

Så är början och slutet och jag misstänker att flera som börjar bläddra i den och läser en del kan reagera på flåshurtigheten och lägger den åt sidan innan man kommer fram till det väsentliga man ville sprida – själva Bibeltexten. Jag är 20% kritiskt till att i bokspridning ha sådana ”vittnesbörd” – en genre som inte imponerar på mig – och har man med sånt kan man samla dem i ett tillägg efter det centrala samt välja mer ”normala” kristna erfarenheter. Kristen tro bygger ju inte på att Jesus fixar allt och att man kan tjäna på att bli/vara kristen. Kristen tro bygger på att det är sant att han uppstod från de döda – punkt!

I Boken om HOPP – NT finns mellan de kolorerade avsnitten en text till Nya testamentet i sin helhet. Den klagar jag naturligtvis inte över mer än att fundera över varför man valt att använda en reviderad variant av Svenska Folkbibeln-98 och inte den som finns i Bibel 2000. Skillnaden mellan översättningarna är inte speciellt stor. Vissa formuleringar skiljer sig men i sak är de likvärdiga. I Svenska kyrkan används Bibel 2000 så jag har aldrig funnit anledning att lusläsa Folkbibeln och fast jag är intresserad har jag aldrig mött någon debatt kring de olika varianterna – alltså någon debatt i sak där man menar att där eller där är någon av översättningarna helt borti tok. Det jag dock tycker mig genom åren ha sett är att rörelser och personer som delvis bygger sin identitet på att inte vara som de flesta gärna ”folkbiblar” – observera verbet. Motiven för detta kan jag inte slå fast men kan ana att de med detta känner sig mer kristna eller profilerade än till exempel Svenska kyrkan – men det är bara en aning, inte mer. Naturligtvis är det i alla lägen bättre att man läser Folkbibeln än att inte läsa Bibeln alls.

Den andra boken är riktad till barn som själva kan läsa och gillar att läsa serier, alltså ungar i mellanstadieåldern. Naturligtvis kan vuxna också läsa den för egen del och för yngre barn. Boken om HOPP – för barn är bra! Jesus-berättelsen plus lite till i serietidningsstil. Givetvis förenklat men ger kunskap om vad som hände och vad Jesus sa. Helt OK!

Det medskickade bladet med kontaktuppgifter är det väl inget fel på – i sig. Tanken att människor skall kunna kontakta är ju fin men kanske – här kommer 20% igen! – kunde församlingarna gjort mer för att möta och stimulera det intresse man hoppas att bokspridningen skulle medföra. En lista över tider, platser och stunder för Bibelprat, en tema-lördag i månaden under hösten eller annat skulle inte ha gjort ont. Intrycket hos brevlådornas ägare blir lätt Här har du en käck Bibel. Ring om det är nåt! Så är det för vilken reklam som helst och jag kan tycka man kunde ansträngt sig mer kring denna viktiga sak.

Jag gillar böcker. Primärhustrun gillar åxå böcker. Vi har många om både ditt och datt. Att läsa blir man inte dummare av. Snarare påkopplad. Dessutom är en god bok avkopplande. Inkopplad på detta ämne och uppkopplad mot cyberrymden kommer nu ett par stilla betraktelser kring sprida god bok. Först dock en del preciseringar.

Först: Bibeln är en god bok.

Klart jag tycker så. Fattas bara annat. Den är en avgörande del i vår historia och kultur och bör finnas i varje hem och då naturligtvis läsas – om inte annat så för allmänbildningens skull. Massor i språk, musik, konst, annan litteratur, stadsplaner och ho vet allt anknyter till personer och händelser i denna goda bok – förutom den betydelse den har för tro, liv, livsåskådning, kyrka, etik och annat.

Sedan: Bokspridning är en bra idé.

Så också läskunnighet. Värt att veta att bägge sakerna byggdes upp av kyrkan som med start främst på 1700-talet aktivt jobbade på att alla skulle kunna läsa i bok och ha god litteratur att läsa. Ingen annan samhällskraft fanns som tog på sig det pedagogiska projektet som in emot år 1800 i princip utrotat analfabetismen. Mycket fanns inte att läsa då förutom sådant som skulle ha betydelse för att komma till tro och med den till himmelen. Det var poängen. Biblar var då dyra och inte var mans egendom. Katekeser att lära sig utantill från blev steget man tog och på dem följde annan kristlig litteratur så att på 1800-talet bokspridning blivit en arbetsform för både kyrka och väckelserörelser – förutom att folkskolan startade i kyrklig regi på 1840-talet. Böcker blev och är viktiga ting och jag tror stenhårt på metoden sprida god bok och tror det så till den milda grad att jag till och med själv satte samman INGEN BOKBOK – som näst ingen haft intresse för.

En sak till: 80% är 80%, inte 0.

Jag finner detta matematiska samband värt att nämna. Då och då har jag genom livet mött folk som reagerar som om 80 var 0 när det gäller många skilda saker ganska oberoende av vilka. Ett par exempel kanske förtydligar vad jag menar.

I slutet av förra årtusendet fanns i Sverige en teolog tillika biskop som hette Bo Giertz. Han skrev en massa böcker, bland annat kommentar till egen översättning av hela Nya testamentet. Det blev han hedersdoktor för på den tiden ett hedersdoktorat endast betydde akademisk kvalitet och omfång, inte popularitet eller maktposition. Strax efter millennieskiftet korade Kyrkans tidning honom till 1900-talets mest betydelsefulla kyrkliga person men inte för att man höll med honom om allt, bara det mesta – typ 80%. Men nu kommer det: För många är de 20% man inte håller med om – han tyckte inte det var rätt att införa kvinnliga präster – tillräckligt för att rata allt och avfärda honom helt och fullt. Jag tycker sånt är dumt och vittnar om ett totalitärt sinne.

I praktiskt samarbete kan samma 80=0-tanke förekomma. Någon i en grupp kläcker en idé eller kommer med ett förslag. I stort tycker andra det är bra men någon eller några menar att det kan förbättras ytterligare – 15-20% typ. Ibland händer då att idémakaren helt lackar ur och reagerar som om han eller hon är helt ratad. Sådana arbetsgrupper och gemenskaper tystnar då lätt och tappar dynamik. Man vill ju inte förarga eller såra den som ofta utan att se och egentligen vilja det.på ett totalitärt sätt kräver allt.

Med detta skrivet och sagt har jag lagt en grund för en åsiktsyttring kring sprida god bok, en Bibelspridning till hushållen i hela Norrland och därmed även Älvsbyn. Bibel är en god bok. Bokspridning är en bra idé. 80% är 80%, inte 0. Minns detta inför framtida blogginlägg.

Nu är det juli igen,

Nu är det juli igen

Och juli varar till augusti.

Å det var intressant

Å det var intressant

Som försök att vara lite lusti.

Det finns tidigare former av detta lyriska och luriska poem publicerat både pådennamin anspråkslösa blogg liksom på Facebook. Som bekant upprepar jag mig gärna, denna gång innan det jag i detta inlägg kort vill nämna och avslöjade redan i rubriken.

medbygge

Med medbygge syftar jag inte på renovering av balkongräcke eller hopskruvning av uteplats. Sådant är visserligen också byggen men som skriverier får det anstå – liksom byggandet i sig så här långt. I stället är det församlingsbygge jag menar, alltså konstruktion enligt det syfte som kyrkans regelverk formulerar på detta vis: människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

I det bygget är gudstjänst och förkunnelse två basverktyg. Under juli månad har jag fått förtroendet att i Älvsby församling medbygga tre onsdagskvällar på raken. Den 7:e, 13:e och 20:e är jag ombedd att leda Veckomässan i Älvsby kyrka 18.30. Det är ingen stor affär att så sker – mätt med mänskliga ögon. Mellan 5 och 15 brukar närvara vilket inte räknas som pomp och ståt värt att uppmärksamma och/eller delta i. Ändå är det vad som bygger Kyrka med stort K och sker från altarbordet där lite bröd och vin blir bärare av Jesus själv till människor. Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp sägs i gudstjänsten – en lätt omformulering av vad Paulus skriver till församlingen i Korinth. Intensivare mötesplats mellan Gud och människa finns inte så den som missar en Mässa missar en massa.

