stigstrombergsson

I torsdags kom beskedet. Visst var det varslat men nu blev det sagt. Restriktioner och rekommendationer kopplade till Coviden lyfts från onsdag nästa vecka. De flesta i alla fall.

Hur blir det?

Dans å raj-raj à la karnevalen i Rio? Knappast. Februari i Norrbotten är inte miljö för fjädrar, paljetter och bikini på gator och torg. Generellt har vi som svenskar i allmänhet och norrbottningar i synnerhet inte heller lätt att bli exalterade utan tar både goda och dåliga nyheter med visst jämnmod.

Självfallet kommer man på många håll och sätt ändå att försöka ”komma tillbaka”, alltså restaurera till hur det var för två år sedan. Det är naturligt och önskvärt men samtidigt lika naivt som omöjligt. Två år har passerat, vanor har ändrats, kontakter tappats. Till sådant kommer dessutom det kalla faktum att nostalgiska drömmar nu som alltid inom sig lätt leder till besvikelse över att det inte helt och fullt gick som man drömde det skulle gå. Mitt i all strävan att ”komma igen” behövs därför realism, kyla och en rejäl portion ivrigt tålamod.

Terrängen är i alla fall på något vis nu öppen. Det blir på sin plats att försöka hitta nya vägar både privat och för offentligheter av olika slag. Det blir, fast det inte längre är en samhällsfarlig smitta, att bygga vidare på de ändringar som coviden medförde. Jag hörde – som exempel – på radio om en restaurang som i julbordens inställda tid utvecklat någon sorts ”julmatspåsar för hämtning” och att man nog avser att fortsätta med den varianten också när folk får komma till lokalen halva natten igenom. Att avståndsmarkeringarna blir kvar för kassakön på Coop håller jag för självklart liksom att vi behåller ett bestående folkvett att nysa och hosta i knävecket. Att bli hemma när man är sjuk i stället för att som innan pandemin ibland halvkrasslig stappla till jobbet och smitta andra är ett beteende jag hoppas består. Viktigt blir då att sådana vettigheter inte ekonomiskt straffas med att man återinför karensdagar. Borgerliga partier tror sådana är bra. Saken är värd att hålla ögonen på detta valår.

Rent kyrkligt – enligt min enkla pensionerade uppfattning – missade man under pandemin på många ställen en massa genom att välja att missa mässorna. Det kan repareras! Jag tror receptet är samma som jag rekommenderade under pandemin: Många om än små samlingar, inte förtröstan på en och annan stor.

Det betyder Mässa varje söndag – först och främst! Läste någonstans men minns inte var att Luther ansåg det vara det minsta man kan begära i en kristen församling. Veckomässa onsdag, fredag och söndag 18.30 som komplement till söndag 9.30 och 11 skulle markera ”Nu kör vi!” Studie- och samtalstillfällen efter två av dessa samt ytterligare ett par gånger på kvälls- och dagtid signalerar ”Vi samlas nu!” Eller annat som visar att man kan, vill och törs. Olika frestande genvägar med ”mindre eller lättare utbud” och förkortade snabbformer blir kontraproduktivt. Kyrkliga signaler måste bli: Vi tror på Den vi tror på! Vi tar i och kör ännu hårdare! Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission betyder att lyset varje kväll ska vara tänt i kyrkor och/eller församlingshem! – typ.

På söndag är det sista helgen kopplad till julen 2021 – Kyndelsmässodagen. Jag har fått förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsby kyrka då – tyvärr enligt plan med mässa-miss. Begränsningen till 50 deltagare och en del andra arrangemang gäller fortfarande. Som jag berättade i förra inlägget finns platser kvar om man ser till hur pandemin rullat så här långt.

På onsdag kväll den 9:e är Folkhälsomyndighetens och regeringens restriktioner, rekommendationer och begränsningar borta. Följer man det blir maxtalet 300 för Veckomässan 18.30 med möjlighet till eftersnack för dem som vill. Det antalet brandmyndigheterna satt för lokalen i det som är normalfallet återinträder nu. Att så många skulle komma knallande mellan snödrivorna för att fira att det är möjligt tror jag inte innerst inne – men jag hoppas att kanske 10% av 300 väljer att markera en egen och gemensam ”om-start” eller liknande. Inget hindrar mer än möjligen räddhågad tveksamhet. Med bestående folkvett har vi i två års tid följt Tegnell med flera som nu ger grönt ljus och det rimliga är att samma bestående folkvett kan gälla nu.

Bilden – som blir större om man klickar på den – är den jag för en del år sedan tog av anslagstavlan utanför en kyrka i Oświęcim – på tyska Auschwitz – i Polen. Polsktalande grannar förklarade det jag trodde: Till vänster står tiderna för Mässor på söndagar, till höger på vardagarna.

Jag vet!

Jag borde logga ut!

Eller i alla fall trappa ned.

Och inte skriva så långa blogginlägg som nu.

Men inte. Gamla tankar roterar. Nya cirkulerar också. Att bara släppa sånt som engagerat i mer än 50 år är inte lätt. Kanske inte ens rätt. Jag är ju liksom sammanvuxen med det hela.

Det började innan jag blev präst. Innan. Kanske var det anledningen till att jag blev präst. Men det började innan. Under gymnasietiden. Detta med Mission. Eller Evangelisation. Alltså att verka för att folk som inte tror på Jesus och bekänner sig till Honom skall lotsas till ett läge då de gör det.

Jag kan inte säga att mina tankar och vad jag gjort genom åren varit speciellt listiga. Inte ens bra eller framgångsrika. Tyvärr. Bara malande. Och ständiga. Upphört har de inte heller bara för att pensionsavierna ( bildligt talat) numera dimper ner i brevlådan. Jag funderar fortfarande i saken och tror mig kanske klokare än förr. Kanske.

Dessutom funderar jag framåt. I tiden alltså. En sorts logik skulle vara att när åldern kryper mot 70 kulle funderingarna kretsa kring hur det en gång var eller att det var bättre förr (då det i en hel del stycken var värre). Men så är det inte annat än till en del. Flera år av erfarenheter och funderingar ger ju vissa perspektiv men nostalgitrippar ägnar jag mig inte åt i nämnvärd utsträckning. Jag funderar framåt, hur det kan tänkas bli, vad man skulle kunna göra i nulägen och nära framtider för att komma vidare – typ.

Det som det snurrar kring är Mission och Evangelisation. Sånthar med Kyrka att göra. Att säga så låter precis som den självklara plattityd det är men saker och samband mellan saker är värt en stunds tankemöda – inte minst då sambandet initiativ och organisation. De sakerna är inte samma saker men inte heller varandras motsatser. I alla fall inte i princip. När något eller bägge kommer på avvägar kan det bli motsättningar men i princip är initiativ och organisation som delar i en sax. Bägge delarna behövs för att det skall bli några klipp.

I detta och mycket annat har jag alltså en del funderingar. En av mina teser blir då: Kyrkan som organisation skapar inte mission. Som regel. Tvärtom. Det är mission som (om)skapar den organiserade kyrkan. Missionen – jag menar nu inte enbart vad som sker utomlands utan också här hemma då oftast ordet Evangelisation används – kommer före kyrkoorganisationen. Innan. Det måste inte vara en motsättning men som tidsättning är det viktigt. Mission skapar Kyrka, inte tvärtom. Det har gällt i alla tider och kommer att gälla också nu när man skall knåpa vidare i någon sorts post-covid-tillvaro.

Jag har just nu läst om boken Constants in Context som göder tankarna än mer. Jag berättade om boken här i september 2012. Jag började omläsningen runt Lucia men pausade för en och annan julklappsbok. Nu är den läst igen och jag finner än en gång att den har poänger och ger bränsle till tankebrasan om Mission och Evangelisation och Initiativ innan Organisationen hänger med.

Redan i Nya testamentet ser man detta. I Bibelboken Apostlagärningarna, volym två skriven av Jesusberättaren Lukas, ser vi att den första församlingen i Jerusalem, organiserad av Jesus och hans 12 representanter och fortsättare, sitter ganska still i båten. De är inte inaktiva! Långt därifrån! Församlingen består av flera tusen personer så man har mycket att stå i, fördjupa och till och med komma till rätta med. Kalendern är full – typ. Nya initiativ att nå vidare hinns inte med – vad det verkar.

Anden, det är Gud själv, går då före i första hälften av kapitel 8. Diakonen Filippos – som väl tillhör organisationen men inte dess centrum – leds till att på eget initiativ berätta om Jesus i Samarien utanför Jerusalem med omnejd. Och samarier kommer till tro! Notera att de 12 inte beslutat att man skulle öppna det arbetsfältet. Initiativet togs att utan deras övervakning att ”tjuvsprida” budskapet om Jesus uppståndelse och allt möjligt annat om Honom. Lite tagna av att händelser sker utom deras beslut och kontroll följer då organisationen efter. Ledningen – Petrus och Johannes – konstaterar att man vuxit och inlemmar, godkänner, sanktionerar och bekräftar i efterskott det som hänt. De ser också till att det stramas upp och dras gränser kring en omogen förvirrad och kanske bakslug nykristen som vill frilansa helt på egen hand.

Missionen gick alltså före och utom Organisationen. Men det var ingen motsättning. Bara en tidssättning. Som innebar en förändring av Organisationen.

Det mönstret går vidare i Apostlagärningarna och resten av Nya testamentet. När icke-judar kommer till tro sker det utifrån initiativ i organisationens pereferi, inte utifrån beslut i centrum. Centrum kommer efter, sanktionerar, strukturerar – och förändras.

Under tiden efter den tid Nya testamentet beskriver fortsätter det på samma sätt – berättar min nyomlästa bok. De första 2-300 åren skvallrar resenärer, handelsmän, migranter om Jesus där de drar fram. Just orden skvallrar om Jesus passar bra när tron sprids från människa till människa och det i alla riktningar – runt Medelhavet, söderut längs med Nilen, österut till nuvarande Irak, Iran, in i Centralasien och mot Indien. Efter kommer ”apparaten” och säkrar och organisationen bekräftar det som skett med strukturer, översättningar, biskopar osv. På så vis växer Kyrkan i alla väderstreck. Och förändras! Den tar färg av de språk och kulturer man verkar i.

Nu skall jag inte referar kyrko- och missionhistoria mer. Blogginlägget är redan långt som halva förra vintern. Jag nöjermig med att säga att mönstret består också sedan kungar och kejsare blev krisna och Kyrkan blev en del av samhällsapparaten. Initiativen tar sig bara andra uttryck – kloster, fördjupning, väckelserörelser. You name it! Mönstret är genomgående. Den kyrkliga organisationen är i bästa falla bara initiativtrög.Det är ”de som vill mer” som driver Mission och Evangelisation.

