stigstrombergsson

I torsdags kom beskedet. Visst var det varslat men nu blev det sagt. Restriktioner och rekommendationer kopplade till Coviden lyfts från onsdag nästa vecka. De flesta i alla fall.

Hur blir det?

Dans å raj-raj à la karnevalen i Rio? Knappast. Februari i Norrbotten är inte miljö för fjädrar, paljetter och bikini på gator och torg. Generellt har vi som svenskar i allmänhet och norrbottningar i synnerhet inte heller lätt att bli exalterade utan tar både goda och dåliga nyheter med visst jämnmod.

Självfallet kommer man på många håll och sätt ändå att försöka ”komma tillbaka”, alltså restaurera till hur det var för två år sedan. Det är naturligt och önskvärt men samtidigt lika naivt som omöjligt. Två år har passerat, vanor har ändrats, kontakter tappats. Till sådant kommer dessutom det kalla faktum att nostalgiska drömmar nu som alltid inom sig lätt leder till besvikelse över att det inte helt och fullt gick som man drömde det skulle gå. Mitt i all strävan att ”komma igen” behövs därför realism, kyla och en rejäl portion ivrigt tålamod.

Terrängen är i alla fall på något vis nu öppen. Det blir på sin plats att försöka hitta nya vägar både privat och för offentligheter av olika slag. Det blir, fast det inte längre är en samhällsfarlig smitta, att bygga vidare på de ändringar som coviden medförde. Jag hörde – som exempel – på radio om en restaurang som i julbordens inställda tid utvecklat någon sorts ”julmatspåsar för hämtning” och att man nog avser att fortsätta med den varianten också när folk får komma till lokalen halva natten igenom. Att avståndsmarkeringarna blir kvar för kassakön på Coop håller jag för självklart liksom att vi behåller ett bestående folkvett att nysa och hosta i knävecket. Att bli hemma när man är sjuk i stället för att som innan pandemin ibland halvkrasslig stappla till jobbet och smitta andra är ett beteende jag hoppas består. Viktigt blir då att sådana vettigheter inte ekonomiskt straffas med att man återinför karensdagar. Borgerliga partier tror sådana är bra. Saken är värd att hålla ögonen på detta valår.

Rent kyrkligt – enligt min enkla pensionerade uppfattning – missade man under pandemin på många ställen en massa genom att välja att missa mässorna. Det kan repareras! Jag tror receptet är samma som jag rekommenderade under pandemin: Många om än små samlingar, inte förtröstan på en och annan stor.

Det betyder Mässa varje söndag – först och främst! Läste någonstans men minns inte var att Luther ansåg det vara det minsta man kan begära i en kristen församling. Veckomässa onsdag, fredag och söndag 18.30 som komplement till söndag 9.30 och 11 skulle markera ”Nu kör vi!” Studie- och samtalstillfällen efter två av dessa samt ytterligare ett par gånger på kvälls- och dagtid signalerar ”Vi samlas nu!” Eller annat som visar att man kan, vill och törs. Olika frestande genvägar med ”mindre eller lättare utbud” och förkortade snabbformer blir kontraproduktivt. Kyrkliga signaler måste bli: Vi tror på Den vi tror på! Vi tar i och kör ännu hårdare! Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission betyder att lyset varje kväll ska vara tänt i kyrkor och/eller församlingshem! – typ.

På söndag är det sista helgen kopplad till julen 2021 – Kyndelsmässodagen. Jag har fått förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsby kyrka då – tyvärr enligt plan med mässa-miss. Begränsningen till 50 deltagare och en del andra arrangemang gäller fortfarande. Som jag berättade i förra inlägget finns platser kvar om man ser till hur pandemin rullat så här långt.

På onsdag kväll den 9:e är Folkhälsomyndighetens och regeringens restriktioner, rekommendationer och begränsningar borta. Följer man det blir maxtalet 300 för Veckomässan 18.30 med möjlighet till eftersnack för dem som vill. Det antalet brandmyndigheterna satt för lokalen i det som är normalfallet återinträder nu. Att så många skulle komma knallande mellan snödrivorna för att fira att det är möjligt tror jag inte innerst inne – men jag hoppas att kanske 10% av 300 väljer att markera en egen och gemensam ”om-start” eller liknande. Inget hindrar mer än möjligen räddhågad tveksamhet. Med bestående folkvett har vi i två års tid följt Tegnell med flera som nu ger grönt ljus och det rimliga är att samma bestående folkvett kan gälla nu.

Bilden – som blir större om man klickar på den – är den jag för en del år sedan tog av anslagstavlan utanför en kyrka i Oświęcim – på tyska Auschwitz – i Polen. Polsktalande grannar förklarade det jag trodde: Till vänster står tiderna för Mässor på söndagar, till höger på vardagarna.