I samband med Bordet, Mässan, finns Ordet, Bibelns olika skrifter. Det förekommer i själva gudstjänsten som Guds tilltal till oss. Vårt tilltal till Gud är böner, också något högfrekvent i en Mässa. Och det kan fortsätta. Efter Veckomässan, ca 19.15, är det möjligt för dem som vill bli kvar eller ansluta då att tillsammans i samtal fördjupa saker som Ordet innehåller och säger. Om vad pratas i detalj? Det är inte fastställt i förväg. Det de som är där funderar kring hamnar på tapeten – om man uttrycker det slarvigt. Det är en möjlighet att tillsammans med varandra vara varandras medbyggare. Tre datum i juli har jag förtroendet att finnas med.

inhopp

Jag skall göra ett sådant, ett inhopp, i ett kyrkbygge jag inte brukar befinna mig i. Det blir söndag den 10:e 11.00 i Korskyrkan i Älvsbyn som är ett av de tre sammanhang som regelbundet firar gudstjänster på söndagarna. Älvsby kyrka och den inomkyrkliga rörelsen EFS är de andra två. Korskyrkan är en renodlad så kallad frikyrka av evangelikalt, reformert och baptistiskt snitt ansluten till EFK, Evangeliska FriKyrkan, tidigare ÖM, Örebro-Missionen. Där har jag aldrig predikat eller blivit ombedd att bidra. Tror jag. Kanske var det en gång tidigt 1980-tal i samband med en i januari årligen återkommande kyrklig vänlig vecka då präster, predikanter och pastorer bytte predikstolar med varandra – dock inte flyttade möbler och inventarier men väl sig själva. Kanske var jag då ”på Kors” en gång men det har inte etsat sig i minnet. Att det genom alla år varit så tror jag inte beror på aktiv motvilja eller så utan mer på att samfunden kör sina egna race. Jag har bott länge på orten och vet om många etablerade ”korsisar” och flera av dem vet om mig utan groll eller gnabb. Nära kontakt har bara inte blivit av. Nämnas kan också att flera invandrare främst från olika västafrikanska länder och då med pingst- eller baptistbakgrund.anslutit sig där de senaste åren,

Den nuvarande korskyrkopastorn har köpt ett av grannhusen på våran gata. Grannar möts och snackar. Han frågade om jag vid något tillfälle ville predika när han skulle vara på semester. Jag nappade på kroken så nu blir det ett inhopp.

Samtidigt, just då, är det faktiskt inte gudstjänst i Älvsby kyrka. Den är just den söndagen flyttad till EFS sommargård Lillstrand några bilburna kilometrar från centralorten. På somrarna stänger EFS sina aktiviteter i Älvsbyn, Vidsel och Vistträsk och flyttar all verksamhet till sommarstället och den 10:e ansluter också kyrkpräst och en del kyrkfolk dit. Sådana så kallade ”sammanlysningar” kyrka-EFS sker ett par tre gånger under ett år. Vad de tjänar till kan man undra men de skadar nog inte – hoppas jag.

Om jag visste hur det skulle fixas det här med näst intill urusla gudstjänster skulle jag berätta det. Tro inget annat. I rejält mer än ett halvt århundrade har jag regelbundet varit gudstjänstfirare. I dagarna är det 44 år sedan jag prästvigdes och fick uppdraget att leda gudstjänster. Jag borde väl ha kläm på parollen Stoppa plågsamma gudstjänstbesök, inte bara ha märkesknappen med den texten. Men klämmet saknas. Aningar finns men inte klämmet.

En sak kan dock sägas. Åtminstone en. Den Kyrkohandbok som kom 2017 var ingen lösning. Om den hade varit det borde väl präster, andra anställa i kyrkan och församlingarnas förtroendevalda tyckt att gudstjänsterna nu blivit så bra att den lönar sig att delta oftare än man absolut måste. Så är det inte. I stället är det i själva veket så att det man ”arrangerar” för andra och tycker folk skall ägna tid åt inte duger åt en själv. Jag gillar inte att tätt och ofta räkna och peka på vilka som inte går i kyrkan och vilka som näst intill konsekvent uteblir men ibland kan det göras och frågan Varför? Inställer sig. Eller annorlunda sagt: Är det verkligen en kvalitetssäkring när bagare inte äter bröd och slaktare ratar korv?

Hur kommer det sig att jag skrev det jag nyss skrev? Har något speciellt hänt i Älvsby kyrka där jag nöter kyrkbänk och ibland trampar korgolv? Icke! Inte något uppseendeväckande plågsamt, inte heller något extatiskt bra. Orsaken är att jag nu läser en bok. En tredjedel omläsning och två tredjedelar ny-dito. Valet av ny ärkebiskop fick mig att rota fram den ur hyllan och jag återkommer i saken längre fram. Boken är ju under läsning, inte läst. Den nyvalde ärkingen har skrivit den och den handlar om gudstjänst – därav temat för detta inlägget såhär långt.

Nu till något helt annat som man säger i TV-nyheterna.

Detta med ärkebiskop är ofta egentligen både felfattat och överskattat. Klart som amen i korvspadet är att saken tilldrar sig visst medialt intresse. Svenska kyrkan är ju landets suveränt största organisation man kan tillhöra frivilligt. Drygt halva folket är medlemmar fast man inte måste och då får det åtminstone notisvärde vem som utses vara vad man uppfattar vara högsta hönset – fast det inte är frågan om vare sig höna eller tupp på en gödselstack.

Martin Modeus är inte Svenska kyrkans nye påve! Det måste sägas. Ingen säger i och för sig att det skulle vara så men en del tankar går åt det hållet. Jag har sett det både i sekulära medier men också i frikyrklig press typ Dagen och Världen Idag. En ärkebiskop uppfattas som överordnad allt och alla, till och med de andra med mitra och kräkla. Så är det inte!

I klartext kan jag säga att för mig som bor och fortfarande lite verkar i Norrbotten är det både som kristen och som präst betydelselöst vem som kallas ärkebiskop. Det spelar ingen praktisk roll alls. Han eller hon har ingen jurisdiktion här, är inte min överordnade och inte heller Luleå-biskopens. Den sist nämnda är i någon mening min överordnade och skulle i praktiken vara det än mer om inte biskoparna på 1990-talet hade abdikerat från ledarrollen, om inte prästerna blivit underställda de lokala kyrkoråden i samband med skiljandet från staten år 2000 och om biskopen sökt hålla kontakt med präster som pensionerats men (ännu) inte är så gaggiga att de är oanvänbara som inhoppare, komplement eller vikarier. Skulle ett eller flera av dessa om vara eljest än vad de är skulle min principiella syn att präster följer sin biskop också bli något i känsla och gärning. Kanske skulle också vem som är ärkebiskop bli något viktigt.

Men Martin Modeus bok – som jag återkommer till – är så långt jag hunnit bra.

Ibland använder man uttryck som en liten kugge i ett stort maskineri på så vis att det blir ett sätt att nedvärdera sin, någons eller någots roll eller betydelse. Egentligen är det en knasigt använd liknelse. Också den lilla kuggen i maskinen är ju vital. Krånglar den får de större komponenterna problem vare sig det handlar om små klockor eller rotationsuppväxling i ett vindkraftverk – ett område som om jag fattat det hela fanns i närheten av vad den yngre sonen forskade om och doktorerade kring. Mekanik är faktiskt exakta grejer och passar sig inte alltid som bildspråk för annat. Kanske skulle en liknelse om en krydda bland flera i en maträtt vara bättre som självbeskrivning eller bedömning av andra. En måltid kan ju vara helt OK även om en nypa ditt eller datt finns eller saknas. Helt OK men bara lite eljest.

Med detta sagt över till något av en fortsättning på förra bloggposten – kanske en liten nypa krydda vad gäller att nå in.

Det kommer att bli Veckomässor i Älvsby kyrka klockan 18.30 på onsdagarna i sommar, precis som under det man kallar ”terminerna”. Det är bra. Gud tar inte semester bara för att folk gör det. Visst är det naturligt att en hel del kyrklig verksamhet följer skolornas läsår men jag har alltid undrat kring omfattningen av det två-termins-system som ofta drabbar församlingarna. Det kyrkliga året bygger ju på kontinuerlig drift och kan inte bara ställas in, möjligen ställas om en del. Söndaglig gudstjänst ligger därför alltid fast och i Älvsby församling även onsdagarna. Det är bra!