Trots omicron-mutationen kan man ana att tiden av om- och inställningar av kyrkligt arbete snart släpper. Att det efter Coronan skulle kunna bli som förr tror jag inte ett skvatt på. Det kan aldrig i något avseende bli som förr. Längta tillbaka är ingen idé. Längta framåt måste vara idén! Och längtan framåt hos dem/oss som ”vill mer”. Man behöver inte vänta på att nåt Kyrkokansli eller lokalt Kyrkoråd eller ens personalgrupper helt ska driva på. Det är instanser som garanterar centrum – Ordet och Sakramenten – men oftast vad gäller hur tro sprids faktiskt tidsmässigt kommer efter.

Därför uppmanar jag var och en som längtar att fördjupa sig själv och andra. I egen och överenskommen bön, i samtal med någon eller några, i att fortsätta fira gudstjänst, i att ”skvallra om Jesus”, i vad som helst. Var lojal med organisationen – det är viktigt! – men ta egna initiativ i att efter förmåga utan formellt uppdrag eller mandat vara missionär och evangelist. Historien visar att det är så det funkar när det funkar.

Är du som läser detta präst eller på annat sätt har ledningsuppgifter – köp boken!

Läs den och ge dig hän åt malande tankar!

Detta blogginlägg kan du, noble Bloggläsius, se som fri en fortsättning på det förra. Hur som helst är det ännu en fundering till om bra och obra val. Jag håller mig till sammanhanget Nattvard, Mässa, Eukaristi eller vad man vill kalla det. Alltid retar den försnävningen någon. Dock innan lite om bra till obra vad gäller kultur, också i kyrkan.

I Lokala Världsbladet alias Palt-Posten alias Piteå-Tidningen finns varje dag en liten notis om något bladet publicerade för 75, 50 och 25 år sedan. 25-årshändelser kan jag somälvdalsinnevånare sedan 1978 ibland komma ihåg. Den igår – se bilden som blir större om du klickar på den – tror jag mig minnas lite av och fick mig att än en gång fundera om hur man väljer när det gäller kyrkan som bärare och förvaltare av så kallad ”kultur” och om valen är bra eller obra.

Har jag fattat rätt var det Historiska museet enligt notisen ville ha tillbaka från Öjebyn en grunka man tidigare tagit därifrån men i samband med något jubileum lånat tillbaka till Piteå. På något sätt blev det dragkamp om den historiska ”klenoden”. Vad jag förstått blev den kvar i Landskyrkan eller där omkring men varför vet jag inte.

Forskning och arkivgluttande inför att Älvsby kyrka skulle fylla 200 år gav vid handen att tingesten tydligen från början – 1813 – placerades i Älvsbyn men att en tidig präst sålt eller gjort sig av med den. Vara hur det vara vill med affären. Det kan i alla fall sägas att den motivering han sägs ha haft – att den var ful – är uppenbart sann. Hur som helst valde man 2013 att låta den deponeras på en sidovägg i kyrkan – av kulturhistorisk anledning. Är sådant val bra? Eller blir inventeringar av alla möjliga gamla tingestar och lusten att värna dem för framtiden något obra?

Jag är kyrklig och historiskt intresserad men väldigt tveksam till att kyrkorum museifieras mer än absolut nögvändigt eller att gamla skick och bruk mumifieras bara för att de har år på nacken. Att bevara forntidenen för framtiden leder inte sällan till otiggänglighet för samtiden. Det är obra!

Nu till Nattvard, Mässa, Eukaristi eller vad man vill kalla det.

Jesus sa drick av den alla om bägaren. Så gjorde de kristna från början och sedan allmänt i åtminstone 1000 år. Den gemensamma bägaren stod för att man var delaktig i samma blodomlopp, visade att man var jämlikar och hade förtroende för varandra – förutom tilltro till det Jesus sagt. Jag håller det troligt att det genom seklerna fanns så kallat ”fint folk” som provocerades av den gemensamma bägarens närhet till ”patrasket” men Kyrkans hållning var drick av DEN alla.

Med tiden kom vinbrist på våra breddgrader och tanken att blodet på något vis var extra heligt att under Medeltiden bara nattvardens bröd gavs till folket och endast präster drack ur bägaren. Denna idé som nog då man valde så verkade bra skapade klasskillnad och distans till det heliga – alltså något obra – och oskicket åtgärdades under reformationen då alla i Mässan som ville fick ta emot Jesus under vad som kallas ”bägge gestalterna”, alltså också dricka ur bägaren.

I Svenska kyrkan var den seden hyfsat allmän fram till dess att den första stora rädslan slog till – AIDS-skräcken. Trots att man visste att HIV spreds genom smutsiga sprutor och oskyddad sex bröt vanföreställningen igenom att man kunde få viruset av att göra som Jesus sagt – dricka ur bägaren. Nu väljer folk själva och det blev vanligare och vanligare att de som drabbats av den ogrundade idén och andra tog emot brödet/kroppen och själva doppade det/den i bägaren. Väl vetande att det fortfarande innebar ”hel nattvard” valde en del präster att inte beröra saken. Några till och med uppmuntra rädslobeteendet. Jag undrar: Var det bra val? Eller var det obra att ge efter för tanken att Nattvard är farligt? Jag var själv aktiv präst och såg detta ske men jag såg inte då vart det kunde ta vägen.

Svin-, fågel- och andra influensor spädde på den ogrundade oron. Också oro över att folk skulle vara oroliga gjorde att man valde att söka ge trygghet genom att ge efter för oron, inte motverka den. Var det bra val? Eller obra?

Med Covid har dessa farhågor nått nya höjder (eller bottennivåer) trots att doppande redan innan blivit i princip allmänt. Trots att det redan i början av pandemin gavs fakta om att viruset inte, säger INTE, spreds via matsmältningssystemet valde ändå på många håll skvättskraja präster att visserligen kanske samla folk i begränsad omfattning och med säkra avstånd men absolut inte duka Nattvardsbordet. Var det bra val som skyddat? Eller obra val som skrämt folk mer från det Jesus instiftat och präster har att förvalta?

Jesus sa drick av den alla. Hans idé kan rimligen inte anses dålig. Att det finns situationer när man av hänsyn till risker och faror för sjuka och sköra människor kan behöva ha begränsningar och dubbleringar förnekar jag inte. Men att generellt skicka outtalade signaler om att Nattvard är farligt tror jag är en idé som om den någonsin varit bra nu gått till är totalt obra.

Att utvecklingen skapat nattvardslösa julhögtider är ett bra till obra. Det förra blogginlägget handlade om det. Att under pandemin på många håll under långa eller mindre långa perioder bromsat möjligheten att ens enskilt eller i smärre grupper fira Mässa kändes kanske som bra val – likt Napoleons beslut att invadera Ryssland – men den nattvardsöshet som nu vuxit och växer hos många är i mina ögon så obra att klockorna stannar.

I olika givna situationer agerar man utifrån vad man i det givna läget tycker är bäst – eller åtminstone mindre dåligt än andra alternativ. Som exempel kan man tänka att när Napoleon invaderade Ryssland 1812 verkade det som en bra idé just då men med tiden visade sig den tämligen obra. Fler exempel kan radas upp både ur historien, samhället, kyrkan, det privata osv.

Kommentarsfältet är tillgängligt om du, noble Bloggläsius, vill bidra med exempel. Ur egen privat fatabur bidra jag med detta.

När det var skarpa Corona-nedstängngningen första halvan detta år gjorde jag lite olika försök att modifiera och genomföra Bibelstudierna i Älvsby församling bland annat via denna min blogg och Facebook. Tanken dök upp att göra en liten bok av det hela – det blev INGEN BOKBOK som jag berättat om i tidigare inlägg – och kanske skulle några tycka den var intressant eller åtminstone kul att ha. Jag valde jag att låta trycka 50 ex och det kändes som en bra idé just då. Nu när jag har drygt 35 kvar i kartongen verkar den mer och mer obra – om än inte skadlig än så länge. Så långt om en privat idé som gått från bra till obra. Nu över till en kyrklig.

När jag hade uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola, och då bland annat undervisade i Religionskunskap på Allmän linje, gav jag elever uppgift att undersöka något efter eget val och redovisa resultatet för gruppen. En ung man valde typ ”Svenska kyrkliga jultraditioner” eller nåt liknande. Bland annat berättade han då om Julottans öden och äventyr. I ett givet läge utsattes den för vad som med nutida språkbruk skulle betecknas som ”begränsande restriktioner” – Nattvarden ströks ur Julottan. Orsaken var att den svenska seden att ”dricka jul” upprätthölls så intensivt att pietistiska präster i sent 1700-tal var måna om sakramentets helighet och höghet och menade att ett ”värdigt nattvardfirande” inte var möjligt då stora delar av församlingen var på sniskan. Alltså ströks Mässan ur julens stora, kanske enda gudstjänst.

Om det beslutet var bra i den situationen har jag ingen åsikt. Dock kan jag konstatera att den nya formen kom att bestå även när orsaken till densamma inte längre är för handen. Ingen präst väntar sig om ett par veckor att de julottesamlade är dyngraka. Ändå består Mässa-missen. Är det ett exempel på en idé som gått från bra till obra?

När jag kom ut som präst räknades inte Julottan som så kallad Huvudgudstjänst, en gudstjänst som enligt då gällande regelverk skulle firas varje sön- och helgdag. Ottan var en ”Övrig gudstjänst”. Därför var det kl 11 på Juldagen en fullständig Högmässa med Nattvard. 1986 gjordes detta om. Ottan fick då den högre statusen och förmiddagens om än med Mässa ganska avslagna sammankomst försvann på de flesta håll. Annandagen blev då den enda dag man dukade – om man inte haft Julnattsmässa förstås.

Annandagen är svår. Många tycker man kyrk-julat tillräckligt den 24:e och 25:e och blir hemma eller far någonstans. Temat med martyrer och död saknar julstämning så på många håll gör man något jul-musikaliskt i ställe – eller ställer in. Det näst intill makabra kan då uppstå att den stora helg då den kristna Kyrkan firar Guds människoblivande, fokuserar på att Ordet blev kött, på det som på finspråk heter Inkarnationen, gör det utan att välja och besluta att låta vin och bröd inkarneras till Jesus kropp och blod. Egentligen tycker jag den effekten är märkligt och i mina ögon både teologiskt och pastoralt obetänkt på gränsen till skandalöst. Visst kan varje val och beslut just då, som Napoleons 1812, förefalla vettigt och bra men har det inte gått från bra till obra?

