stigstrombergsson

Att ha haft sportlovslediga barnbarn i kåken hämmade bloggandet. Följande text (och annat) kom att fastna i röret men kanske släpper proppen nu när huset är mindre proppat med folk och gemensamma aktiviteter. Vi får se.

Ordet coronafrisyr som jag här vulgariserat till coronafrilla hade jag missat fram till början av förra veckan. Jag mötte det strax efter att jag haft i uppgift att leda Högmässan i Älvsby kyrka den 6:e mars. Ett gäng konfirmander med ledare från Boden hade varit med i gudstjänsten och prästkollegan för gruppen publicerade en bild på Facebook. Detta fick en annan bekant kollega, tidigare norrbottning men nu Uppsalastiftare, att kommentera bilden med texten Fint att se Stig – med coronafrisyr. Där kom ordet om min kalufs som nu ser ut som den gör.

Och så måste det bli en tid till – åtminstone. Fånigt eller inte må andra bedöma. Jag håller i alla fall fast vid mina restriktioner och sanktioner. Min skalle är min grej, ingen annans. Jag ropar Stopp! Min knopp! vad folk än säger och anser.

Låt mig ge en bakgrund.

Under pandemin har de två senaste åren expertmyndigheter gett rekommendationer om åtgärder och begränsningar för att bromsa smittspridning bland och stärka motståndskraften hos folk. Helt OK enligt min mening. Att trängas då trängsel inte ska ske är bara dumt. Att neka vaccin bara för att man inte har lust är ännu dummare. Den statliga kommission som granskat pandemin visar att Sverige agerat väl med undantag för de första två-tre veckorna. Då visste ännu ingen vad det var. Då hade aktörer inom vård och äldreomsorg av kostnadsskäl valt att inte ha skydd och adekvat utrustning i lager. Då fanns inte kapacitet och material för omfattande tester. Då ropade hela Europa efter samma produkter, masker, visir osv. Då var alla tagna på sängen. Sedan visade sig de vidtagna åtgärderna för att möta pandemin och dess konsekvenser för samhälle och ekonomi vara i huvudsak vettiga.

Hela tiden fanns det folk och sammanhang – här funderar jag över kyrkliga och kristliga sådana – som slirade på restriktioner och agerade på egen hand. En del försökte gå runt begränsningar men det var inte speciellt vanligt. Betydligt fler begränsade i stället mer för någon sorts ”säkerhets skull”. Ibland växlade man mellan dessa diken. Tidigare har jag på denna min anspråkslösa blogg berättat för dig, noble Bloggläsius, lite hur jag sett på sådant och jag har berört framför allt de svårigheter och den tröghet man haft att ”öppna upp” när man mellan vågorna kunnat göra så och nu när det allvarliga läget släppt. Jag har sett fortsatta överbegränsningar på flera håll, också i närområdet och lokalt.

När man för lokala arrangemang och verksamheter visat och visar mer smitträdsla än vad expertmyndigheterna propager beslöt jag att göra på samma sätt vad gäller att besöka en frisör. Klippa håret kräver ju närhet till en utomhushållslig person och bör rimligen undvikas – helt i paritet med att vaccinerade inte ens på avstånd får samlas i grupper och om så sker absolut inte dricka kaffe. Givetvis har här de sista veckorna inneburit en glidning. Nu serveras till exempel fika i samband med en del vardagsverksamhet i lokala församlingsgården men den tidigare omhuldade och värdesatta möjligheten till kaffekopp i kyrkan efter gudstjänsten har dröjt. Under frisyren gnager då frågor som Är smittrisken större på söndagar? Eller är det så att andra faktorer som spelar in? Lite allmän tröghet – typ? Eller kan det vara så att vardagar 8-5 är viktigare än söndagar – en kyrkligt sett märklig tanke – vuxit sig så stark i den öppna folkkyrkan och dess arbetslag att det känns problemfritt att mer ”jobba” kontorstid och ha begränsat tillträde de kvällar och veckoslutsdagar studerande och yrkesaktiva kan möta upp? Eller finns andra skäl?

Praxis glider nu och man agerar mer och mer eftercovidiskt – men för sakta. Så länge jag upplever att man håller igen på grund av farhågor mer än faror kommer jag helt påhittigt att skylla på rädsla i stället för risk vad gäller attkorta av min vita man. Är sådant hårklyveri? Kanske. Resultatet blir i alla fall fortsatt coronafrilla.

Att jag för egen del börjar trivas i hårsvallet är en annan sak.