Jag har blivit ombedd att veckorna med nummer 23, 25, 27, 28, 29, 33 och 34 leda dessa Veckomässor. Översatt till datum blir det i juni den 8:e och 22:a – plus Högmässan söndagen den 19:e. I juli blir det den 6:e, 13:e och 20:e och i augusti den 17:e och 24:e. Det är inte en helt men ändå en hyfsat regelbunden rytm. Kring den har jag nu fått idén jag just nu kallar framtidsonsdag.

Vad innebär det?

Jag avser först att i Veckomässan göra en tillbakablick på tema och Bibeltext för helgen som just varit. Inget konstigt med det. Så brukar jag göra. Jag tänker sedan efter Mässan ge möjlighet att samtala om sådant de som är där känner att de vill prata om. Det är inget märkvärdigt heller. Under terminerna – men stört av pandemin – har sådant förekommit under namn som Prat-kväll, Ovangelie-träff eller Sommarsnack i kyrkan. Jag ämnar fortsätta på den linjen men kanske med en liten arom-förändring.

Det de närvarande vill dryfta har prioritet! Det ligger fast och ges utrymme.

Men till detta tänker jag att rikta en stunds uppmärksamhet till det tema och de texter som är aktuella i gudstjänsten en liten bit framåt, på söndag om ca 10 dagar. Inte till närmast kommande helg utan den därpå. I den förberedande innan-titten tänker jag två riktningar eller grundfrågor.

1. Vad kan de människor som kan tänkas fira gudstjänst det kommande datumet brottas med eller fundera över? Vad kan de ha på hjärtat och vilja pratamed Gud om? Vad behöver tas upp och formuleras i böner av olika slag? Och hur?
2. Vad kan Gud, utifrån det aktuella temat och Bibeltexterna, ha på hjärtat till oss somär där? Vad i Bibeltexterna är klart och lätt att fatta? Fanns något nytt? Något svårt?

Min tanke är inte att i förskott ”behandla” och ”lösa” söndagen. Icke det! Absolut inte! Det blir snarare frågan om att i någon mån försöka framtidsrikta tankeflöden, ställa frågor, ge infall och tips – kanske rentav förmedla sådant till den präst som kommer att vara i elden den dagen. Bara i ett fall är den prästen jag själv – söndagen den 19:e juni som får sin framtidsonsdag den 8:e. I övrigt är det andra präster som ansvarar för söndagarna men kanske får impulser i mail (eller genom att vara där) de angivna onsdagarna.

Är framtidsonsdag en bra idé? Kanske. Hur som helst blir det något av sommar-Bibel-samtal* åtminstone ungefär var annan vecka. Det kan vara ett sätt att tillsammans nå in i kärnan för tro och liv och per definition kan det inte vara knasigt. Om sådana framtidsonsdagar är små kuggar i ett maskineri eller kryddor i en anrättning vet jag inte. Tror dock att nå inochnå ut är hoplänkade saker, som delarna i en sax.

* I många församlingar har man under juni-juli-augusti extra musikkvällar av olika slag. Det är bra och uttrycker en grad av det tre-termins-tänkande jag tror behöver förstärkas på många sätt. Att som i Älvsbyn ha speciell Sommarkyrka är ett annat. Både Bibelstudier och öppna samtal som är naturliga verksamheter under ”terminerna” kan egentligen också pågå under sommaren – om än i modifierade former,

Jag var på fullmäktige, alltså kyrko-dito. Skrev om att jag skulle det i inlägget onsdag i förra veckan. Om det kan sägas att allt blev ungefär som väntat. Inte alls upphetsande. Ganska förutsägbart utan överraskningar. Ett och annat ovidkommande inlägg när ordet var fritt. Jag gick innan ordförandeklubbans slutsignal. Ville hem till Sverige-Finland i hockey.

Noterade dock att sättet nu att nå om församlingen genom att redovisa ekonomin är annorlunda jämfört med förr. Nu är det mer stora verksamhets-klumpsummor utan att spalta upp på saker som Barn- och-familj, Konfirmander och annat. Det blir mer termer som Nyckeltal, Likviditet, Soliditet för att nämna exempel. Jag ser ingen anledning att misstro det systemet bara för att det – troligen – passar de administrativa åtgärderna och centraliserade nivåerna bättre. Siffrorna är säkert både rätta och riktiga men är man inte van läsa och förstå budgetar och bokslut blir det brist i transparensen – typ. Jag tror att flera i publiken – vi var faktiskt två – är sådana ovaningar. Jag misstänker att flera, kanske de flesta, av fullmäktiges lokala ledamöter har det på samma sätt. Hur skall jag annars förstå spagaten att i ena ögonblicket stolta ta del av info om att församlingen med 16 miljoner som så kallat Målkapital och med Tillgångar på närmare sammantaget 30 millar används som exempel på välskötthet och sedan i nästa ögonblick hävda att ekonomin är dålig och inte tål några utgifter. Men kanske är det jag som inte fattat klyket. Hur som helst är fullmäktige och det som hör ihop med det ett sätt att nå om lokalförsamlingen – om jag anknyter till rubriken.

I Verksamhetsberättelsen nämndes flera gånger hur pandemin påverkat. Saker har ställts in och ställts om och ställts över. Direkta diskussioner om de åtgärder man vidtog varit de bästa och rätta fördes inte men i alla fall redovisade man det som gjorts och lämnats ogjort. För att nämna en del ur Årsredovisningen kan sägas att antalet dop 2021 är mer än halverat jämfört med innan pandemin. På samma sätt är det med gudstjänstfirandet. Fler än 2 av 3 konfirmander ofanns och ungdomsgruppen har upphört. Ett stort behov finns av att på nytt nå ut. Ledning, anställda och förtroendevalda vet detta och söker former – som inte är lätt. Hur ”rekrytera” 2-åringar vilkas dop inte blev av? Ska man vänta på en ”syskonomgång” när den odöpte får syskon? Eller aktivt söka upp familjerna? Och tänk om föräldrarnas slutsats blivit ”det gick ju bra i alla fall fast han/hon inte döptes” och väljer att inte heller döpa kommande barn? Och hur på nytt bygga upp relation till och arbete med konfirmander och unga? Och Evangelisationen i allmänhet? Kan det bli frågan om helt nya linjer när man vill nå ut – sånt som heter Fresh expressions of Church i vänförsamlingen i England?

Kyrkofullmäktige handlar om att nå om. Visste jag svaren på mina frågor om att nå ut skulle jag inte ställa mina frågor utan ge besked. Om en detalj i att försöka nå in ska jag skriva i ett annat inlägg som likt detta på grund av helgens stök bara i en kladdform finns i telefånen.

Ibland har jag haft känslan av att mina små försök att på min blogg skriva något läsvärt får en ensidigt kyrklig vinkel. Rätt eller orätt må vara. En snabb tillbakablick ger vid handen att det senaste månaden inte varit så. Lite notiser, någon jämförelse och rapporter om böcker i gränstrakterna till det kyrkliga har smugit sig in men någon tydlig ”kyrk-diskussion” har jag inte fört – tycker jag. Kanske är det dags nu.

Jag tror det var i förra veckan jag nåddes via Kyrkans tidning på Facebook att antalet utträden ur Svenska kyrkan under april månad var något lägre i år än i fjol.* Fortfarande visar siffrorna fler ut- än inträden men just i april syns en skillnad mellan 2021 och 2022. Det gläder den som gett tidningen uppgiften och bladet sprider alltsammans som en god nyhet. I texten stod inte de ganska vanliga Man får vara glad för det lilla! men andan och ett (ansträngt) leende fanns där.

Lite grubbel över orsaken eller orsakerna rymdes varvat med info om när under året utträden är vanligast. April är då något av en toppmånad och man menar att det beror på att folk då håller på att deklarera och ser man vad man erlagt som kyrkoavgift. En del tar då beslut att sluta erlägga kyrkoavgift, inte sluta deklarera. Den tanken är inte orimligt. Tidigare år pappersdeklarerade man i april för inlämning i början av maj men nu deklarerar näst intill alla digitalt vilket, enligt tidningen, görs redan i mars och man kan se att den månaden nu har högre utträdessiffror än tidigare år.

Vad är poängen med förra stycket? Diskussion om kyrkoavgiften? Näää!

Det var ett exempel på hur man i kyrkan – och ofta på andra ställen i samhället – presenterar fakta och värderar saker. Med ledstjärna typ Man får vara glad för det lilla! är man positiv så det nästan verkar desperat och krystat.