Givetvis fattar jag att det i varje situation när man tycker man måste välja är svårt att veta allt om framtiden och vart valen kan leda – dummare är jag inte. Jag inser att det är omöjligt men hävdar ändå att man mycket noga i stort och smått måste tänka sig för och fråga sig vart en idé och beslut och vägval kan leda om 2, 5, 10 eller fler år – om den blir bestående. Att besluta med begränsat tidsomfång för ögonen är nog vettig, inte att göra spontonval utan tidsplan – typ.

Och här slutar jag NU. 1700-talets idé med följd än idag är en sak. Jag har en skriven Covid-fortsättning på mina tankar men avvaktar. Att publicera den kan vara en bra idé men jag undrar om effekten, hur liten den än blir av ett blogginlägg, månne kan bli obra.

Jag läste nyss i en bok jag läst förr och nu läser om en sak jag inte minns från läsningen för runt 10år sedan. Det är poängen med att läsa om böcker. Man lägger märke till nya saker på de gamla sidorna.*

Avsnittet jag just kommit igenom handlade om hur budskapet om Jesus uppståndelse spreds och slog rot de första 250 åren. Det betyder tiden efter att ögonvittnena mer eller mindre fantasifullt tagits av daga fram till att kejsar Konstantin förklarade Kyrkan och hennes tro laglig och inte längre som ett samhällsproblem med kolliderande värderingar. Hur budskapet spreds, av vilka och i vilka väderstreck och var det fick fäste redovisas både vad gäller regioner runt Medelhavet där Rom styrde men också östvart i det Partherska/Persiska väldet och sedan ända fram till Indien, Centralasien och Kina. På romersk mark medförde detta att runt år 300 var tionde person var kristen, främst i stadsmiljöer runt östra halvan av Medelhavsområdet. Någon med sinne för matte har gjort beräkningar och kommit fram till att antalet kristna under 100- och 200-talen växte med 40% varje decennium – nästan en fördubbling!

Varför och hur? Fasta tjänsteinnehavares arbete kan inte vara orsaken. Visst växte under tiden organisation fram med biskopar, präster, diakoner och en och annan munk och nunna men inte i den grad att det mer än marginellt kan anses ligga bakom utvecklingen 40% på 10 år. OBServera också att detta är en nettoutveckling. Under en 10-årsperiod dör ju folk, också kristna,och sannolikt fanns även folk som lämnade tro och sammanhang. Om man tänker efter – men detta är mina tankar, inte bokens – borde bruttotillväxten varit minst 50% och under två århundraden två kristna blev tre på varje 10 år.

Vara kristen handlade då inte en kulturgrej, inte heller om vilka åsikter folk hade i sin stilla ensamhet, andeliga tankar i skog och mark eller liknande. Kristen tro och sammanhang yttrade sig och tog konkreta former. Den exakta formuleringen i 1878 års Katekes var givetvis inte känd men saken var det:

Jag kallas kristen, eftersom jag genom dopet har tagits upp i Jesu Kristi kyrka och med Kyrkan tror och bekänner att Jesus är min Frälsare och Saliggörare.

Sug på den kursiva meningen. Först dopet som ingång och bas. Sedan med församlingen, inte ensam, tror och bekänner något för egen del och detta om Jesus. Att med församlingen göra så är att vistas med de andra, be, fira gudstjänst kring Ordet och Bordet och dela varandras livsvillkor.

En 50%-bruttoväxt på 10 år decennium efter decennium skulle omsatt till dagsläget på den lokala ort där jag bor betyda att om vi startar med 40 personer normalt i gudstjänst år 2020 skulle 20 nyaanslutna ge ett netto på 56 år 2030. Halvdubbla det med ytterligare 28 och ta bort några blir det runt 80 år 2040 och så vidare. Liknande räkneövning kan nog göras på fler ställen.

Är det knäpp matte? Kanske. Kanske inte. De exakta talen är inte det viktiga men riktningen blir det. Vad skulle ge den? Kanske samma sak som på 100- och 200-talen i den tidens mångreligiösa sammanhang då man skvallrade om Jesus. Boken jag läser påstår att det var så det gick till. De som anslutits genom dopet skvallrade om Jesus för folk de hade att göra med. Ledares och herdars roll – om man tar den bilden – var att ha vård om fåren som förökade sig själva genom att skvallra om Jesus.

Detta är ju vådan av att läsa böcker. Man börjar fundera inte bara över utan också utifrån innehållet. Frågor börjar mala om strukturer, vanor och atmosfärer inte bara i historien utan också i nutida kyrkolägen. Stimulerar det som sker eller motverkar det aktivt eller passivt ”fåraveln”, alltså att icke officiella företrädare bär tron till andra? Är förväntan så riktad på att präster och andra ”ska göra det” att så kallat lekfolk inte tror sig om eller betros att själva föröka sig? Rustar och riktar gudstjänster och alla möjliga andra sammankomster folk som vill kalla sig kristna till sådant? Är verksamheter personalledda aktiviteter att konsumera om man kommer dit? Hur har jag agerat genom åren som präst i olika tjänstebefattningar eller som nu utan anställning? Har jag stimulerat eller försvårat för fåren att föröka sig?

OBServera att det är frågor som kommer av bokläsandet, inte klockrena svar.

Man kan alltid fundera i kommentarsfältet.

* Efter förra läsningen skrev jag om boken här. Mer om den kommer när jag läst om den färdigt.

I förra inlägget nämnde jag att jag i Järvsö i telefånen skrev ett par utkast till bloggningar. Här kommer ett.

En tidigare arbetskamrat, numera också pensionerad präst, svängde en gång till med ordleken Det är bättre att gå på is och ha det glatt än i lera och sörja. Jag gissar att alla poänger (om det finns några) försvinner om man översätter det till vilket utomländskt språk som helst. Låt mig ändå filosofera lite kring sakerna.

Is är ett lömskt ting. Man kan ha jättekul. Hur glatt som helst. Åka spark eller skridskor – om man är så lagt och skicklig. Man kan i gassande vårvintersol sitta på is och försöka få fisk genom borrade hål. Man kan också ha små bitar is i saft eller andra drycker. Is är något glatt – typ.

Men bedräglig. Is kan vara tunn. Den kan brista. Då får man problem. Lömsk kan den vara. Svår att se. Exempelvis dold under ett tunt lager kall vacker nysnö eller som botten på en vattenpöl. Bägge varianterna har jag provat. Det sistnämnda vid kurvtagning medelst cykel med följd trasiga byxor, blodvite och ärr på höger knä. Det förstnämnda inträffade vid promenad i lätt nedförslut och yttrade sig så att jag plötsligt såg mina skor i höjd med ögonbrynen och fann mig vara i fritt fall mot jordens medelpunkt. Jag nådde dock inte ända dit. Det blev just isen under snön som stoppade mig. I plånboken som tog smällen fanns ett par enkronor av gammalt format. Av smällen fick jag en spegelvänd instämpling av majestätet i höger skinka. Is är alltså förrädiskt, inte bara något glatt.

När något är glättigt är ännu värre. Nu skriver jag inte om is utan mer om attityder och liknande. Glädje kan jag både känna och dela men hurtfrisk aningslös glättighet gör mig sällan glad. Jag drabbas ofta av impulsen att punktera sådana ballonger – om jag får byta bild. Eller åtminstone få uppblåstheter att pysa. Lika lite som jag uppskattar att någon pyser den ballong jag är gillar andra att jag påtalar lera, gegga och problem jag tycker de borde se. Trots detta varken vill eller kan jag alltid – men ändå ofta – låta bli att sabba saker de glättiga gläds åt.

Ta sistlidna kyrkoval som ett exempel. Glatt redovisas att valdeltagandet i lokalförsamlingen ökat till 19,84% jämfört med 19,39% förra gången. Stilla undrar då glädjedödaren Stig om denna knappa halva procent är något att tindra med ögonen över – särskilt som antalet avgivna röstsedlar var 29 färre än för fyra år sedan. I totala tal var de facto valdeltagande lägre, en nyhet man inte slog an.

Färre röstande men fler procent?

Hur hänger det ihop? Finns lera under isen?

Verklighetens geggamoja är att det i år fanns färre röstberättigade än för fyra årsedan, alltså färre kyrkotillhöriga 16 år och äldre. Det beror på flera saker däribland:

Sådant tycker jag är lera att sörja i och över. Det var bara ett litet lokalt exempel på att man på alla ”nivåer” i kyrkan kan se hur man inte fokuserar på det besvärliga utan i stället glättigt klamrar sig fast vid och hålla fram minsta halmstrå som kan lukta eller vridas till något positivt. Man kan ta detta med utträdena igen – som ett exempel. I den saken har jag sett Kyrkokansliet i Uppsala kabla ut lyckliga rubriker om att takten av ökningar av utträden minskat. Inte minskade utträden utan minskad takt av ökningen av utträden framställs positivt (vilket det i och för sig är) men under den glättiga ytan finns ju en lera av sjunkande siffror vad gäller allt – gudstjänster, dop, konfirmander och det mesta – förutom anställda tjänstemän på Kyrkokansliet och växande byråkrati på alla nivåer.

Kompisens käcka Det är bättre att gå på is och ha det glatt än i lera och sörja är enligt min mening kul men falskt. Att vara och hålla sig själv och av tongivande företrädare hållas lyckligt omedveten kan kännas bra men är som att pissa i stöveln när man fryser om foten. Det lindrar för stunden men hindrar inte förfrysning på sikt. Bättre ärdå att vara olyckligt medveten, alltså gå i lera och sörja.

Från mitten av förra veckan till igår var jag bortrest. I förrgår publicerade jag på Facebook ovanstående bild med följande text: Är i Jäkkvik och går i raka funderingar kring mycket som är skruvat i kyrkovalet detta år.

Nu, väl hemma i fastigheten gör jag ett försök till en tjyrkovalsanalys och då blott och allenast en lokal sådan. Jag kommenterar den grundläggande nivån jag lever och befinnermig i – Älvsby församling. Det är ju lokalt, inte i det nationella så kallade Kyrkomötet, de avgörande besluten fattas för att förverkliga syftet som är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Om ”valrörelsen” kan sägas att den präglats av vad olika nomineringsgrupper – politiska partier och andra – främst ville på nationell nivå. Det tycker jag är en skada. Att bara distribuera nationellt format material är svagt. Sådana är oftast spetsiga och slagordsformulerade och skapar polariseringar som på den lokala grundläggande nivån inte är rellevanta. Särskilt ytterlighetsgrupperna Alternativ för Sverige, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna – Jo! I detta avseende är S en ytterlighetsgrupp! – har ägnat sig åt sådant och då främst i slagväxling med varandra.

