stigstrombergsson

Det var en tisdagskväll för någon vecka sedan som kyrkofullmäktige i Älvsbyn möttes – eller inte. Jag var är – men inte. Värt att blogga om? – kanske inte.

Först lite om saken i sig både här och allomstans i övrigt.

Kyrkofullmäktige är en församlings högsta beslutande instans. Ledamöterna utses vart fjärde år genom att var och en som tillhör kyrkan och är 16 år och äldre ges chansen att lägga sin röst på de personer som olika intressen nominerat och satt på listor. Ledamöterna är alltså demokratiskt utsedda i det system som råder som i princip är demokratiskt OK. En svaghet är det låga valdeltagandet, inte ens en av fem av de röstberättigade röstar.

På våren skall fullmäktige samlas i maj för att ta bokslut och verksamhetsredovisning för året innan. Höstmötet i november har främst att ta budget och planering för året som kommer. Bägge är offentliga men brukar inte dra stor publik. Debatter brukar lysa med sin frånvaro. Det förekommer ingen ideologisk eller praktisk brottning mellan de intressegrupper som nominerat och fått in folk – i klartext i den församling där jag finns Socialdemokrater och Centern. Allt blir alltså att hantera formalia vilket, fast det måste göras, drar publik helt jämförbar med trängseln för att på sittplats se någon sluta röka.

Maj-fullmäktige i år var dessutom digitalt. Coviden gjorde att alla utom presidiet satt hemma. Offentligheten bestod i att jag kunde på församlingens hemsida se presidiet och höra vad som sades. Jag tror det digitala formatet bidrog extra mycket till näst intill total frånvaro av debatt och tankeutbyte.

Kom något spännande? Nää.

Det var ganska avslaget. Verksamhetsrapporteringen hade ledamöterna fått och (kanske) läst. Den drogs bara i summering av kyrkoherden som i positiv anda berättade att mycket under 2020 ändrades på grund av pandemin, att personalen ställt om, ställt in och ställt upp samt att det blivit tillfälle till (viss) fördjupning.

Problematisering? Nää! Inget vare sig från presidiet eller de andra kring vägen vidare framåt, eventuella kompensatoriska åtgärder eller framtidsfrågor över huvud taget.

När det kom till ekonomin gav förra året drygt 2,1 miljon i vad som på ekonomiska kallas positivt resultat, alltså överblivna inte använda slantar. Orsaker? En massa önskad och tänkt verksamhet hade inte blivit av på grund av Coronan. Till detta också sjukdom i personalen där vikarie avlönats från stiftet, inte av församlingen.

På ekonomiska kallas sådant alltså positivt resultat. Jag tycker ordvalet är olyckligt. Ordet positivt är ju ett värderande just positivt ord och det kan väl inte vara positivt att
man underlevererat kyrkligt arbete värt mer än två millar? Tvärtom! Det är ju ett negativt resultat, även om det 2020 hade sina rutiga skäl och randiga orsaker.

Hände det inget spännande? Nää. Jo, förresten! En sak.

I början uppmanade kyrkorådets ordförande de fullmäktigeledamöter som också sitter i kyrkorådet att när fullmäktiget var slut inte logga ut från den digitala uppkopplingen. Hon ville de skulle vara kvar för ett kort kyrkorådssammanträde kring en snabb fråga.

Någon torde fråga – eller inte: Vad var det för spännande med det?

Svar: den illmariga förhoppningen att de skulle glömma att avbryta publiklänken och att jag skulle kunna bugga det icke offentliga kyrkorådsmötet och sedan hänge mig åt att reta folk för den missen. Jag blev nästan lycklig men precis när fullmäktisarna krånglat sig ut och rådisarna skulle börja ryckte det till i en i presidiet på bilden. En av dem reste sig, gick till sekreteraren och viskade något som fick henne att stänga av kameran. Äsch!