Jag kan hitta fler exempel. Ett är att det skall utses ny ärkebiskop. Funderare, intervjuare och kandidater behöver tänka kring och berätta om uppdraget, personerna och situationen. Idel positivism råder. Inga larm. Andan Man får vara glad för det lilla! verkar dominera.

Under maj månad skall Kyrkofullmäktige samlas i varje församling för att ta del av Verksamhetsberättelse och Årsredovisning för fjolåret. Helt OK. Sånt hör till även om dessa offentliga sammanträden och det som då sägs är ungefär lika upphetsande som att se färg torka. Jag skall kolla färgen ikväll då fullmäktige möts efter Veckomässan (som yngre kollega leder).

På förbipromenad stack jag därför i förrgår in skallen och resten av mig själv på Pastorsexpeditionen och fick ett ex av de båda ovan kursiverade dokumenten – som jag naturligtvis läst och funderar kring. Vad står och vad står inte? Vilken anda råder när man ser tillbaka på ett och två pandemiår och hur det påverkat konfirmander, gudstjänster och mycket annat? Man visar de rejält sjunkande siffrorna men min känsla blir ändå att hållningen Man får vara glad för det lilla! dominerar. Ett vemod över hur pandemin påverkat får sin rättmätiga plats men var och är det den enda orsaken? Jag är inte emot att en corona-kommission skulle försöka sig på skarpa kritiska analyser, gräva lite och vända på om man i olika sammahang valde rätt eller inte – och så vidare in i annat.

Jag tror inte ett ögonblick att Älvsby församling i detta är unik! Jag tror inte heller att den är värre än på andra håll, snarare tvärt om. Det jag försöker beskriva är faktiskt en tystnadskultur kring sånt som kan uppfattas negativt. Den är i Svenska kyrkan näst intill total – utom vad gäller ekonomin som faktiskt inte överallt är så vissen som man överallt söker påskina.

Min tärande tanke blir att Man får vara glad för det lilla! faktiskt är att sminka liket.

Eller nåt åt det hållet.

Dock planerar jag inte att Paludanbränna Verksamhetsberättelsen och Årsredovisningen.

* Det är via nätet jag ser Kyrkans tidning och vad redaktionen tycker kan visas utan betalning. Pappersvarianten har jag inte. Tycker inte blaskan är så bra att jag lägger skattade pengar på den. Dessutom finns den på bibblan. Där ser jag genom den samtidigt som jag får en stund att gaffla med några andra pensionärsgubbar som också samlas för att läsa tidningar av olika slag.

Jag hade nästan fel. Ett litet risgryn fanns i tandraden. Eller bokhylleraden om jag ska vara noga. Grynet avslöjades vid en andra okulärbesiktning då jag fann en under 1970-talet på ett antikvariat inköpt en bok – som således var gammal redan då. Boken är Paulus mindre brev skriven av Olof Linton (född 1898, död 1980) i serien Tolkning av Nya testamentet. I den boken från 1964 är knappt 100 sidor av de 445 tillägnade Pastoralbreven. Hyllan var alltså inte helt tom, bara inte helt läst.

Hemkommen från sonsonen Adrians 10-årskalas blev om lördagen och senare under helgen sidorna lästa – varvat med annat. Nämner detta för att rätt ska va rätt. Passar då också på att nämna att det märks att en Bibelkommentar har 60 år på nacken. Pluraländelser på verben (voro och skola i stället för var och ska), citat från 1917 års översättning och ett resonemang byggt på enbart protestantisk kontinental forskning är tidstypiskt. Tack och lov har forskningen rullat vidare med nya vinklar och modifierade resultat – typ Fjärstedt i förra blogginlägget.

Vad mer?

Luleå vann femte finalmatchen och leder nu sammanhanget med 3-2. Ikväll måndag kan det bli klart nere i Karlstad. Jag ser det på TV men har som en så kallad öronmask, alltså en melodi som fastnat i huvudet, hela tiden ståplatssången – med ursäkt för fulordet:

Åhhh Luleå!

Vi ska vinna SM-Guld i år!


Ja hela jävla vägen ska vi gå!


Inget halvvägs Luleå!

Jag var jag i kyrkan igår. Det var så kallad Äventyrssöndag, alltså vad som förr kallades Familjegudstjänst. Ballonger förekom i förkunnelsen och en smet upp i taket. Mitt i min hockeyfeber kunde jag av kungörelse och ljuständning notera 1-3 som veckans resultat. En döpt, tre döda. Summa två back vad gäller medlemskap.

Om jag frågar Vad görs i och av detta? är frågan inte ett klagande gnäll på församlingens styrning, ledning och anställd personal. Uppfatta mig inte så! Men frågor måste ställas och personer utsedda att ha ansvar måste rimligen ha tankar i saken. Observera att jag skrev tankar, inte lösningar. Hade jag lösningen eller lösningarna skulle jag berätta – tro mig! Men frågor har jag och nog en aning om åtminstone en väg: Intensivt och gediget arbete helger och kvällar med dop och konfirmation för barn och unga och vuxna. Sånt kan församlingen påverka och forma till skillnad från det faktum att Älvsbyn är glesbygd där äldre årsklasser som dör är mer kyrkotillhöriga än yngre och där unga svenskfödda och ännu ofta kyrkotillhöriga flyttar efter gymnasiet samtidigt som nyinflyttade ofta tillhör annan religion eller åtminstone andra kyrkor.

Och detta med församling? Med något som man kan tycka är en käpphäst jag repeterar frågar jag mig och andra vad som i teori och praktik menas. Är det de som regelmässigt och förväntat bänkat sig när gudstjänst firas? Eller är det de i tjänst som agerar ”för” de bänkade? Är det de som tar beslut och eller jobbar utan att ha som personlig sed att ha sina rumpor på plats i lokalen? Eller kombinationer av allt detta? Jag frågar för att det också i kyrkbänkarna finns glugg i raden och för att rätt ska va rätt.

Det händer att jag funderar över hur smalt mitt bloggande i praktiken blir. Det blir lite kyrka, lite väder, lite barnbarn, en och annan bok – typ. Kriget i Ukraina har jag till exempel så här långt hoppat över. Det kommande valet likaså. Likt Hamlet suckarjag mitt ”NATO eller inte NATO, det är frågan. Påsk-kravallerna med uppeldning av polisbilar och Koraner har jag lämnat okommenterat. Naturligtvis har jag uppfattningar om sånt och många andra stora och små ting men bloggeri i sakerna blir inte av. Om det är bra eller dåligt vet jag inte men det är så det är – därför rubriken 18.39? till detta inlägg.

18.39 är helt klart en lustig tid för en gudstjänst. Noga sagt rör det Veckomässan i Älvsby kyrka onsdag nästa vecka, den 27:e. Igår angav annonsen i publikationen Älvsby Gratistidning den tiden som är en tidpunkt nästan 10 minuter efter när Mässan brukar börja.

Jag är den präst som enligt planering har förtroendet leda sammanhanget och funderar nu på hur jag skall förhålla mig till texten. Nian och nollan ligger nära på ett tangentbord . Uppenbarligen rör det sig om ett tjyckfel som jag kan strunta i och agera som man brukar med start 18.30. Å andra sidan kan jag samtidigt välja att hålla mig till vad som skrivet är och invänta slaget 39-minuter över sex. Låter jag tankarna skena så kan jag undra om det bara är en tangenttrycksmiss eller om det är så att en ängel styrt fingersättningen för man inte ska ha så jämmerligt bråttom utan som både firare och betjäning få en lucka till egen bön. Att tyda tidens tecken är i sanning inte lätt vare sig det gäller små eller stora saker.

Efter Mässan blir det i vart fall möjligt för var och en som vill att – också i kyrkan – delta vid ett öppet samtal om det de som är där vill dryfta. Innan corona-stängningarna var dessa så kallade Ovangelie-träffar mer regelbundna,nu bara då och då. Den 27:e startar den i alla fall runt 19.15 och avslutas med aftonbön så man – om man bor i centralorten – kan vara hemma till Aktuellt på 2an kl 21.

Om du är en Bloggläsius som bor lite på sidan om och har många mil Älvsbyn kan denna bloggpost likt flera andra kännas lite ”på sidan om”. Minns då att det är DU som bor ocentralt och missar en Mässa – och därmed en massa.

Det andra då?

• Rysslands angreppskrig mot Ukraina är jag emot!
• I valet ser jag ingen anledning att rösta borgerligt!
• Kanske är den officiellt alliansfria linjen nu över.
• Bränna polisbilar är kriminellt!
• Elda Koraner är rejält ohyfsat!