Jag har också denna gång saknat det lokala. Som kyrkotillhörig tycker jag att jag förtjänar att få reda på vad de som ställer upp avser de närmaste 4-8 åren vad gäller verksamhetsprioriteringar, budget och liknande just på den grundläggande nivån, församlingen. Inte minst blir sådant viktigt när de många, mellan skål och vägg, pratar om ansträngd ekonomi och besparingar. Var svångremmar skall sättas in och vilka arbetsområden i församlingen som skall drabbas och varför just dessa vore om inte kul så i alla fall vettigt att få veta. Men ”valrörelsen” drivs inte så. Tyvärr.

Hur gick det då lokalt? Valdeltagandet var hyfsat konstant. Antal röstberättigade denna gång var 5 055 kyrkotillhöriga fyllda 16 år. Av dessa röstade 976 vilket innebär 19,74%. För fyra år sedan innebar 1015 röstsedlar 19,39%. Om man gör en ekvation av det betyder det att då var 5234/5 personer röstberättigade, alltså runt 180 fler. Det ”tappet” av kyrkotillhöriga med orsaker och tänkbara möjliga åtgärder är en av flera frågor jag inte sett någon diskussion om inför valet.

Hur gick det då? Socialdemokraterna fick 518 röster mot 521för fyra år sedan. Med detta fick man 2 mandat till i Kyrkofullmäktige – 14. Centerpartiet med KD fick 311 – 46 färre – och tappade 1 mandat och landade på 8. Sverigedemokraterna som föll från 72 till 57 röster och tappade 1 av 2 mandat. Vänstern i Svenska kyrkan behöll sina 2 men ökade antalet röster från 65 till 90.

Vad leder detta till? Svar: Egen majoritet för Socialdemokraterna – 14 av 25 mandat. Min gissning blir att Kyrkorådet med detta, förutom Kyrkoherden som är självskriven, kommer att bestå av fyra sossar, tre centerpartister och en vänster eller kanske 5S-3C med V-folk först som ersättare. Det innebär att sossarna nu helt ensamma kan prägla budget och prioriteringar. Nu kan sossarna ensamma anses ha det styrande ansvaret för Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission både om och när det går bra och om och när det inte gör det. Det är i sig inte oroväckande men kan oenkligen bli lite spännande – inte minst för dem själva. Det nya läget kan också i en del frågor skapa möjligheter för käck opposition utan den så självklara ”kohandel för enighet” som ofta präglar hela den så kallade kyrkopolitiken. Det kan bli så men måste inte.

Jag är ganska dålig på namn, har lättare för ansikten. Ser jag till namnen på listorna hittar jag folk jag känner till men också andra. I vilken utsträckning kryssningar och sådant möblerat om ordningen finns idag inga uppgifter om men hur som helst kan jag nog ana ungefär vilka som kommer att hamna i Kyrkorådet, alltså själva styrelsen. Jag bedömer att det blir ett inte totalt men ändå märkbart generationsskifte hos både S och C, de stora aktörerna. I sådant finns både problem och potential. Att erfarenhet försvinner är ett problem. Samtidigt kan nytt folk innebära fräscha ögon och perspektiv. Framtiden får utvisa.

Om jag i skriverier kring det jag kallar tjyrkovalet framstått som kritisk är det helt korrekt uppfattat. Jag tycker systemet skulle kunna vara annorlunda. Vad gäller fysiska personer på lokal nivå har jag dock inga invändningar. Visst tycker jag en del är bättre och har bättre tankar än andra men någon sorts generell misstro ser jag ingen anledning att hysa. Med olika förmågor och förutsättningar tilltror jag de valda vara personer som seriöst vill göra gott – har inga belägg för eller misstankar om något annat. Om deras beslut sedan i mina ögon är tillräckligt goda och rätta är en annan sak. Dock vill jag påminna om en utmanande formulering i Svenska kyrkans regelverk: Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv.

Vill man ha fler uppgifter om hur varet gick överallt finns det här.

 

Utegruppen vi köpte som byggsats. Jag behövde inte vara rutinerad timmerman för att få ihop den. Bara lite småhändig. Och det är jag.med betoning på små.

Soffgruppen är lämnad!

Det gjordes igår då vi, Primärhustrun och jag, förtidsröstade i tjyrkovalet. På vad, vem och vilka blev det åtminstone i mitt fall så att det inte blev samma grupps röstsedlar för alla tre nivåerna – lokalt, regionalt och nationellt. För mig är det också så i det "Stora valet". Jag tar inte bara samma parti kommunalt, regionalt och till riksdagen. På olika plan hanteras olika frågor vilket kan innebära att ett parti kan vara bättre på en nivå men inte på ett annat plan. Så är det också med grupperna i kyrkan.

Lokalt i tjyrkovalet fanns fyra röstsedlar att välja mellan.

Två har så många namn att det vittnar om ambitionen att vilja och kunna ta ansvar – S och C+KD. De var på plats för information och samtal efter gudstjänsten i förrgår. De andra två – V och SD – var inte ens där och har inte så många kandidater att de skulle kunna besätta platser i fullmäktige om valet skulle gå bra. Inte speciellt seriöst.

I brevlådorna har det kommit material men bara en – säger och skriver en – grupp har idats ge en lokal touche åt vad de tänker – om än sparsamt. Tre av grupperna prånglade bara ut riksmaterial och visade därmed inte prov på en enda lokal idé. Naturligtvis får sånt folk inte min lokala röst.

Man kan sätta kryss för personer man vill puffa uppåt på röstsedeln. Orsaken till att man vill puffa uppåt är olika men på lokalnivå blev det primärt förtroende som styrde mig. Och kandidaternas ålder. Eller snarare brist på hög ålder.

På regional och nationell nivå röstade jag på folk som inte vill åsiktsregistrera andra och som på sikt vill förändra själva valsystemet. Direktval på tre nivåer är en bra demokratiform om ett år i det ”Stora valet”. Ett system med indirekta val är bättre för idé- och intresseburna sammanhang. Idrottsrörelsen fungerar så liksom fackföreningar och politiska partier. I det lokala får medlemmar välja och sedan nominerar de lokalt valda ”uppåt” i distrikt och till nationella nivåer. Inte ens S som för kyrkan ivrigast försvarar direktval låter ju partimedlemmar med Bank-ID rösta om vem som skall efterträda Stefan Löfven utan tar det demokratiska beslutet genom ombud på kongress. Vilket är helt OK.

Ikväll överlämnar jag Bibelstudiepinnen till en yngre kollega. Det betyder att den verksamheten nu startar upp efter sommaruppehållet och Covid-förändringarna men med annan präst som huvudansvarig. Tid och plats dock (evigt) samma: Tisdagar udda veckor 18.30. Dessutom pratkvällar de flesta onsdagar ca 19.15, efter Veckomässan.

Det är en stafett, detta med pensioneringar och ersättningar. Vad gäller ansvaret för Bibelstudieerna blev växlingssträckan tre år lång innan pinnen kunde tas emot.

Här och var slår det igenom att det om två och en halv vecka är tjyrkoval. Än så länge är det nästan helt smala små saker för kyrkans nationella nivå det handlar om. I hus- och livorganet Piteå-Tidningen som är en sosseblaska har man på ledarplats propagerat för att man ska rösta och att de politiska grupperna och då främst S skulle vara pålitligare än de grupper som inte har kopplingar till partier i riksdag, kommun etc. Annars är det tyst förutom någon generell annons från S och SD.

Strikt lokalt har denna fredagskväll bara C och KD hemsökt brevlådan med material i en gemensam folder om hur de tycker det är och hur de tänker sig framtiden. OBS lokalt. Andra jag gissar ställer upp – S, Visk och SD – har inte fått sina arschlen ur vagnarna och fingrarna ur nyss nämnda kroppsdelar för att ge mig substans att välja. Från och med på måndag kan man rösta men utan info om vad de vill blir det ju att köpa grisen i säcken – lokalt.

Vad man vill lokalt är viktigt, faktiskt grundläggande. Vad man gjort och hur man använt sina mandat säg de senaste 4-8 åren är också viktigt – lokalt, regionalt och nationellt. På en annan blogg läste jag några kluriga frågor som jag i urval och i lätt bearbetad form kopierar här och som kyrkopolitiker kan besvarar i kommentarsfältet.

1. Vad har ni lokalt gjort den gångna mandatperioden? Initiativ? Motioner?
2. Har ni åstadkommit någon lokal förändring värd att nämna?
3. Vad är ni särskilt stolta över när det kommer till era lokala insatser?
4. Märker ni något av en inspirationskris i församlingen? Eller annan kris?
5. Hur ser ni på den statistik som levereras och redovisar tillbakagångar?
6. Vilken är medelåldern i kyrkan en alldeles vanlig söndag? Varför?
7. Hur är könsfördelningen i verksamheterna? Vad bör göras för att uppnå en jämställd kyrka?
8. Vilka lokla problem ser ni för den kommande mandatperioden? Hur har ni analyserat dem? Vilka konkreta förslag har ni att lägga fram?
9. Om varje verksamhetsår fortsättningsvis innebär färre i gudstjänsterna, hur vill ni bestämma vilken kyrka, Älvsbyn och Vidsel, som blir övertalig och vad ska göras med den? Vilka nyckeltal har ni stannat för?
10. Till de politiker som är nöjda: Vad och vilka siffror tillfredställer er?
11. Till de missnöjda: Hur hade ni gjort det bättre?
12. Hur menar ni att församlingen hanterat pandemin? Kunde man gjort på annat vis?

Som sagt: Det är det lokala som är intressant! Som väljare tycker jag jag har rätt att få veta vilken skillnad det blir lokalt om jag tar just en grupps röstsedel och inte en annans. Kan man inte visa det är hela valet en dunderbluff.

Det är inte besökstalet i lokal-kyrkan som jag främst tänker på även om det är lite kalt. 14 var vi förra söndagen varav hälften var ”kyrkobetjäning” dvs vaktmästare, musiker, sångare, två kyrkvärdar, diakon och präst. Idag var vi 24 där 4 var ”i tjänst” och 5 tillhörde två sorgehus. Lite kalt i ett rum som i fullpackat skick enligt brandsynen får svälja 300.*

Öppningen efter det dryga halvårets totala Coronastängning medgav för en månad sedan 50 personer i helgedomen. Församlingen slog inte till då utan nöjde sig med 30 fram till förra helgen. Då orten haft 0 i Covidstatistiken de sista veckorna anser jag denna extra försiktighet onödig. Naturligtvis kan man arrangera detman får arrangeraoch om smittan ökar igen på nytt dra i bromsen. Att för säkerhets skull skjuta upp öppnandet ”utifall det blir sämre” tyder enligt min mening mer på rädsla än ansvar och skapar mer oro än lugn.

