stigstrombergsson

Detta blogginlägg kan du, noble Bloggläsius, se som fri en fortsättning på det förra. Hur som helst är det ännu en fundering till om bra och obra val. Jag håller mig till sammanhanget Nattvard, Mässa, Eukaristi eller vad man vill kalla det. Alltid retar den försnävningen någon. Dock innan lite om bra till obra vad gäller kultur, också i kyrkan.

I Lokala Världsbladet alias Palt-Posten alias Piteå-Tidningen finns varje dag en liten notis om något bladet publicerade för 75, 50 och 25 år sedan. 25-årshändelser kan jag somälvdalsinnevånare sedan 1978 ibland komma ihåg. Den igår – se bilden som blir större om du klickar på den – tror jag mig minnas lite av och fick mig att än en gång fundera om hur man väljer när det gäller kyrkan som bärare och förvaltare av så kallad ”kultur” och om valen är bra eller obra.

Har jag fattat rätt var det Historiska museet enligt notisen ville ha tillbaka från Öjebyn en grunka man tidigare tagit därifrån men i samband med något jubileum lånat tillbaka till Piteå. På något sätt blev det dragkamp om den historiska ”klenoden”. Vad jag förstått blev den kvar i Landskyrkan eller där omkring men varför vet jag inte.

Forskning och arkivgluttande inför att Älvsby kyrka skulle fylla 200 år gav vid handen att tingesten tydligen från början – 1813 – placerades i Älvsbyn men att en tidig präst sålt eller gjort sig av med den. Vara hur det vara vill med affären. Det kan i alla fall sägas att den motivering han sägs ha haft – att den var ful – är uppenbart sann. Hur som helst valde man 2013 att låta den deponeras på en sidovägg i kyrkan – av kulturhistorisk anledning. Är sådant val bra? Eller blir inventeringar av alla möjliga gamla tingestar och lusten att värna dem för framtiden något obra?

Jag är kyrklig och historiskt intresserad men väldigt tveksam till att kyrkorum museifieras mer än absolut nögvändigt eller att gamla skick och bruk mumifieras bara för att de har år på nacken. Att bevara forntidenen för framtiden leder inte sällan till otiggänglighet för samtiden. Det är obra!

Nu till Nattvard, Mässa, Eukaristi eller vad man vill kalla det.

Jesus sa drick av den alla om bägaren. Så gjorde de kristna från början och sedan allmänt i åtminstone 1000 år. Den gemensamma bägaren stod för att man var delaktig i samma blodomlopp, visade att man var jämlikar och hade förtroende för varandra – förutom tilltro till det Jesus sagt. Jag håller det troligt att det genom seklerna fanns så kallat ”fint folk” som provocerades av den gemensamma bägarens närhet till ”patrasket” men Kyrkans hållning var drick av DEN alla.

Med tiden kom vinbrist på våra breddgrader och tanken att blodet på något vis var extra heligt att under Medeltiden bara nattvardens bröd gavs till folket och endast präster drack ur bägaren. Denna idé som nog då man valde så verkade bra skapade klasskillnad och distans till det heliga – alltså något obra – och oskicket åtgärdades under reformationen då alla i Mässan som ville fick ta emot Jesus under vad som kallas ”bägge gestalterna”, alltså också dricka ur bägaren.

I Svenska kyrkan var den seden hyfsat allmän fram till dess att den första stora rädslan slog till – AIDS-skräcken. Trots att man visste att HIV spreds genom smutsiga sprutor och oskyddad sex bröt vanföreställningen igenom att man kunde få viruset av att göra som Jesus sagt – dricka ur bägaren. Nu väljer folk själva och det blev vanligare och vanligare att de som drabbats av den ogrundade idén och andra tog emot brödet/kroppen och själva doppade det/den i bägaren. Väl vetande att det fortfarande innebar ”hel nattvard” valde en del präster att inte beröra saken. Några till och med uppmuntra rädslobeteendet. Jag undrar: Var det bra val? Eller var det obra att ge efter för tanken att Nattvard är farligt? Jag var själv aktiv präst och såg detta ske men jag såg inte då vart det kunde ta vägen.

Svin-, fågel- och andra influensor spädde på den ogrundade oron. Också oro över att folk skulle vara oroliga gjorde att man valde att söka ge trygghet genom att ge efter för oron, inte motverka den. Var det bra val? Eller obra?

Med Covid har dessa farhågor nått nya höjder (eller bottennivåer) trots att doppande redan innan blivit i princip allmänt. Trots att det redan i början av pandemin gavs fakta om att viruset inte, säger INTE, spreds via matsmältningssystemet valde ändå på många håll skvättskraja präster att visserligen kanske samla folk i begränsad omfattning och med säkra avstånd men absolut inte duka Nattvardsbordet. Var det bra val som skyddat? Eller obra val som skrämt folk mer från det Jesus instiftat och präster har att förvalta?

Jesus sa drick av den alla. Hans idé kan rimligen inte anses dålig. Att det finns situationer när man av hänsyn till risker och faror för sjuka och sköra människor kan behöva ha begränsningar och dubbleringar förnekar jag inte. Men att generellt skicka outtalade signaler om att Nattvard är farligt tror jag är en idé som om den någonsin varit bra nu gått till är totalt obra.

Att utvecklingen skapat nattvardslösa julhögtider är ett bra till obra. Det förra blogginlägget handlade om det. Att under pandemin på många håll under långa eller mindre långa perioder bromsat möjligheten att ens enskilt eller i smärre grupper fira Mässa kändes kanske som bra val – likt Napoleons beslut att invadera Ryssland – men den nattvardsöshet som nu vuxit och växer hos många är i mina ögon så obra att klockorna stannar.