En sak till – en kyrklig sådan:

På söndag den 24:e var det först tänkt att jag skulle ha uppdraget att leda gudstänsterna både i Älvsby kyrka kl 11 och sedan i Vidsels kyrka kl 16. Nu blev det så att EFS i centalorten senare kontaktade församlingen med inbjudan till sammanlysning dit kl 11. Personal från Sjukhuskyrkan i Piteå hade fått ansvaret att leda den gudstjänsten och man undrade om församlingen ville haka på. Så blev det. Vidsel kvarstår för mig, annars EFS.

Men så finns Luleå Domkyrkoförsamling. Under helgen låter de ett gäng konfirmander med ledare ha läger i Älvsbyn och hade tänkt ansluta i Högmässan. Sjukhuskyrkeriet – som i sig är vettigt och viktigt – kändes lite speciellt och man undrade om jag kunde leda ”en egen Mässa” med dem kl 10 i kyrkan – med något efteråt (eller innan eller i). Och så blir det. Riktigt ”en egen Mässa” kan man i och för sig inte ha. Alla Mässor är och skall vara offentliga men något av ”en extra Mässa” blir det på grund av dessa ”gäster” och att jag blivit disponibel geno att församlingens ”riktiga gudstjänst” flyttats till EFS.

Nu ärdet inte bara en annan dag utan till och med dagen efter Annandagen. Som jag i förrförrförra inlägget varnade spänner jag därför på mig tankeskidorna och för att på nytt ge mig ut i spåret kyrkbildning som jag beträdde före helgerna. Naturligtvis åker jag inte skidor just när jag skriver – om nu någon trodde det – men vårvintern till ära använder jag metaforen. Riktig fysisk skidåkning kanske blir aktuellt senare under dagen.

I det tidigare inlägget kyrkbildning filosoferade jag en del kring tankar om process och event i kyrkan. Tyngdpunkten blev då Gudstjänst, en av de fyra så kallade grundläggande uppgifterna i en församling. Uppgiften Gudstjänst är faktiskt mer än grundläggande. Den är helt avgörande. Ingen annan av de fyra uppgifterna – Undervisning, Diakoni och Mission – är i samma grad beskrivna och reglerade i Kyrkoordningen som är regelverket för Svenska kyrkan. Det är till och med så att om en församling skulle sakna Diakoni eller Undervisning vore det beklagligt – naturligtvis! – men bara det. Om en församling över tid inte fira Gudstjänst på sön- och helgdagar läggs den ned och tvångssammanslås med annan församling. Så burdust är det inte med de andra sakerna.

Om Undervisning kan jag surra så saliven sprutar och då på både in och utandning. Det är en ofantligt viktig aspekt av livet i en församling. I inlägget en bättre bok den 7:e april skrev jag att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan. En testsökning på det kyrkliga studieförbundet SENSUS hemsida hade gett syn för sägen. Kanske gjorde jag fel men det resultat som sökorden Bibel respektive Tro gav vad gäller studiecirklar i Norr- och Västerbotten gav i bägge fallen 0 i resultat. Noll cirklar/grupper! Nu gäller det verksamhet i samverkan med studieförbundet. Troligen och förhoppningsvis finns det grupper som utan SENSUS-övervakning, troligen till och med utan prästkontroll, läser och samtalar om Bibel eller Tro – det vill jag inte räkna bort. Dock hävdar jag att de kursiverade orden i detta stycke gäller, att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan.

Härblev det lunchpaus och sedan inte skidtur men väl en rejäl promenad med kaffetermos och andra tillbehör. Strålande sol, vit snö överallt plus 17 grader. Efter det fortsatte jag skriva.

Med Undervisning är det på samma sätt som med Gudstjänst. Innerst inne och ytterst ute handlar det till sin tanke om process mer än event. En studiecirkel och liknande – registrerade eller inte – har sina event-delar men också ett överenskommet mål en process är tänkt skall leda fram till. Målet kan ha flera delar – att mötas, ha social kontakt, byta tankar kring något man komit överens om att dryfta eller annat. Det överenskomna kan vara en bok, en serie teman, en artistisk färdighet, ökad kunskap eller lite vad-som-helst. En cirkel behöver inte per definition ledas av en fackman/kvinna utan kan mycket väl vara ett gäng okunniga som bestämt sig för att tillsammans söka lära sig något ingen ännu kan. I alla fall var det så cirklar ofta formerade sig i slutet av 1800-talet i folkrörelsernas barndom vare sig det var nykterhet, kommunalkunskap, ekonomi, fackliga frågor, Bibel eller annat som var drivfjädern. Med det sagt behövs naturligtvis ganska ofta en fackperson som kan lite mer, till exempel någon som kan italienska för att leda en ABF-cirkel där andra vill lära sig just den rotvälskan, men i princip behöver inte en Bibel-cirkel ledas av en präst. Grundtanken okunniga som tillsammans söker bota sin okunnighet är värd att försöka hålla kvar och är man några som känner sig så är det bara att kontakta till exempel SENSUS för att få tips. Har man tillgång till prälle eller liknande är det naturligtvis bra men jag tycker inte det är nödvändigt att väntar på initiativ från sådana figurer. Är man 3-4-5-6 stycken som vill är det bara att börja och kalla på en ”expert” om och när man behöver det.

Min första kyrkoherde flyttade 1983 och då fick jag förmånen att ”ta över” Bibelstudierna. I mer än15 år på raken var jag inblandad i denna Undervisning i studiecirkelform i Älvsby församling. Jag har också funnits med de senaste 5-6 åren fram till och in i Corona-pandemins tid. I ett gammalt inlägg – gnagande dilemma 2 från den 10:e december 2016 – har jag mer i detalj listat det som hände ”mina år” och däremellan tillsammans med tankar besläktade med dagens bloggpost.

Jag är inte den som skall bedöma min framfart i det hela och om och i vilken grad det blivit kyrkbildning av denna form av Undervisning. Jag tror nog att det betytt en del för en del som upplevt samhörighet och förkovrat sig tillsammans med andra och på det sättet fastare bildat kyrka – om man vänder ordet. Om jag varit en bildad person vette kissemissen men att det under resans gång varit fort-bildande för mig är visst och sant. Därför avrundar jag med två uppmaningar, den första till präster och den andra till alla andra:

Detta med bildning som jag skrev om i förra inlägget har liksom fortsatt figurera i huvudet. Det rör sig då naturligtvis inte om ett tänk kring hur bildad jag själv är och då i relation till hur obildade andra är eller nåt liknande. Det skulle – hur sant det än kan tänkas vara – vara osmakligt självupptaget, rentav äckligt. Ändå är det kring mig själv jag tänkt men då mer kring erfarenheter av vad som förr kallades bildningsverksamhet, alltså studiecirklar, kurser, temadagar etc. Om jag genom åren varit lyckad bildare eller inte må andra avgöra men saken eller sakerna har spelat stor roll för mig. Kanske är det till och med så att jag ser det mer nu än när jag var mitt i det.

Som så många gånger förr vävs den ena tanken ihop med andra funderingar och när jag börjar skriva om något till exempel här på bloggen vill det ta andra riktningar och aldrig ta slut – eller ens bli färdigt. Som ofta därför nu först en sidosak:

Jag läste om en text i förrgår, alltså läste en text igen. Det var en text om annan text som förändrat ytterligare en text. Mer exakt var det den uppsats jag la fram den 27 november 2006 och som gjorde att jag sedan dess kan titulera mig teologie magister, det akademiska snäppet ovanför det dåförtiden mer prästnormala teologie kandidat. Att jag blev mer utbildad av att så fortbilda mig är visst och sant men om jag blev mer bildad vette kissemissen då bildning står för mer än kunskap och tenterade poäng.*

Till detta en annan tankekörning i avvikande men anknytande riktning:

I kyrkliga hank och stör konkurrerar (minst) två aspekter med varandra. Jag ger dem pretto-orden event och process. Med event menar jag enstaka händelser som just är och av de inblandade upplevs som enstaka. Med process avser jag följder av saker som tillsammans så att säga bär mot ett mål. Dop, vigslar, begravningar är exempel på event. Visserligen finns i kyrkan både goda men även helt förvirrade tankar kring dessa ting som led och länkar till något men i praktiken blir det inte så för de som är inblandade. Konfirmandverksamhet är då mer ett exempel på process. I att starta tidigt på hösten, mötas ofta och ha en plan för att de berörda sent under våren ska ha nått någonstans är ett ideal. Att tänka process har känts naturligt i det sammanhanget.