Samtidigt undrar jag om de som kom innan Coronan kommer att att komma igen, fullvaccinerade och skyddade? Några? Ja! Alla? Nej! Dels tror jag att en del vant sig att inte fira gudstjänst. Dels sitter rädslor för människor i allmänhet kvar hos en del liksom inbillningen att Nattvard i synnerhet skulle vara något farligt. Det är värt att församlingar självkritiskt funderar kring balansen i sina reaktioner, restriktioner, uttalanden, tystnader och allt möjligt annat agerande och icke agerande de sista 1½ åren. Varför gjorde man som man gjorde? Var det rätt när det gjordes? Var det rätt på lång sikt? Vad är rätt att göra nu? Ska man fortsätta med starkare åtstramningar än vad experter råder och verkligheten tillåter? Vilka olika åtgärder behövs för att gasa, starta om och starta nytt?**

Det är alltså (fortfarande) lite kalt i kyrkan. Möjligheten att läsa kallt i rubriken kommer sig av en bok jag läst ett varv till – Inomkyrklig sekularisering. Framsidan är något sorts isblått bildmontage av ett kyrkorum med en stor isbit som sänker sig ner från taket. I alla fall tolkar jag bilden så.

Jag berättade tidigare om boken – här – men inte så mycket om innehållet i sig. Nu när jag läst om den står jag för vad jag skrev men lägger till: Jag känner en isande kyla. Innehållet visar på en massa punkter där kyrkan tappat stinget under de dryga 40 år som gått sedan jag prästvigdes. En långsamt krypande istid av tilltagande tystnad, växande åsiktskontroller, räddhågad trendkänslighet och borttappade fokus, mer eller mindre fruktlösa försök att vara trovärdig mot någon sorts folkkänsla på bekostnad av trovärdigheten mot ursprunget, ett konstant nedrustat gudstjänstliv utan desperation, präster som också överger att fira gudstjänst om de inte ”jobbar”, ändringar av utbildningar och rekryteringar för kyrkliga uppdrag så att tysta stillsamma med-jamare prioriteras – och en massa annat.

Varför utsatte jag för denna kyl-behandling? Svar: Ett kontraktskonvent imorgon, alltså en samling för prästerna i regionen. Jag fick nys om det av en slump – pensionärer inbjuds inte aktivt – och tänkte snåla mig med när det lokala kollegiet samlade i ett rum skulle delta via Zoom. En av författarna i Inomkyrklig sekularisering skulle medverka och boken var rekommenderad för deltagarna. Då jag alltid tyckt det är kul att till kursledningars förvåning och meddeltagares harm komma påläst i material man rekommenderats ta del av på förhand läste jag på. Dock hoppar jag att delta då de när-samlade skulle mötas i Piteå, inte i lokala församlingsgården.

Inomkyrklig sekularisering är enligt min mening en allvarlig vidräkning vad gäller många tendenser i kyrkan – avvecklingar, uppluckringar, centralisering, byråkratisering, politisering och alla möjliga andra seringar. Bokens innehåll borde diskuteras lokalt av arbetslag, förtroendevalda och andra som bryr sig – sådana som jag.

* En sak man kan fundera över är att när vi var 14 var det Gudstjänst utan Nattvard men med Nattvard nästan dubbelt så många. Uppenbarligen är det så att de man gett efter för så att man inte dukar inte kommer i alla fall och att man de facto utan Mässa missar om inte en massa så i alla fall en del gudstlänstfirare.

** Här skall sägas att lokalförsamlingen jag finns i ingalunda varit värst. Det finns sammanhang där det varit tok- och totalstängt ända sedan mars 2020.

I ett tidigare inlägg med snarlik rubrik skrev jag att ”valrörelsen” börjat tuffa igång så smått – på nationell nivå. I allmänna, inte specifikt kyrkliga media kan två frågor skönjas och S framstår som huvudaktör. Tajmingen man valt för detta är ur S-synpunkt genial. Man är först ut med att pinka in vad man söker framställa som problem och anger med det ton och innehåll. Någon anledning att klandra S för tillvägagångs-sättet finns inte. Alla intressenter har ju kunnat ta första initiativ men har avstått från att göra det (eller saknar idéer att lansera).

Den ena saken man tagit upp är ett påstått hot från Sverigedemokraterna och från den om möjligt ännu mer obskyra gruppen Alternativ för Sverige. S varnar för högervridning och att kyrkan stängs om dessa kommer in i beslutande församlingar.

I denns S-agitation finns flerfaldigt nys! Det ena är hotbilden man söker framkalla, samma men omvänt vad borgerliga krafter sökte hetsa fram vid andrakammarvalet 1928 – se bilden. Kraftfullt inbillad. SD och AFS kan inte göra vad de visserligen innerligt önskar – högervrida prästers förkunnelse och strypa engagemanget i kyrkan för invandrare och de impulser kristna från andra traditioner för med sig. De kan inte och på plats försöker de inte ens. I lokala Kyrkofullmäktige i Älvsbyn finns om jag är rätt underrättad 2 SD av 25 mandat och de bägge har senaste mandatperioden varken gjort ett piss eller visat sig i kyrkan förutom när de passivt suttit på sina stolar när fullmäktige samlas en och en halv timme två gånger om året. SD och AFS hotar kyrkans hållning lika mycket som Luxemburg är ett militärt hot mot USA. Att ta avstånd från dem är i och för sig helt OK men göra deras nationalistiska höger-stolleri till en samlande huvudfråga för S tyder mer på att man saknar egna idéer och initiativ.

Den andra frågan handlar om den rätt enskilda vigselförrättare – alltså präster – har att avstå när det gäller att viga samkönat. Den rätten vill man ta bort men bara för dem som skall bli präster, 23 år gamla eller något äldre. Redan prästvigda med uppfattningen att kyrkligt sett äktenskapet är en tvåkönshistoria tänker man inte ge sig på. Dem ska man låta vara kvar.

Naturligtvis är detta lika fegt som listigt. Fegt att säga att dagssituationen är ohållbar, diskriminerande och på alla sätt galen men inte på allvar åtgärda det problem man tycker är gräsligt. Menade man allvar och om dagens läge verkligen var knas skulle man väl rotrycka ”ogräset” på en gång och verka för att alla präster som inte vill viga alla skulle skiljas från prästämbetet. Men det är listigt att bara vilja strypa nytillförseln. Under lång tid kommer det att finnas folk som avstår och man kommer att kunna i valrörelser vart fjärde år fortsätta att inbilla människor att den situation som råder innebär ett stort problem och ett hot mot allas möjlighet att vigas.

Denna sak har en dimension till – minst en. Det är rätt och lätt hänt att i en demokrati politiker tror de styr och bestämmer regler som ”tjänstemän” ska att lyda. Samhällsdemokratin funkar så. Men kyrkan är inte bara demokratisk utan också episkopal. Det betyder bland annat att biskoparna ensamma prövar, ratar eller antar folk de skall prästviga. Det är deras speciella ämbetsansvar politiken inte skall lägga sig i. När och om den nu uttalade politik-viljan i denna fråga skall förverkligas – motion om det finns redan nu inför höstens Kyrkomöte – behöver den passera Läronämnden som består av de 14 biskoparna och lika många till. Förhoppningsvis formerar dessa sig mot politikens sätt att ”tjänstemannafiera” kyrkan och göra den icke-episkopal i strid mot både lag och Kyrkoordning. Stiftsstyrelsen i Härnösand försökte sig nyligen på att köra över och focka sin biskop (utifrån en annan fråga) men fick då däng. Önskvärt är att det dryga dussinet tar den händelsen som ett varningens tecken och nu spottar upp sig till försvarar för kyrkans episkopala identitet. Skulle mitra-gänget ducka vore det fanflykt och att desertera.

Jag har berört S – inget mer. Än så länge. Särskilt den andra saken är en fråga för nationell nivå, absolut inte lokal. Vad S, C och andra vill lokalt på den grundläggande nivån vet jag fortfarande inte. Jag ser fram emot att få reda på sådant för att kunna avgöra vad det blir för skillnad beroende på vilken grupp som får majoritet i lokalförsamlingens högsta beslutande organ. Den 40-års-period jag kan överblicka har S haft knapp majoritet de flesta mandatperioder men ett par tre gånger har det varit C. Blev det skillnad? Näpp!

Det är nu knappt en månad kvar till kyrkovalet – ett ord jag medvetet stavat fel i rubriken. Redan inför rubriken stod jag inför ett val. Skulle det bli tjurkoval som beteckning för den tjurighet man vart fjärde år kan se hos en del sekulära partier då det gäller att besätta mandat lokalt, regionalt och nationellt? Eller skulle tjuvkoval stämma bättre in på deras lust och iver att stjäla sig platser i sammanhang de inte bryr sig om att agera i mellan valen? Det fick bli en kompromiss med y så det påminner om verkligheten.

Den 19 september skall man rösta! Från den 6:e kan man rösta i förväg om man har röstkort och valsedlar. Det förstnämnda skickas genom kyrkans försorg till alla kyrkotillhöriga som är 16 år och äldre men valsedlarna är det de som kandiderar som skall se till att man får tillgång till. Ännu – den 21 augusti – har inget av det hänt. Lite smått har dock ”valrörelsen” börjat. Lite smått.

Man väljer på tre nivåer. Lokalt i sin egen församling till ett Kyrkofullmäktige som utser Kyrkoråd som styrelse. På den lokala nivån avgörs vissa frågor som budget, prioriteringar och annat knutet till verksamheten.* Regionalt – det är stiftsvis – finns de liknande sammanslutningarna Stiftsfullmäktige och Stiftsstyrelse som hanterar andra frågor. Faktum är att vad som där tilldrar sig är för mig numera ganska okänt.** Nationellt, till sist, finns Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen med ytterligare andra frågor på bordet.***. Hela systemet är likt det som händer nästa år då vi går till Kommun-, Region- och Riksdagsval.

Som i allmänpolitiken blir det lätt de nationella tingen som dominerar och lokala frågor kommer i skymundan. Kanske är det OK i samhället i stort men för kyrkan är det avigt. Den grundläggande nivån i kyrkan är enligt hennes regelverk lokalförsamlingen, därefter stiftet och först i tredje hand den nationella nivån. Detta är viktigt men ”valrörelsen” tippar alltid åt andra hållet.

