stigstrombergsson

OBServera frågetecknet i rubriken!

Givetvis är ett sådant inte alltid på sin plats. Skulle det vara så skulle jag inte så gärna som jag gör läsa böcker och se dokumentärer om olika som hänt, små och stora. Historia är oftast för mig roande historia – typ.

Då jag är på mitt 70:e år – inte framme än! – ger en del historiska ting resonans i den egna minnesvärlden och tankebanken. Igår, tisdagen den 27:e september, kunde jag till exempel i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen under rubriken För 25 år sedan läsa om ett rabalder kopplat till den folkhögskola jag då nyligen anställts vid. Den tillbakablickande notisen var av kortfattad natur men minnena sprutade fram som champange vid en formel-1-prisutdelning. Jag var ju där! I korridorerna. Jag hörde de inblandade berätta och förstod de underliggande motiven – som var gräsligt uppenbara. Frågor inställer sig då: Skall jag bry mig om att berätta om fiffel och båg för ett kvartssekel sedan? Skall jag beröra det snarlika fifflet och båget av rent trakasserande art som några månader innan ägt rum när jag sökte men ändå efter en del turer i alla fall fick tjänsten som skolpräst och lärare vid skolan? Skall denna absolut inte roande historia berättas?

När tankevindlingarna rört sig åt det lokala folkhögskolehållet pyser dessutom mycket annat fram. Elever som passerade. Kurser som hölls – och i en del fall inte blev av. Episoder, händelser och mycket mer. Jag fanns ju i uppdraget i mer än 1½ årtionde. Jättemycket positivt! Och till detta minnena ca 10 år tillbaka av vad som hände och framför allt inte hände som ledde till att jag tog min mats ur skolan och lämnade sammanhanget. All historia är inte roande historia!

Men – tillbaka till 25-års-notisen och lite mer kött på det benet.

Det lackade då mot kyrkoval. Jag vill minnas att i mitten av veckan innan kom en insändare eller kort artikel i Världsbladet om påstådda trakasserier på skolan av tjejer som avsåg att bli präster. Naturligtvis dök då en journalist upp för att gräva vidare i saken. Jag uppmanades av dåvarande rektor att hålla mig undan – med hänsyn taget till en del turer under anställningsprocessen tre månader innan. Journalisten intervjuade rektor och kursföreståndare. Han mötte eleverna i den aktuella undervisningsgruppen. Lite förbryllad blev han inför det faktum att eleven Robert alldeles ensam skulle klara av att trakassera dussinet tjej-kurs-kompisar.

Sagda murvel började misstänka att både ugglor och hundar låg begravna i mossen. Man kunde ana en plan av ungefär följande upplägg: Önskat stort reportage i torsdagens eller fredagens tidning om påstådda missförhållanden. En kraftfull andra-artikel fredag eller lördag där ledande kyrkopolitiker skulle lova att rensa i röran. Kyrkoval på söndag.

Att av politiker användas som så kallad nyttig idiot är inget tidningsfolk gillar. Han lämnade rektorn med att med räv bakom örat och glimten i ögat säga: Jag måste gräva vidare. Återkommer efter helgen.

Veckan efter kom resultatet. Tidigare rektor, skolans ordförande tillika domprosten samt tidigare beställd och genomförd utredning från stiftskansliet – före min tid – visade klart att diskriminering inte förekom även om frågan som då fortfarande var aktuell i kyrkan naturligtvis diskuterades. Hela politikerns anade upplägg föll därmed samman och blev ett slag i luften.

För fullständighetens skull skall till detta sägas att kyrkopolitikern ifråga hade den ryggraden att han kom till ett personalmöte på skolan och bad om ursäkt för att ha spritt falska och ogrundade uppgifter baserat på lösa rykten. Det hedrar honom.

Är sådant jag nu berättat en roande historia eller inte?

Den kan kanske i alla fall vara lite lärorik kring hur kyrkopolitik kunde fungera. För 40-30-25 år sedan var det vanligt att man framför allt från S- och C-håll regelbundet vart fjärde år gick till val på gräsligheten i att inte alla präster ansåg att kvinnliga präster var en gudomligt ingiven idé. Propagandamaskinerier och moralpoliser malde på i frågan men mellan valen gjorde de inget för att åstadkomma frågans slutgiltiga lösning – kolla vad det blir på tyska. Skulle man gjort så hade man ju inte haft något att gå till val på fyra år senare.

Så var det för ett kvartssekel sedan. Kan man lära av den historien? Eller se mönster?

Jag påstår att man nu i olika utspel och åtgärder kring hur man ser på sådana som helt enligt regelboken avstår från att viga samkönade par de facto kör sin gamla arbetsmetod i repris. Man – S, C och andra – framställer något som i praktiken inte är ett problem som något gräsligt fruktansvärt som behöver bekämpas med hårda tag – fast man inte gör det när det kommer till kritan.

Det, noble Bloggläsius, är ingen roande historia.