Det kyrkliga året är egentligen en annan tydlig process-grej – så som det är upplagt med gudstjänster under olika perioder, med olika årgångar osv. Här finns ett tänkt mål att under ett år, än mer under tre år, återspegla det Gud gjort och gör för den värld Gud älskar. Varje helg är en pusselbit i en sammanhållen helhet, en bit i en process, inte ett isolerat event.

Om då folk firar gudstjänst sällan – eventifieras inte saken då? Kan det till och med bli så att om man i bästa välmening skapar speciella nischade gudstjänster till exempel för familjer och/eller konfirmander och knyter dem till vissa ledare så eventar man till en del ned processen? Och för att fortsätta: Löper ”kyrkproffs”som präster, musiker och andra, utifall att de har glest mellan de gudstjänster de agerar i och sällan eller nästan aldrig i bänken firar andra gudstjänster där de nära kollegorna agerar, risken att se och hantera ”de egna gudstjänsterna” som isolerade event, inte som länkar i en process?

Så långt om en del i gränsområden till det jag tänkte skriva om – kyrkbildning. När jag började knappra på tangentbordet var det något annat än vad det blev så här långt som egentligen var mitt mål. Jag inser att det får anstå till kyrkbildning 2 en annan dag. Det kan rentav bli på Annandagen men kanske tidigare. I skrivande stund är det nämligen Skärtorsdag vilket betyder annat program än att blogga några dagar framöver. I Älvsby kyrka är det nämligen process på gång. Det firas Skärtorsdagsmässa och att altaret kläs av ikväll klockan 18.30 och Långfredagsgudstjänst i morgon klockan 11. Påsknattsmässa med dramats vändning blir det lördag 23.30 och över midnatt. Det eventet – Jesus uppståndelse är i sanning ett event! – återkommer i Påskdagsmässan söndag klockan 11 då Primärhustrun medverkar i körens altstämma. Vid Annandagens gudstjänst (utan Nattvard) klockan 11 planerar man borra vidare i händelserna men vara utanför kyrkan om vädret tillåter, annars inne. Det ser ut att bli fint väder.

Mellan allt detta kyrkbänksnötande – det är kollegor som ”jobbar” – blir det nog tillfälle till att vara ute, äta och dricka gott och måttligt, träffa och kanske barnvakta lilla Lisa samt läsa om och vidare i en bok kopplad till ämnet kyrkbildning.

* Att läsa uppsatsen på nytt kändes hur som helst vettigt att göra, inte minst detta år när evangelisten Lukas berättelse om Jesus sista dygn är i fokus vid gudstjänster och sammankomster under Stilla veckan och den stundande Påsken. Hela mitt magisterarbete med den vidlyftiga titeln Övergiven av, trygg i Gudvärt – Ett jämförande studium av Passionsberättelserna i de synoptiska evangelierna, särskilt Markus och Lukas är värt 60 poäng i det system som universitetet och högskolor använder idag. Min omläsning aktualiserade på nytt det jag skrev men också – inte oviktigt – en massa jag inte skrevmen fick inblick i under magisterarbetet.

Att ha haft sportlovslediga barnbarn i kåken hämmade bloggandet. Följande text (och annat) kom att fastna i röret men kanske släpper proppen nu när huset är mindre proppat med folk och gemensamma aktiviteter. Vi får se.

Ordet coronafrisyr som jag här vulgariserat till coronafrilla hade jag missat fram till början av förra veckan. Jag mötte det strax efter att jag haft i uppgift att leda Högmässan i Älvsby kyrka den 6:e mars. Ett gäng konfirmander med ledare från Boden hade varit med i gudstjänsten och prästkollegan för gruppen publicerade en bild på Facebook. Detta fick en annan bekant kollega, tidigare norrbottning men nu Uppsalastiftare, att kommentera bilden med texten Fint att se Stig – med coronafrisyr. Där kom ordet om min kalufs som nu ser ut som den gör.

Och så måste det bli en tid till – åtminstone. Fånigt eller inte må andra bedöma. Jag håller i alla fall fast vid mina restriktioner och sanktioner. Min skalle är min grej, ingen annans. Jag ropar Stopp! Min knopp! vad folk än säger och anser.

Låt mig ge en bakgrund.

Under pandemin har de två senaste åren expertmyndigheter gett rekommendationer om åtgärder och begränsningar för att bromsa smittspridning bland och stärka motståndskraften hos folk. Helt OK enligt min mening. Att trängas då trängsel inte ska ske är bara dumt. Att neka vaccin bara för att man inte har lust är ännu dummare. Den statliga kommission som granskat pandemin visar att Sverige agerat väl med undantag för de första två-tre veckorna. Då visste ännu ingen vad det var. Då hade aktörer inom vård och äldreomsorg av kostnadsskäl valt att inte ha skydd och adekvat utrustning i lager. Då fanns inte kapacitet och material för omfattande tester. Då ropade hela Europa efter samma produkter, masker, visir osv. Då var alla tagna på sängen. Sedan visade sig de vidtagna åtgärderna för att möta pandemin och dess konsekvenser för samhälle och ekonomi vara i huvudsak vettiga.

Hela tiden fanns det folk och sammanhang – här funderar jag över kyrkliga och kristliga sådana – som slirade på restriktioner och agerade på egen hand. En del försökte gå runt begränsningar men det var inte speciellt vanligt. Betydligt fler begränsade i stället mer för någon sorts ”säkerhets skull”. Ibland växlade man mellan dessa diken. Tidigare har jag på denna min anspråkslösa blogg berättat för dig, noble Bloggläsius, lite hur jag sett på sådant och jag har berört framför allt de svårigheter och den tröghet man haft att ”öppna upp” när man mellan vågorna kunnat göra så och nu när det allvarliga läget släppt. Jag har sett fortsatta överbegränsningar på flera håll, också i närområdet och lokalt.

När man för lokala arrangemang och verksamheter visat och visar mer smitträdsla än vad expertmyndigheterna propager beslöt jag att göra på samma sätt vad gäller att besöka en frisör. Klippa håret kräver ju närhet till en utomhushållslig person och bör rimligen undvikas – helt i paritet med att vaccinerade inte ens på avstånd får samlas i grupper och om så sker absolut inte dricka kaffe. Givetvis har här de sista veckorna inneburit en glidning. Nu serveras till exempel fika i samband med en del vardagsverksamhet i lokala församlingsgården men den tidigare omhuldade och värdesatta möjligheten till kaffekopp i kyrkan efter gudstjänsten har dröjt. Under frisyren gnager då frågor som Är smittrisken större på söndagar? Eller är det så att andra faktorer som spelar in? Lite allmän tröghet – typ? Eller kan det vara så att vardagar 8-5 är viktigare än söndagar – en kyrkligt sett märklig tanke – vuxit sig så stark i den öppna folkkyrkan och dess arbetslag att det känns problemfritt att mer ”jobba” kontorstid och ha begränsat tillträde de kvällar och veckoslutsdagar studerande och yrkesaktiva kan möta upp? Eller finns andra skäl?

Praxis glider nu och man agerar mer och mer eftercovidiskt – men för sakta. Så länge jag upplever att man håller igen på grund av farhågor mer än faror kommer jag helt påhittigt att skylla på rädsla i stället för risk vad gäller attkorta av min vita man. Är sådant hårklyveri? Kanske. Resultatet blir i alla fall fortsatt coronafrilla.

Att jag för egen del börjar trivas i hårsvallet är en annan sak.

I torsdags kom beskedet. Visst var det varslat men nu blev det sagt. Restriktioner och rekommendationer kopplade till Coviden lyfts från onsdag nästa vecka. De flesta i alla fall.

Hur blir det?

Dans å raj-raj à la karnevalen i Rio? Knappast. Februari i Norrbotten är inte miljö för fjädrar, paljetter och bikini på gator och torg. Generellt har vi som svenskar i allmänhet och norrbottningar i synnerhet inte heller lätt att bli exalterade utan tar både goda och dåliga nyheter med visst jämnmod.

