stigstrombergsson

Sådant händer ibland. Faktiskt oftare än man tror. Det sker om man utsätter sig för eller ramlar in i nåt. Det sker när man råkar eller låter sig hamna utanför sin invanda ankdamms fyrkantiga låda. I förrgår råkade jag ut för det. Igen. Något icke planerat och människor från andra sammanhang gav impulser. Kanske inte helt nya men på nytt.

Det började med att jag gick i kyrkan. Jag brukar göra så, är ju för tusan kristen. Dessutom var jag just uppfluten ur Coviden och tänkte att jag kunde gå men hålla lite extra halvdistans. Det brukar ju (tyvärr) inte vara så mycket folk. Många har ju en dissande attityd till gemensam gudstjänst med andra – särskilt ”sketna söndagar”.

Det var mer folk än väntat. Inte bara ett 30-tal. En busslast från Luleå Domkyrkoförsamling var på plats vilket innebar drygt 40 ”extra”. Tre diakoner ledde gruppen. Blandad kompott. Flera barn, några äldre. Många jag uppfattar som personer i diakonis verkningsfält – typ.

Jag skickade meddelande till dig i morse! sa en av diakonerna.

Måste ha gått till den telefon jag hade när jag jobbade, alltså till yngre kollega svarade jag.

Vi vill att du ska berätta om kyrkan för vårt gäng. Går det?

Det är så när man efter många år känner många – tidigare elever på folkhögskolan, arbetskompisar och annat. Resultatet blev hur som helst att jag senare under eftermiddagen när gruppen med buss varit vid Storforsen mötte dem i kyrkan för att hålla min presentation om hur kyrkan med utseende, bilder och allt berättar om centrum i kristen tro – att Gud i Jesus gav sig själv för att genom död och uppståndelse öppna väg till sig.

Det blev samtal om många saker.

Ett par i gruppen var mer samtalslystna än andra och undrade varför Svenska kyrkan var så dålig på att sträcka sig utanför det invanda och bekväma för att nå nya människor. De gav tips också, färgade av erfarenhet från kyrkor de kommer från och funnits i innan de hamnade i Sverige. Bra tips! Att man tar med någon till kyrkan – typ. Men då måste man ju först ta med sig själv – typ igen. Men varför de flesta svenskar inte gör så ens om de vill kalla sig kyrkliga kunde varken jag eller andra på plats ge svar på.

Men det blev impuls ”från sidan” – Egypten – med Mission och Evangelisation som bärande tema. Med lite förebrående ton över att det inte verkar intressera sådana svenskfolkkyrkliga i någon nämnvärd grad när de gör sig självupptagna med annat. Faktiskt enligt min enkla mening en betydligt viktigare impuls än vad kyrkopolitiker med motioner och tankar brukar lyfta fram. Motioner till höstens kyrkomöte visar detta. Tystnad kring vad det lokala styret styr och ställer likaså.

När de egna organisationerna sitter fast i ankdammslådor är det bra en vanlig sketen söndag med överraskande impulser ”från sidan”.