stigstrombergsson

Jag säger inte så – vagnet. Andra i närområdet gör det men det är tack och lov inte dominerande i dialekten. Ändå hör man släp-vagnet och hus-vagnet. Som den be-sked-lige språk- och sakpolis jag är ids jag inte gaffla i denna kniv-iga sak utan godtar om än motvilligt att vagnet-folket finns, att en del säger ett apelsin och att andra kallar plättar för tunnpannkakor och småplättar för plättar. Det är bara språkfrågor. Värre är om vagn sätts före bil. Det ger strul.

Man måste inte hålla med i varje detalj i en bloggtext för att ändå tycka att den är något viktigt på spåren. Så blev det när jag tog del av Dag Sandahls funderingar kring orden bekännelse-kyrka och bekännare-kyrka. Början av han inlägg är på pricken och det problem han tar upp är betydligt vidare än de många exempel han anför. Läs det gärna – här.

Svenska kyrkan – kort sagt – är en bekännelsekyrka. Hon står för något oberoende av vad personer i den står för. Bibel, Bekännelse och en del annat definierar i olika frågor, inte folks tyckande. Det är den korta och klassiska linjen. Vad som är Kyrkans tro är själva grejen!

Det andra ordet – bekännarekyrka – har man använt till exempel om klassisk svensk frikyrklighet. Där är inte på samma sätt läroformuleringar utan den tro man har blir mer den tro de flesta i den gruppen troende tror. Vad vi i sådan (tydliga) gemenskap tror blir starkare där! Ordet vi känns naturligare.

Man kan inte renodla dessa ting. Myriarder av blandformer finns. Att hemfalla till elaka karikatyrer av stelbent torr dogmatik eller känslosvallande luddigheter är inte heller meningsfullt. Ändå finns onekligen en poäng i att se de två aspekterna bekännelsekyrka och bekännarekyrka.*

Tendensen bekännarekyrka upplever jag ha blivit starkare de sista årtiondena. Det har inte gått i riktningen frikyrkligt stuk men attityder också därifrån har påverkat Svenska kyrkan på många sätt. Den dominerande färdriktningen är inte heller åt frikyrkohållet i sig men den vi-hållning som där är mycket mer självklar än i Svenska kyrkan märks ändå mer och mer – detta att man pratar om vi både hit och dit.

Nu tillbaka till att vara be-sked-lige språk- och sakpolis jag och gaffla lite i en kniv-ig sak.

I X församling prioriteras sa man förr och skrev i officiella dokument. Grammatiskt uttryckt var församling tredje person singular, något man skrev om. Numera kan dylika pappersbuntar domineras av första person plural med vi prioriterar, vi väljer, vi verkar i vår församling och vi hälsar dig välkommen att besöka våra aktiviteter.

Jag gillar inte detta vi-ande. När jag möter det – det förekommer i den församling jag finns i men i sanning inte bara där – känner jag mig förvirrad och exkluderad.

Förvirrad blir jag för jag vet inte vilka dessa vi är. Då jag är rejält erfaren i kyrkliga hank och stör kan jag ana men det är ändå inte klart vilka som är vi och säger våra. Det jag vet är att jag är en av dem dessa vi tilltalar och säger något till, en av några andra. Jag blir faktiskt i någon mån exkluderad av ord som Vi önskar dig välkommen till våra aktiviteter.

Varifrån kommer det genom åren allt starkare vi-andet? Språkpolisen utreder: 

• En anledning tror jag är att man vill försöka vara inkluderande och familjär. I sak är det en god sak men blir lätt en skev sak om man inte är säker på att man på allvar ”räknas i familjen”. Detta vi blir alltför lätt uppfattat som den anställda personalen och folk i deras närhet, sådana som personalen väljer att lyssna till, samt möjligen de som är valda till att styra och ställa. Det luddiga familjära vi-et kan med sina goda intentioner bli exkluderande.
• Jag tror att det frikyrkliga språkbruket spelar in – vi i vår församling. Av de anställda har nu fler än förr en bakgrund i frikyrklighet eller liknande mer avgränsade sammanhang där det sättet att tala och tänka känns naturligt. Dessa många gånger förträffliga personer menar inget illa men löper faktiskt risken att med ett otänkt vi-ande öka avståndet till andra som känner sig som ett dem.
• Vi-snacket är ett totalt samhällsfenomen! Vi i kommunen menar att kan det sägas och då menar man ofta i praktiken Vi i förvaltningsbyggnaden och effekten blir att alla kommunalanställda i skola, vård och omsorg inte räknas i det kommunala språkets ganska vanliga vi. På samma sätt är det i många organisationer och det är inte underligt, bara ovarsamt, att sådant vi-ande också finns i kyrkan.
• En sak till: Röster för konformitet i Svenska kyrkan är starkare nu än förr. Vi ska alla tycka lika och agera på samma sätt. Det verkar inte så men under ytorna är trösklarna är högre, taket lägre och åsiktskorridorerna trängre än förr – om än i andra frågor än tidigare. Trenden går mot att alla i vissa frågor ska tycka lika eller försvinna, att enfald skall råda – enfald som räkneord. Detta finns redan och kommer att synas mer inför kyrkovalet till hösten.

Bekännelsekyrka med sin motor och sitt bränsle är bilen.

Bekännarekyrka, gemenskapen kring detta är ett vi.

Bägge finns och det är viktigt att det inte blir vagnet före bilen.

* Det finns naturligtvis inte bara kyrkliga exempel. Man kan fråga sig om en politisk ideologi som liberalism eller socialism ärnågot som ligger fast eller om de byter skepnad utifrån bedömda väljarönskemål, knappa partimajoriteter eller ledares varierande åsikter. Vad nykterhet var kunde man, när nykterhetsföreningsverksamhet fanns, skämtsamt fråga sig om det definierades av stadgar och nykterhetslöften eller av hur halvfulla folk var på IOGT-danserna i ordenshusen.