Självfallet kommer man på många håll och sätt ändå att försöka ”komma tillbaka”, alltså restaurera till hur det var för två år sedan. Det är naturligt och önskvärt men samtidigt lika naivt som omöjligt. Två år har passerat, vanor har ändrats, kontakter tappats. Till sådant kommer dessutom det kalla faktum att nostalgiska drömmar nu som alltid inom sig lätt leder till besvikelse över att det inte helt och fullt gick som man drömde det skulle gå. Mitt i all strävan att ”komma igen” behövs därför realism, kyla och en rejäl portion ivrigt tålamod.

Terrängen är i alla fall på något vis nu öppen. Det blir på sin plats att försöka hitta nya vägar både privat och för offentligheter av olika slag. Det blir, fast det inte längre är en samhällsfarlig smitta, att bygga vidare på de ändringar som coviden medförde. Jag hörde – som exempel – på radio om en restaurang som i julbordens inställda tid utvecklat någon sorts ”julmatspåsar för hämtning” och att man nog avser att fortsätta med den varianten också när folk får komma till lokalen halva natten igenom. Att avståndsmarkeringarna blir kvar för kassakön på Coop håller jag för självklart liksom att vi behåller ett bestående folkvett att nysa och hosta i knävecket. Att bli hemma när man är sjuk i stället för att som innan pandemin ibland halvkrasslig stappla till jobbet och smitta andra är ett beteende jag hoppas består. Viktigt blir då att sådana vettigheter inte ekonomiskt straffas med att man återinför karensdagar. Borgerliga partier tror sådana är bra. Saken är värd att hålla ögonen på detta valår.

Rent kyrkligt – enligt min enkla pensionerade uppfattning – missade man under pandemin på många ställen en massa genom att välja att missa mässorna. Det kan repareras! Jag tror receptet är samma som jag rekommenderade under pandemin: Många om än små samlingar, inte förtröstan på en och annan stor.

Det betyder Mässa varje söndag – först och främst! Läste någonstans men minns inte var att Luther ansåg det vara det minsta man kan begära i en kristen församling. Veckomässa onsdag, fredag och söndag 18.30 som komplement till söndag 9.30 och 11 skulle markera ”Nu kör vi!” Studie- och samtalstillfällen efter två av dessa samt ytterligare ett par gånger på kvälls- och dagtid signalerar ”Vi samlas nu!” Eller annat som visar att man kan, vill och törs. Olika frestande genvägar med ”mindre eller lättare utbud” och förkortade snabbformer blir kontraproduktivt. Kyrkliga signaler måste bli: Vi tror på Den vi tror på! Vi tar i och kör ännu hårdare! Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission betyder att lyset varje kväll ska vara tänt i kyrkor och/eller församlingshem! – typ.

På söndag är det sista helgen kopplad till julen 2021 – Kyndelsmässodagen. Jag har fått förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsby kyrka då – tyvärr enligt plan med mässa-miss. Begränsningen till 50 deltagare och en del andra arrangemang gäller fortfarande. Som jag berättade i förra inlägget finns platser kvar om man ser till hur pandemin rullat så här långt.

På onsdag kväll den 9:e är Folkhälsomyndighetens och regeringens restriktioner, rekommendationer och begränsningar borta. Följer man det blir maxtalet 300 för Veckomässan 18.30 med möjlighet till eftersnack för dem som vill. Det antalet brandmyndigheterna satt för lokalen i det som är normalfallet återinträder nu. Att så många skulle komma knallande mellan snödrivorna för att fira att det är möjligt tror jag inte innerst inne – men jag hoppas att kanske 10% av 300 väljer att markera en egen och gemensam ”om-start” eller liknande. Inget hindrar mer än möjligen räddhågad tveksamhet. Med bestående folkvett har vi i två års tid följt Tegnell med flera som nu ger grönt ljus och det rimliga är att samma bestående folkvett kan gälla nu.

Bilden – som blir större om man klickar på den – är den jag för en del år sedan tog av anslagstavlan utanför en kyrka i Oświęcim – på tyska Auschwitz – i Polen. Polsktalande grannar förklarade det jag trodde: Till vänster står tiderna för Mässor på söndagar, till höger på vardagarna.

Jag vet!

Jag borde logga ut!

Eller i alla fall trappa ned.

Och inte skriva så långa blogginlägg som nu.

Men inte. Gamla tankar roterar. Nya cirkulerar också. Att bara släppa sånt som engagerat i mer än 50 år är inte lätt. Kanske inte ens rätt. Jag är ju liksom sammanvuxen med det hela.

Det började innan jag blev präst. Innan. Kanske var det anledningen till att jag blev präst. Men det började innan. Under gymnasietiden. Detta med Mission. Eller Evangelisation. Alltså att verka för att folk som inte tror på Jesus och bekänner sig till Honom skall lotsas till ett läge då de gör det.

Jag kan inte säga att mina tankar och vad jag gjort genom åren varit speciellt listiga. Inte ens bra eller framgångsrika. Tyvärr. Bara malande. Och ständiga. Upphört har de inte heller bara för att pensionsavierna ( bildligt talat) numera dimper ner i brevlådan. Jag funderar fortfarande i saken och tror mig kanske klokare än förr. Kanske.

Dessutom funderar jag framåt. I tiden alltså. En sorts logik skulle vara att när åldern kryper mot 70 kulle funderingarna kretsa kring hur det en gång var eller att det var bättre förr (då det i en hel del stycken var värre). Men så är det inte annat än till en del. Flera år av erfarenheter och funderingar ger ju vissa perspektiv men nostalgitrippar ägnar jag mig inte åt i nämnvärd utsträckning. Jag funderar framåt, hur det kan tänkas bli, vad man skulle kunna göra i nulägen och nära framtider för att komma vidare – typ.

Det som det snurrar kring är Mission och Evangelisation. Sånthar med Kyrka att göra. Att säga så låter precis som den självklara plattityd det är men saker och samband mellan saker är värt en stunds tankemöda – inte minst då sambandet initiativ och organisation. De sakerna är inte samma saker men inte heller varandras motsatser. I alla fall inte i princip. När något eller bägge kommer på avvägar kan det bli motsättningar men i princip är initiativ och organisation som delar i en sax. Bägge delarna behövs för att det skall bli några klipp.

I detta och mycket annat har jag alltså en del funderingar. En av mina teser blir då: Kyrkan som organisation skapar inte mission. Som regel. Tvärtom. Det är mission som (om)skapar den organiserade kyrkan. Missionen – jag menar nu inte enbart vad som sker utomlands utan också här hemma då oftast ordet Evangelisation används – kommer före kyrkoorganisationen. Innan. Det måste inte vara en motsättning men som tidsättning är det viktigt. Mission skapar Kyrka, inte tvärtom. Det har gällt i alla tider och kommer att gälla också nu när man skall knåpa vidare i någon sorts post-covid-tillvaro.

Jag har just nu läst om boken Constants in Context som göder tankarna än mer. Jag berättade om boken här i september 2012. Jag började omläsningen runt Lucia men pausade för en och annan julklappsbok. Nu är den läst igen och jag finner än en gång att den har poänger och ger bränsle till tankebrasan om Mission och Evangelisation och Initiativ innan Organisationen hänger med.

Redan i Nya testamentet ser man detta. I Bibelboken Apostlagärningarna, volym två skriven av Jesusberättaren Lukas, ser vi att den första församlingen i Jerusalem, organiserad av Jesus och hans 12 representanter och fortsättare, sitter ganska still i båten. De är inte inaktiva! Långt därifrån! Församlingen består av flera tusen personer så man har mycket att stå i, fördjupa och till och med komma till rätta med. Kalendern är full – typ. Nya initiativ att nå vidare hinns inte med – vad det verkar.

Anden, det är Gud själv, går då före i första hälften av kapitel 8. Diakonen Filippos – som väl tillhör organisationen men inte dess centrum – leds till att på eget initiativ berätta om Jesus i Samarien utanför Jerusalem med omnejd. Och samarier kommer till tro! Notera att de 12 inte beslutat att man skulle öppna det arbetsfältet. Initiativet togs att utan deras övervakning att ”tjuvsprida” budskapet om Jesus uppståndelse och allt möjligt annat om Honom. Lite tagna av att händelser sker utom deras beslut och kontroll följer då organisationen efter. Ledningen – Petrus och Johannes – konstaterar att man vuxit och inlemmar, godkänner, sanktionerar och bekräftar i efterskott det som hänt. De ser också till att det stramas upp och dras gränser kring en omogen förvirrad och kanske bakslug nykristen som vill frilansa helt på egen hand.