Så långt som idag är är det just en nationell fråga som debuterat – eller två – och ett par nomineringsgrupper – partier och andra kallas så i kyrkan – har börjat tuffa igång. Lokalt har ännu inget hänt mer än att S på Facebook har publicerat sin ålderstigna lista för den nationella nivån och efter påstötning (från mig) också förteckningen över de 18 namn som kandiderar lokalt – 14 kvinnor och fyra män. Vad de avser att förverkliga om de blir valda är dock än så länge dolt liksom vad andra grupper som ställer upp egentligen vill.

Naturligtvis kommer jag här på min blogg framöver att nagelfara och kanske ironisera över vad grupperna snackar om och hur de inte brukar leva upp till vad de sagt inför valen. Kom ihåg att jag har mer än 40 års närerfarenhet av så kallad ”kyrkopolitik” och kan häckla var och en på ett rästvist sätt.

Ska man rösta? Givetvis!

Men man skall också kräva av alla som finns på listan man röstar på att de talar klarspråk om vad de vill och varför samt att de också genom motioner och konkreta förslag gör något mellan valen.

Bilden?

Jag tog en bild av TextTV för några dagar sedan. Dopet är en stor fråga i kyrkan, nödvändigt för relationen till Gud. Trist är att domprosten i Stockholm inte tar upp den aspekten utan i stället väljer att babbla ekonomi.

* Vill man ta del av vad som där hänt kan man begära protokoll, verksamhetsberättelser, budgetar och annat i sin församling. På en del ställen gör man sådant tillgängligt på församlingens hemsida men andra -min hemförsamling – väljer av någon anledning att inte göra så.

** När det gäller tillgängligheten för material därifrån har jag inte forskat.

*** Vill man se vad riksrepresentanterna väljer att pyssla med kan man läsa deras motioner inför höstens Kyrkomöte – här.

Meningen The Option for the poor tycker jag är lite svår att översätta, i vart fall början. Alternativ eller Möjlighet kan fungera. Kanske Roll eller Plats.

Hur som helst är synen på och för människor som är fattiga det bärande temat i en bok jag just tagit mig igenom för andra gången. Jag har berättat om den här. Den blev inte lättare nu, antologin med olika avsnitt skrivna av olika författare som på lite olika sätt söker tackla situationen att stora grupper av människor på grund av fattigdom inte har någon plats i samhällsliv och kyrkoliv.

Materialets ålder och inriktning är Latinamerika för 30 år sedan där de fattigas situation av medellöshet, utsatthet och osynlighet var en sannskyldig verklighet att tänka kring både ekonomiskt, socialt och teologiskt. Författarna är alla romersk-katolska teologer. Inläggen finns i debatten – om jag fattat rätt – då latinamerikansk Befrielseteologi som vuxit fram under motstånd från både samhällelig och kyrkligt etabissemang men rönt en tid av acceptans i kyrkan ändå sedan provocerade fram ett returmotstånd från etablissemanget i Rom.*

Naturligtvis är detta intressanta tankegångar som man kan se som historiska och idéhistoriska fakta att veta eller inte veta och inget mer med det. Man också fundera över tonvikter, betoningar och tankesystem och kanske se paralleller in i annan tid och andra lägen. Risken då blir att paralleller kan bli både petitessiga och patetiska. När jag under studietiden skrev en uppsats om EFS reaktioner på de storpolitiska världshändelserna 1918-1939 mötte jag i källmaterialet exempel på vad jag tycket var en sådan patetisk parallell. I årsberättelser fanns alltid skrivningar om det nyligen avslutade Världkrigets fasor och följder, ekonomisk kris på kontinenten i allmänhet och i Tyskland i synnerhet, den stora depressionen på 30-talet och annat av liknande slag. Sedan dylika svarta ting målats upp kom konstaterandet att Sverige skonats från en hel del men att vi i ställe drabbats av vårt stora problem – den liberala Bibelkritiken.

På samma sätt kan jag känna nu när jag läser om misär, förtryck, dödsskvadroner, fattigdom och annat i The option for the poor och funderar över paralleller i dagens svenska samhälle och kyrka. Blir tankesökandet patetiskt? Välfärdsstaten finns ju, om än naggad i kanten. Ser man till kyrkan – som jag nu fortsätter att göra – finns Barnkonsekvensanalyser, handlings-planer och policydokument i de flesta församlingar åtminstone som dokument i pärmar eller som pdf-filer men jag undrar i alla fall över om det finnskategorier och grupper som inte räknas och som upplever att de inte räknas med. Finns mitt i det hela några poor som inte ges säteoch stämma när det kommer till kritan? Finns de som inte räknas? Om så – vilka är de?

När vatten däms upp letar det nya egna vägar! Kanske inte allt vatten men i alla fall en del. När människor för 150-100 år sedan upplevde att de som räknades i kyrkan – präster, sockenstyre, välmående bönder – inte såg dem som annat än möjligen personer som man från sin upphöjda trygga position möjligen kunde vara välgörande mot så rann det vattnet ut i frikyrkorörelse och arbetarrörelse – ett exempel. När människor idag i kontakt med kyrkan erfar att arbetslag, styrelser och andra ”som räknas” inte räknar med dem sker samma sak. Konfirmander och ungdomar – ett exempel – attraheras inte. Barnen – kan vara ett annat exempel – får i gudstjänsten finns med på de vuxnas villkor, inte tvärt om. Nyinsläntrare – sådana finns alltid! – med idéer och engagemangslust tas inte in om de inte redan på grund av släkt- eller vänskap har någon på ”insidan”. Fler exempel kan naturligtvis listas upp.

Nu är Primärhustrun, lilla Lisa, hennes föräldrar och hennes morbror och jag hemma igen. Vi har varit  i Björkliden.Jag hade boken med mig men det blev inte ro att skriva där. Funderingarna mellan varven späddes på av ett par trådar kommentarer i Facebookgruppen Prästkollegor. Där kom igår och idag ett par frågor.**

• 2005 hade vi 77  % av svenska befolkningen  med oss. Nu, 15 år senare är endast 55 % medlemmar i Svenska kyrkan. Vad beror detta på? Intressanta kommentarer.

En annan fråga anknyter till mitt ämne:

• Jesus finns i våra minsta och mest utsatta syskon i världen. Varför ägnar vi oss då mest åt det inre och ledarskapsfrågor och organisationsfrågor? Eller gör vi inte det? Också en del intressanta reflexioner.

* Har jag fatta saken rätt – jag är inte helt säker på sakernas förhållande till varandra – växte returmotståndet när kardinal Ratzinger blev påven Benedictus. Om ordet när skall uppfattas kausalt som orsak eller temporärt som tidsangivelse kan jag inte bedöma.

** Trådarna kanske kan nås här.

Att vända och vrida på och leka med ord är en kronisk åkomma hos mig. Förra inlägget om Urkyrkan utmanar blev därför under naturströvande i Björkliden till detta inläggs måttligt fyndiga rubrik – kyrkuren inmanar.

På många kyrkor, dock inte den lokala i Älvsbyn, finns klockor som visar tid. Inte bara de klockor som på bestämda tider bing-bångar så att folk skall fatta att det nu är dags att fira gudstjänst utan klockor med urtavla, vidare och siffror. Dessa kyrkur fanns/finns till glädje och fromma för folk inom synhåll för att bistå dem med tider här i tiden.

Just tid har varit och är Kyrkans grej eftersom hon har sin rot i och syfte mot evigheten. Låter nästan paradoxalt. Evigheten tänker man lätt är oändlig men den är egentligen tidlös med en väg dit kantad av tider och punkter.

Redan för länge sedan var det så. I Jerusalems tempel långt före Jesus tid fanns särskilda tider för olika offer och annat – om jag minns rätt sju sådana per dygn. I folkfromheten bland judar utanför centrat i Jerusalem fungerade det på liknande vis privat och gemensamt. Vill man ha exempel kan man läsa i Daniels bok om situationen för honom i exil i Persien. Han bad sju gånger om dagen och hamnade både i lejongropen och i en brinnande ugn – men räddades givetvis.

Jesus och de första kristna ändrade inte i detta. På fasta tider och dagar behöll man former för kontakten med Den Evige. Genom hela den kristna kyrkans historia har man på olika sätt behållit så mycket som möjligt av systemet fasta tider för gudstjänster så att kyrkuren inmanar människor.

I de flesta församlingar och kyrkor är det så i den tid som nu är.

Söndagar 11.00 är i Sverige den vanligaste tiden för gemensam tillbedjan. Klockorna – de som bong-bångar – slamrar av hävd en halvtimme innan och på själva klockslaget som ett mer eller mindre högljutt inslag i livsmiljön. Min känsla är dock att man väsnades mer förr, i alla fall där jag bor. Luckorna i det lokala tornet är tunga rackare men på 1980-talet öppnades de i alla fall så att klangen hördes nästan hur långt som helst beroende på temperatur och vindriktning. Numera är luckorna stängda så det låter inte alls lika mycket. Dock finns en mikrofon i tornet som sänder klämtandet genom högtalarsystemet inne i kyrkan till dem som redan är där. Ibland undrar jag om man ska se det som ett exempel på att man (otänkt) blivit mer inåtfokuserad än utåtriktad?

Lördagar 18.00 var en annan ringtid – 5 minuter för fulla spjäll som start på helgen. Länge fanns seden med kort gudstjänst då – Helgmålsbön – men nu är ringningen borta eller automatiserad. Men det är faktiskt en tidpunkt kyrkuren inmanar.

Andra fasta tider är lokala men viktiga. 18.30 på onsdagar firas i Älvsby församling Veckomässa och jag tycker att just det klockslaget är det en poäng om man använder också för andra kvällsaktiviteter i församlingen – Bibelstudier på tisdagar och eventuella Musik-gudstjänster på vardagar som exempel.

Kom detta inlägg att röra sig om petitesser? Troligen. Det började med en liten ordlek sprungen ur en vandring knutet till en boktitel – och berättar bara att i tiden kyrkuren inmanar människor till Gud i evigheten.

I den stundtals märkliga Facebookgruppen Prästkollegor såg jag för ett par dagar sedan en länk till en regionalt radionyhet. Jag lyssnade inte på reportaget men läste denna text (och en del "kommentarer"):

Sedan mars 2020 har inte nattvardsgudstjänster genomförts inom Svenska Kyrkan Västerås, men nu är det dags igen. Domprost Daniel Eklund ser fram emot att återigen fira nattvard, som är en central hörnsten inom den kristna tron.

Jag tänkte – man må tycka ouppfostrat och vulgärt:

Vad i helv…! Hur faderattan kan man som präster bara få den månadsrasande idén att i 15 månader helt stänga av folk från Nattvarden? Finns ingen ryggrad nedom kragarna?

