stigstrombergsson

Att vända och vrida på och leka med ord är en kronisk åkomma hos mig. Förra inlägget om Urkyrkan utmanar blev därför under naturströvande i Björkliden till detta inläggs måttligt fyndiga rubrik – kyrkuren inmanar.

På många kyrkor, dock inte den lokala i Älvsbyn, finns klockor som visar tid. Inte bara de klockor som på bestämda tider bing-bångar så att folk skall fatta att det nu är dags att fira gudstjänst utan klockor med urtavla, vidare och siffror. Dessa kyrkur fanns/finns till glädje och fromma för folk inom synhåll för att bistå dem med tider här i tiden.

Just tid har varit och är Kyrkans grej eftersom hon har sin rot i och syfte mot evigheten. Låter nästan paradoxalt. Evigheten tänker man lätt är oändlig men den är egentligen tidlös med en väg dit kantad av tider och punkter.

Redan för länge sedan var det så. I Jerusalems tempel långt före Jesus tid fanns särskilda tider för olika offer och annat – om jag minns rätt sju sådana per dygn. I folkfromheten bland judar utanför centrat i Jerusalem fungerade det på liknande vis privat och gemensamt. Vill man ha exempel kan man läsa i Daniels bok om situationen för honom i exil i Persien. Han bad sju gånger om dagen och hamnade både i lejongropen och i en brinnande ugn – men räddades givetvis.

Jesus och de första kristna ändrade inte i detta. På fasta tider och dagar behöll man former för kontakten med Den Evige. Genom hela den kristna kyrkans historia har man på olika sätt behållit så mycket som möjligt av systemet fasta tider för gudstjänster så att kyrkuren inmanar människor.

I de flesta församlingar och kyrkor är det så i den tid som nu är.

Söndagar 11.00 är i Sverige den vanligaste tiden för gemensam tillbedjan. Klockorna – de som bong-bångar – slamrar av hävd en halvtimme innan och på själva klockslaget som ett mer eller mindre högljutt inslag i livsmiljön. Min känsla är dock att man väsnades mer förr, i alla fall där jag bor. Luckorna i det lokala tornet är tunga rackare men på 1980-talet öppnades de i alla fall så att klangen hördes nästan hur långt som helst beroende på temperatur och vindriktning. Numera är luckorna stängda så det låter inte alls lika mycket. Dock finns en mikrofon i tornet som sänder klämtandet genom högtalarsystemet inne i kyrkan till dem som redan är där. Ibland undrar jag om man ska se det som ett exempel på att man (otänkt) blivit mer inåtfokuserad än utåtriktad?

Lördagar 18.00 var en annan ringtid – 5 minuter för fulla spjäll som start på helgen. Länge fanns seden med kort gudstjänst då – Helgmålsbön – men nu är ringningen borta eller automatiserad. Men det är faktiskt en tidpunkt kyrkuren inmanar.

Andra fasta tider är lokala men viktiga. 18.30 på onsdagar firas i Älvsby församling Veckomässa och jag tycker att just det klockslaget är det en poäng om man använder också för andra kvällsaktiviteter i församlingen – Bibelstudier på tisdagar och eventuella Musik-gudstjänster på vardagar som exempel.

Kom detta inlägg att röra sig om petitesser? Troligen. Det började med en liten ordlek sprungen ur en vandring knutet till en boktitel – och berättar bara att i tiden kyrkuren inmanar människor till Gud i evigheten.