Missionen gick alltså före och utom Organisationen. Men det var ingen motsättning. Bara en tidssättning. Som innebar en förändring av Organisationen.

Det mönstret går vidare i Apostlagärningarna och resten av Nya testamentet. När icke-judar kommer till tro sker det utifrån initiativ i organisationens pereferi, inte utifrån beslut i centrum. Centrum kommer efter, sanktionerar, strukturerar – och förändras.

Under tiden efter den tid Nya testamentet beskriver fortsätter det på samma sätt – berättar min nyomlästa bok. De första 2-300 åren skvallrar resenärer, handelsmän, migranter om Jesus där de drar fram. Just orden skvallrar om Jesus passar bra när tron sprids från människa till människa och det i alla riktningar – runt Medelhavet, söderut längs med Nilen, österut till nuvarande Irak, Iran, in i Centralasien och mot Indien. Efter kommer ”apparaten” och säkrar och organisationen bekräftar det som skett med strukturer, översättningar, biskopar osv. På så vis växer Kyrkan i alla väderstreck. Och förändras! Den tar färg av de språk och kulturer man verkar i.

Nu skall jag inte referar kyrko- och missionhistoria mer. Blogginlägget är redan långt som halva förra vintern. Jag nöjermig med att säga att mönstret består också sedan kungar och kejsare blev krisna och Kyrkan blev en del av samhällsapparaten. Initiativen tar sig bara andra uttryck – kloster, fördjupning, väckelserörelser. You name it! Mönstret är genomgående. Den kyrkliga organisationen är i bästa falla bara initiativtrög.Det är ”de som vill mer” som driver Mission och Evangelisation.

Trots omicron-mutationen kan man ana att tiden av om- och inställningar av kyrkligt arbete snart släpper. Att det efter Coronan skulle kunna bli som förr tror jag inte ett skvatt på. Det kan aldrig i något avseende bli som förr. Längta tillbaka är ingen idé. Längta framåt måste vara idén! Och längtan framåt hos dem/oss som ”vill mer”. Man behöver inte vänta på att nåt Kyrkokansli eller lokalt Kyrkoråd eller ens personalgrupper helt ska driva på. Det är instanser som garanterar centrum – Ordet och Sakramenten – men oftast vad gäller hur tro sprids faktiskt tidsmässigt kommer efter.

Därför uppmanar jag var och en som längtar att fördjupa sig själv och andra. I egen och överenskommen bön, i samtal med någon eller några, i att fortsätta fira gudstjänst, i att ”skvallra om Jesus”, i vad som helst. Var lojal med organisationen – det är viktigt! – men ta egna initiativ i att efter förmåga utan formellt uppdrag eller mandat vara missionär och evangelist. Historien visar att det är så det funkar när det funkar.

Är du som läser detta präst eller på annat sätt har ledningsuppgifter – köp boken!

Läs den och ge dig hän åt malande tankar!

Detta blogginlägg kan du, noble Bloggläsius, se som fri en fortsättning på det förra. Hur som helst är det ännu en fundering till om bra och obra val. Jag håller mig till sammanhanget Nattvard, Mässa, Eukaristi eller vad man vill kalla det. Alltid retar den försnävningen någon. Dock innan lite om bra till obra vad gäller kultur, också i kyrkan.

I Lokala Världsbladet alias Palt-Posten alias Piteå-Tidningen finns varje dag en liten notis om något bladet publicerade för 75, 50 och 25 år sedan. 25-årshändelser kan jag somälvdalsinnevånare sedan 1978 ibland komma ihåg. Den igår – se bilden som blir större om du klickar på den – tror jag mig minnas lite av och fick mig att än en gång fundera om hur man väljer när det gäller kyrkan som bärare och förvaltare av så kallad ”kultur” och om valen är bra eller obra.

Har jag fattat rätt var det Historiska museet enligt notisen ville ha tillbaka från Öjebyn en grunka man tidigare tagit därifrån men i samband med något jubileum lånat tillbaka till Piteå. På något sätt blev det dragkamp om den historiska ”klenoden”. Vad jag förstått blev den kvar i Landskyrkan eller där omkring men varför vet jag inte.

Forskning och arkivgluttande inför att Älvsby kyrka skulle fylla 200 år gav vid handen att tingesten tydligen från början – 1813 – placerades i Älvsbyn men att en tidig präst sålt eller gjort sig av med den. Vara hur det vara vill med affären. Det kan i alla fall sägas att den motivering han sägs ha haft – att den var ful – är uppenbart sann. Hur som helst valde man 2013 att låta den deponeras på en sidovägg i kyrkan – av kulturhistorisk anledning. Är sådant val bra? Eller blir inventeringar av alla möjliga gamla tingestar och lusten att värna dem för framtiden något obra?

Jag är kyrklig och historiskt intresserad men väldigt tveksam till att kyrkorum museifieras mer än absolut nögvändigt eller att gamla skick och bruk mumifieras bara för att de har år på nacken. Att bevara forntidenen för framtiden leder inte sällan till otiggänglighet för samtiden. Det är obra!

Nu till Nattvard, Mässa, Eukaristi eller vad man vill kalla det.

Jesus sa drick av den alla om bägaren. Så gjorde de kristna från början och sedan allmänt i åtminstone 1000 år. Den gemensamma bägaren stod för att man var delaktig i samma blodomlopp, visade att man var jämlikar och hade förtroende för varandra – förutom tilltro till det Jesus sagt. Jag håller det troligt att det genom seklerna fanns så kallat ”fint folk” som provocerades av den gemensamma bägarens närhet till ”patrasket” men Kyrkans hållning var drick av DEN alla.

Med tiden kom vinbrist på våra breddgrader och tanken att blodet på något vis var extra heligt att under Medeltiden bara nattvardens bröd gavs till folket och endast präster drack ur bägaren. Denna idé som nog då man valde så verkade bra skapade klasskillnad och distans till det heliga – alltså något obra – och oskicket åtgärdades under reformationen då alla i Mässan som ville fick ta emot Jesus under vad som kallas ”bägge gestalterna”, alltså också dricka ur bägaren.

I Svenska kyrkan var den seden hyfsat allmän fram till dess att den första stora rädslan slog till – AIDS-skräcken. Trots att man visste att HIV spreds genom smutsiga sprutor och oskyddad sex bröt vanföreställningen igenom att man kunde få viruset av att göra som Jesus sagt – dricka ur bägaren. Nu väljer folk själva och det blev vanligare och vanligare att de som drabbats av den ogrundade idén och andra tog emot brödet/kroppen och själva doppade det/den i bägaren. Väl vetande att det fortfarande innebar ”hel nattvard” valde en del präster att inte beröra saken. Några till och med uppmuntra rädslobeteendet. Jag undrar: Var det bra val? Eller var det obra att ge efter för tanken att Nattvard är farligt? Jag var själv aktiv präst och såg detta ske men jag såg inte då vart det kunde ta vägen.

Svin-, fågel- och andra influensor spädde på den ogrundade oron. Också oro över att folk skulle vara oroliga gjorde att man valde att söka ge trygghet genom att ge efter för oron, inte motverka den. Var det bra val? Eller obra?

Med Covid har dessa farhågor nått nya höjder (eller bottennivåer) trots att doppande redan innan blivit i princip allmänt. Trots att det redan i början av pandemin gavs fakta om att viruset inte, säger INTE, spreds via matsmältningssystemet valde ändå på många håll skvättskraja präster att visserligen kanske samla folk i begränsad omfattning och med säkra avstånd men absolut inte duka Nattvardsbordet. Var det bra val som skyddat? Eller obra val som skrämt folk mer från det Jesus instiftat och präster har att förvalta?

Jesus sa drick av den alla. Hans idé kan rimligen inte anses dålig. Att det finns situationer när man av hänsyn till risker och faror för sjuka och sköra människor kan behöva ha begränsningar och dubbleringar förnekar jag inte. Men att generellt skicka outtalade signaler om att Nattvard är farligt tror jag är en idé som om den någonsin varit bra nu gått till är totalt obra.

Att utvecklingen skapat nattvardslösa julhögtider är ett bra till obra. Det förra blogginlägget handlade om det. Att under pandemin på många håll under långa eller mindre långa perioder bromsat möjligheten att ens enskilt eller i smärre grupper fira Mässa kändes kanske som bra val – likt Napoleons beslut att invadera Ryssland – men den nattvardsöshet som nu vuxit och växer hos många är i mina ögon så obra att klockorna stannar.