Sanningen att säga vet jag inga detaljer i saken. Västerås ligger bara SÅ ocentralt. Kanske hade man kompensatoriskt system och erbjöd i massiv kampanj familjevisa nattvardsfiranden i hemmen eller drop-in-mässor i kyrkor eller något liknande. Kanske inte. Rejält upprörd blir jag i alla fall av blotta misstanken att folk som är vigda till präster – och med sin biskops goda minne eller stöd? – i långt över ett års tid flagrant skitit i att göra sin plikt – om än under ett pandemiskt år. En del kommentarer – jag vet inte om de kom från Västerås stift eller från annat håll – visade att man på en del håll upprätthållit nattvardslivet. Det tycker jag är bra. Jag tycker dessutom att det var intressant att ingen kommentar kungjorde en inställningen till försvar för den gjorda inställningen. 

Också i mitt norrbottniska närområde finns menigheter som, om jag fattat rätt, redan våren 2020 gjorde som i Västerås. På andra håll har man här och var hittat andra lösningar och gjort det möjligt för folk att fira Mässa på smittsäkra sätt. I andra sammanhang i närheten och i lokalförsamlingen slog embargot till först i månadsskiftet november-december förra året vilket innebar, med undantag för Skärtorsdag, ett interdikt – googla på ordet! – i ett halvår. Det var illa nog! Tack och Lov börjar man nu öppna upp – om än onödigt försiktigt.

Jag kräver mer av präster!

Jag både ser och vet att många, också bland dem som kallar sig (och av andra kallas) kyrkfolk, anser att nattvard inte behövs vare sig för egen del eller andra människors. Jag ser och vet sådant men begriper det mindre och mindre ju mer åren går. Jesus har ju startat Nattvarden! Han har också uppmanat till saken! Då kan den väl inte vara onödigt. Eller farlig.

Jag tycker det Jesus gjorde och sa är en viktig aspekt, mycket viktigare än vad folk i allmänhet och en del kyrkfolk i synnerhet än kan tycka. Det betyder att jag kräver mer av präster. Jag menar till och med att Gud kräver mer av dem/oss som tagit emot uppdraget att förvalta och ge det Gud/Jesus ger och lovat. Vill man ha lite pepp i frågan kan man läsa Gamla testamentets sista bok, profeten Malaki. Den är kort, bara tre sidor i en Bibel. Läs den och fundera över om Gud (på 400-talet före Kristus) var så barsk mot präster som  slarvat med det Gud ordnat genom Moses som bara var profet, hur barsk blir då inte tonen mot dem/oss som slarvar med det som Sonen Jesus skapat och instiftat?

Är jag överdrivet nedsättande och misstänksam om prästers svek?

Är jag oförstående? Har jag missat något?

Kommentarsfältet är öppet...

Jag försöker vara återhållsam vad gäller bloggningar i kyrkliga frågor. Åsikter har jag. Uppfattningar om både det ena och det andra likaså. Kreativa förslag kan jag leverera på både in- och utandning. Men jag avstår ofta(st). Orsakerna är flera.

1. Alla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor som då och då besöker min blogg räknar sig inte som kyrkligt engagerade. De läser mina inlägg av andra hedervärda skäl.
2. Det händer faktiskt inte så mycket just nu i den kyrkliga världen. Man trevar, på många håll med överdriven försiktighet och tveksamhet, sig ut ur pandemirestriktionerna. Inga debatter pågår heller vare sig lokalt, regionalt eller på nationellt. Kanske drar det på fram in mot kyrkovalet i höst, kanske inte.
3. Mitt synfält är lokalt med vad det innebär av lojaliteter och lämpligheter.
4. Mitt perspektiv är från sidan. Jag är ”vanlig kyrkotillhörig” och ingår numera inte i den trängre krets av anställda och några förtroendevalda som fattar och inte fattar beslut, väljer vägar eller avstår. Dock fattar jag nog en hel del mer än de flesta ”vanliga kyrkotillhöriga” gör av både åtgärder och inga åtgärder – fattar i betydelsen begriper.

Nu har jag ett tips på något som skulle om inte välta så kanske påverka kyrkovalet på lokala nivåer. Mitt resonemang bygger på uppgifter i Älvsby församling men kan nog konverteras och räknas om till många andra ställen. Vad som skett i Älvsbyn har av samma anledningar som här hänt på många, kanske de flesta, håll. Det är därför allmängiltigt och har med ekonomisk kyrko-moral att göra – eller eventuell brist på sådan.

I blogginlägget kyrkofulltristige av den 29 maj nämnde jag att Älvsby församling för 2020 fick ett ekonomiskt överskott för personal och direkt verksamhet på drygt två miljoner. En fullt giltig orsak var pandemin. Faktum kvarstår ändå att man jämfört med vad som var tänkt i budget och verksamhetsplan underlevererat kyrkligt arbete värt mer än två millar. Krasst sett kan man säga att jag och alla andra kyrkotillhöriga i Älvsbyn inte fått valuta för vår inbetalda kyrkoavgift.

Under de villkor som gällt har jag full förståelse för att ”företaget inte levererat”. Jag misstror ingen! Jag undrar dock vad man kommer att göra med det jag betalt in och som inte använts till vad det var avsett för.

Ett par jämförelser:

• Säg att jag betalar in en årsprenumeration för en tidning. Efter fem sjättedelar av året kan den inte leverera mer av anledningar tidningen själv inte rår över. Ska blaskan då sitta på mina pengar? Betala tillbaka en del? Ge mig något annat av lika värde som det som inte levererades? Rabatt på nästa prenumeration? Hur? Och vad anser jag som prenumerant?
• Jag och en av mina svågrar, han som nyss fyllde år, bokade och betalade in för en vecka på Samos förra våren. Resebolaget ställde in resan, inte av eget val utan på grund av coronan. TUI levererade inte och vi fick välja. Vi kunde fått pengarna tillbaka eller låta dem finnas kvar hos företaget oss till godo i två år. Vi valde det senare. Av samma anledning gick det inte att åka i år heller så vår fodran finns kvar. Vi kan fortfarande få pengarna tillbaka för det som inte levererats eller åtnjuta en senare leverans.

På ett liknande vis har min församling och andra församlingar hamnat i ett liknande läge. Man har ”tagit betalt” för 2020 men inte levererat.

Jag har inte tillgång till den exakta budgeten men utifrån lite äldre material gissar jag att den sammanlagda inkomsten av kyrkoavgiften i Älvsbyn är på cirka 12 miljoner. Och av det har 2 blivit över. En sjättedel. En sjättedel av min kyrkoavgift är ungefär 400. Ska jag få tillbaka den summan? Eller sänker man i höst kyrkoavgiften för 2022 med sammanlagt två miljoner, pengar församlingen redan fått men inte använt? Eller drar man på utav 17 med extra satsningar i vettig verksamhet värd två miljoner för att under ett par år, i projektform, återställa och omstarta det pandemin punkterat?

Det sistnämnda tycker jag är mest praktiskt. Att betala tillbaka en sjättedel av alla kyrkotillhörigas inbetalda avgift, eller uppmana alla att fakturera församlingen, skulle bli kräva en ofantlig volym administration och skulle vara en dum väg. Dra på och satsa offensivt är det rätta för att starta om efter Coronan.

Jag föreslår därför att de nomineringsgrupper som ställer upp i valet till hösten formulerar och gå till val på Detta vill vi göra med coronans extra två miljoner! och lista upp konkreta åtgärder som levererar. Alternativt lova kyrkoavgiftssänkning med en sjättedel 2022. Det vore god kyrko-moral helt lik TUI.

Att inte göra något av detta utan bara låta pengarna avsedda för verksamhet vila på den ökända kistbottnen vore något annat: kyrko-omoral.

Det förrförra inlägget var ett av många där jag skrivit lite om Bibelverksamheten i Älvsby församling, att jag pratat in film och att det varit möjligt att en gång i veckan göra sig uppkopplad till samtal via en öppen grupp på Facebook – Bibelstudium läsår 20/21.

Tisdag kväll 24maj var en sådan uppkoppling där vi bland annat kom att prata om framtiden,om församlingsutveckling och tillväxt. Fritt ur minnet drog jag då några faktorer man kan se hos växande gudstjänst- och församlings-gemenskaper. I en text jag skrev här på bloggen 6 april 2007 – för drygt 14 år sedan! – hittade jag den lista jag försökte minnas och publicerade den i Facebookgruppen. Listan gäller än!

Faktorerna är:

1. Man accentuerar Jesus Kristus som uppstånden från de döda och att han är Guds Son – eller annorlunda sagt är Gud som människa.
2. Man accentuerar Jesu död och uppståndelse genom att varje sön- och helgdag duka nattvardsbordet – förkunnar Herrens död tills dess han kommer åter. På så sätt låter man människorna själva bestämma om de vill bruka nattvarden.
3. Man accentuerar Bibeln som Guds ord genom att se till att regelbundna och för olika människor tillgängliga Bibelstudier finns i församlingen.
4. Man ställer den dagliga bönen i centrum – ofta genom att grupper av anställda men också andra i församlingen samlas till bön, inte sällan Tidegärden.
5. Man har ett engagerat ledarskap som medvetet och genomtänkt bygger sociala nätverk människor emellan och så låter många vara delaktiga.
6. Erfarenheten är att att politikerna i egenskap av politiker helt saknar betydelse för utvecklingen.

Annat värt att notera är att en del växande församlingar är så kallat högkyrkliga, medans andra inte är det, och att en viss konservatism i privatmoraliska frågor nog är vanlig – eller i vart fall betraktas som rumsren.

Ännu mer annat är att om Älvsbyns kyrkofullmäktige – gissar att det är samma i många församlingar – man- och kvinnogrant skulle delta i gudstjänsten en gång i månaden samt tre extra gånger under året vid de stora högtiderna skulle trenden vända.

Det var en tisdagskväll för någon vecka sedan som kyrkofullmäktige i Älvsbyn möttes – eller inte. Jag var är – men inte. Värt att blogga om? – kanske inte.

Först lite om saken i sig både här och allomstans i övrigt.

Kyrkofullmäktige är en församlings högsta beslutande instans. Ledamöterna utses vart fjärde år genom att var och en som tillhör kyrkan och är 16 år och äldre ges chansen att lägga sin röst på de personer som olika intressen nominerat och satt på listor. Ledamöterna är alltså demokratiskt utsedda i det system som råder som i princip är demokratiskt OK. En svaghet är det låga valdeltagandet, inte ens en av fem av de röstberättigade röstar.

På våren skall fullmäktige samlas i maj för att ta bokslut och verksamhetsredovisning för året innan. Höstmötet i november har främst att ta budget och planering för året som kommer. Bägge är offentliga men brukar inte dra stor publik. Debatter brukar lysa med sin frånvaro. Det förekommer ingen ideologisk eller praktisk brottning mellan de intressegrupper som nominerat och fått in folk – i klartext i den församling där jag finns Socialdemokrater och Centern. Allt blir alltså att hantera formalia vilket, fast det måste göras, drar publik helt jämförbar med trängseln för att på sittplats se någon sluta röka.

Maj-fullmäktige i år var dessutom digitalt. Coviden gjorde att alla utom presidiet satt hemma. Offentligheten bestod i att jag kunde på församlingens hemsida se presidiet och höra vad som sades. Jag tror det digitala formatet bidrog extra mycket till näst intill total frånvaro av debatt och tankeutbyte.

Kom något spännande? Nää.

Det var ganska avslaget. Verksamhetsrapporteringen hade ledamöterna fått och (kanske) läst. Den drogs bara i summering av kyrkoherden som i positiv anda berättade att mycket under 2020 ändrades på grund av pandemin, att personalen ställt om, ställt in och ställt upp samt att det blivit tillfälle till (viss) fördjupning.

Problematisering? Nää! Inget vare sig från presidiet eller de andra kring vägen vidare framåt, eventuella kompensatoriska åtgärder eller framtidsfrågor över huvud taget.

När det kom till ekonomin gav förra året drygt 2,1 miljon i vad som på ekonomiska kallas positivt resultat, alltså överblivna inte använda slantar. Orsaker? En massa önskad och tänkt verksamhet hade inte blivit av på grund av Coronan. Till detta också sjukdom i personalen där vikarie avlönats från stiftet, inte av församlingen.

På ekonomiska kallas sådant alltså positivt resultat. Jag tycker ordvalet är olyckligt. Ordet positivt är ju ett värderande just positivt ord och det kan väl inte vara positivt att
man underlevererat kyrkligt arbete värt mer än två millar? Tvärtom! Det är ju ett negativt resultat, även om det 2020 hade sina rutiga skäl och randiga orsaker.

Hände det inget spännande? Nää. Jo, förresten! En sak.

I början uppmanade kyrkorådets ordförande de fullmäktigeledamöter som också sitter i kyrkorådet att när fullmäktiget var slut inte logga ut från den digitala uppkopplingen. Hon ville de skulle vara kvar för ett kort kyrkorådssammanträde kring en snabb fråga.

Någon torde fråga – eller inte: Vad var det för spännande med det?

Svar: den illmariga förhoppningen att de skulle glömma att avbryta publiklänken och att jag skulle kunna bugga det icke offentliga kyrkorådsmötet och sedan hänge mig åt att reta folk för den missen. Jag blev nästan lycklig men precis när fullmäktisarna krånglat sig ut och rådisarna skulle börja ryckte det till i en i presidiet på bilden. En av dem reste sig, gick till sekreteraren och viskade något som fick henne att stänga av kameran. Äsch!

Igår gjorde jag den sista!

Det blev en serie men samtidigt inte en serie.

Meningen nyss låter korkad men är sann i alla fall.

När man gör en serie värd namnet utgår man rimligen från en plan och ett tänkt upplägg. Detta gäller om man skriver, gör ett bildspel, producerar film eller gör en plantering. När man har tankar kring vart det skall leda och en aning om hur vägen dit skall gå kan man göra en serie.

De 12 filmer jag gjort är i den meningen inte en serie. Det fanns ingen hel plan i början, bara lite att börja med. Allt efter hand växte det och lagrade sig till om inte en serie så i alla fall en följd av filmföredrag ungefär var annan vecka det senaste halvåret. Allt skedde inom ramen för det Covid-om-ställda Bibelarbetet i Älvsby församling.*

Igår på Annandag Pingst – kyrklig helgdag! – pratade jag in sista filmen. Till skillnad mot alla de andra publicerades den inte bara i den öppna Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21 – som man kan ansluta till – utan också på församlingens hemsida – här.

Med det avslutades serien som inte är en serie.**

* Den sammanlagda tiden blev över 4½ timme och de publicerades i Facebookgruppen dessa datum – med länkar: 30 november 2020, 5 december 2020, 7 december 2020, 19 januari 2021, 2 februari 2021, 15 februari 2021, 1 mars 2021, 15 mars 2021, 30 mars 2021 blev det ingen film då vi var i Stilla veckan och mycket annat publicerades på församlingens Facebook, 13 april 2021, 26 april 2021, 10 maj 2021, 24 maj 2021 eller länken ovan.

** Från varje film har jag tagit en skärmdump för att i alla fall få en serie över kalufsens tillväxt denna isoleringens coronatid. Bilden som blir större om man klickar på den kombinerar den första och sista filmens dumpar.

Jag säger inte så – vagnet. Andra i närområdet gör det men det är tack och lov inte dominerande i dialekten. Ändå hör man släp-vagnet och hus-vagnet. Som den be-sked-lige språk- och sakpolis jag är ids jag inte gaffla i denna kniv-iga sak utan godtar om än motvilligt att vagnet-folket finns, att en del säger ett apelsin och att andra kallar plättar för tunnpannkakor och småplättar för plättar. Det är bara språkfrågor. Värre är om vagn sätts före bil. Det ger strul.

Man måste inte hålla med i varje detalj i en bloggtext för att ändå tycka att den är något viktigt på spåren. Så blev det när jag tog del av Dag Sandahls funderingar kring orden bekännelse-kyrka och bekännare-kyrka. Början av han inlägg är på pricken och det problem han tar upp är betydligt vidare än de många exempel han anför. Läs det gärna – här.

Svenska kyrkan – kort sagt – är en bekännelsekyrka. Hon står för något oberoende av vad personer i den står för. Bibel, Bekännelse och en del annat definierar i olika frågor, inte folks tyckande. Det är den korta och klassiska linjen. Vad som är Kyrkans tro är själva grejen!

Det andra ordet – bekännarekyrka – har man använt till exempel om klassisk svensk frikyrklighet. Där är inte på samma sätt läroformuleringar utan den tro man har blir mer den tro de flesta i den gruppen troende tror. Vad vi i sådan (tydliga) gemenskap tror blir starkare där! Ordet vi känns naturligare.

Man kan inte renodla dessa ting. Myriarder av blandformer finns. Att hemfalla till elaka karikatyrer av stelbent torr dogmatik eller känslosvallande luddigheter är inte heller meningsfullt. Ändå finns onekligen en poäng i att se de två aspekterna bekännelsekyrka och bekännarekyrka.*

Tendensen bekännarekyrka upplever jag ha blivit starkare de sista årtiondena. Det har inte gått i riktningen frikyrkligt stuk men attityder också därifrån har påverkat Svenska kyrkan på många sätt. Den dominerande färdriktningen är inte heller åt frikyrkohållet i sig men den vi-hållning som där är mycket mer självklar än i Svenska kyrkan märks ändå mer och mer – detta att man pratar om vi både hit och dit.

Nu tillbaka till att vara be-sked-lige språk- och sakpolis jag och gaffla lite i en kniv-ig sak.

I X församling prioriteras sa man förr och skrev i officiella dokument. Grammatiskt uttryckt var församling tredje person singular, något man skrev om. Numera kan dylika pappersbuntar domineras av första person plural med vi prioriterar, vi väljer, vi verkar i vår församling och vi hälsar dig välkommen att besöka våra aktiviteter.

Jag gillar inte detta vi-ande. När jag möter det – det förekommer i den församling jag finns i men i sanning inte bara där – känner jag mig förvirrad och exkluderad.

Förvirrad blir jag för jag vet inte vilka dessa vi är. Då jag är rejält erfaren i kyrkliga hank och stör kan jag ana men det är ändå inte klart vilka som är vi och säger våra. Det jag vet är att jag är en av dem dessa vi tilltalar och säger något till, en av några andra. Jag blir faktiskt i någon mån exkluderad av ord som Vi önskar dig välkommen till våra aktiviteter.

Varifrån kommer det genom åren allt starkare vi-andet? Språkpolisen utreder: 

• En anledning tror jag är att man vill försöka vara inkluderande och familjär. I sak är det en god sak men blir lätt en skev sak om man inte är säker på att man på allvar ”räknas i familjen”. Detta vi blir alltför lätt uppfattat som den anställda personalen och folk i deras närhet, sådana som personalen väljer att lyssna till, samt möjligen de som är valda till att styra och ställa. Det luddiga familjära vi-et kan med sina goda intentioner bli exkluderande.
• Jag tror att det frikyrkliga språkbruket spelar in – vi i vår församling. Av de anställda har nu fler än förr en bakgrund i frikyrklighet eller liknande mer avgränsade sammanhang där det sättet att tala och tänka känns naturligt. Dessa många gånger förträffliga personer menar inget illa men löper faktiskt risken att med ett otänkt vi-ande öka avståndet till andra som känner sig som ett dem.
• Vi-snacket är ett totalt samhällsfenomen! Vi i kommunen menar att kan det sägas och då menar man ofta i praktiken Vi i förvaltningsbyggnaden och effekten blir att alla kommunalanställda i skola, vård och omsorg inte räknas i det kommunala språkets ganska vanliga vi. På samma sätt är det i många organisationer och det är inte underligt, bara ovarsamt, att sådant vi-ande också finns i kyrkan.
• En sak till: Röster för konformitet i Svenska kyrkan är starkare nu än förr. Vi ska alla tycka lika och agera på samma sätt. Det verkar inte så men under ytorna är trösklarna är högre, taket lägre och åsiktskorridorerna trängre än förr – om än i andra frågor än tidigare. Trenden går mot att alla i vissa frågor ska tycka lika eller försvinna, att enfald skall råda – enfald som räkneord. Detta finns redan och kommer att synas mer inför kyrkovalet till hösten.

Bekännelsekyrka med sin motor och sitt bränsle är bilen.

Bekännarekyrka, gemenskapen kring detta är ett vi.

Bägge finns och det är viktigt att det inte blir vagnet före bilen.

* Det finns naturligtvis inte bara kyrkliga exempel. Man kan fråga sig om en politisk ideologi som liberalism eller socialism ärnågot som ligger fast eller om de byter skepnad utifrån bedömda väljarönskemål, knappa partimajoriteter eller ledares varierande åsikter. Vad nykterhet var kunde man, när nykterhetsföreningsverksamhet fanns, skämtsamt fråga sig om det definierades av stadgar och nykterhetslöften eller av hur halvfulla folk var på IOGT-danserna i ordenshusen.