stigstrombergsson

Det är inte besökstalet i lokal-kyrkan som jag främst tänker på även om det är lite kalt. 14 var vi förra söndagen varav hälften var ”kyrkobetjäning” dvs vaktmästare, musiker, sångare, två kyrkvärdar, diakon och präst. Idag var vi 24 där 4 var ”i tjänst” och 5 tillhörde två sorgehus. Lite kalt i ett rum som i fullpackat skick enligt brandsynen får svälja 300.*

Öppningen efter det dryga halvårets totala Coronastängning medgav för en månad sedan 50 personer i helgedomen. Församlingen slog inte till då utan nöjde sig med 30 fram till förra helgen. Då orten haft 0 i Covidstatistiken de sista veckorna anser jag denna extra försiktighet onödig. Naturligtvis kan man arrangera detman får arrangeraoch om smittan ökar igen på nytt dra i bromsen. Att för säkerhets skull skjuta upp öppnandet ”utifall det blir sämre” tyder enligt min mening mer på rädsla än ansvar och skapar mer oro än lugn.

Samtidigt undrar jag om de som kom innan Coronan kommer att att komma igen, fullvaccinerade och skyddade? Några? Ja! Alla? Nej! Dels tror jag att en del vant sig att inte fira gudstjänst. Dels sitter rädslor för människor i allmänhet kvar hos en del liksom inbillningen att Nattvard i synnerhet skulle vara något farligt. Det är värt att församlingar självkritiskt funderar kring balansen i sina reaktioner, restriktioner, uttalanden, tystnader och allt möjligt annat agerande och icke agerande de sista 1½ åren. Varför gjorde man som man gjorde? Var det rätt när det gjordes? Var det rätt på lång sikt? Vad är rätt att göra nu? Ska man fortsätta med starkare åtstramningar än vad experter råder och verkligheten tillåter? Vilka olika åtgärder behövs för att gasa, starta om och starta nytt?**

Det är alltså (fortfarande) lite kalt i kyrkan. Möjligheten att läsa kallt i rubriken kommer sig av en bok jag läst ett varv till – Inomkyrklig sekularisering. Framsidan är något sorts isblått bildmontage av ett kyrkorum med en stor isbit som sänker sig ner från taket. I alla fall tolkar jag bilden så.

Jag berättade tidigare om boken – här – men inte så mycket om innehållet i sig. Nu när jag läst om den står jag för vad jag skrev men lägger till: Jag känner en isande kyla. Innehållet visar på en massa punkter där kyrkan tappat stinget under de dryga 40 år som gått sedan jag prästvigdes. En långsamt krypande istid av tilltagande tystnad, växande åsiktskontroller, räddhågad trendkänslighet och borttappade fokus, mer eller mindre fruktlösa försök att vara trovärdig mot någon sorts folkkänsla på bekostnad av trovärdigheten mot ursprunget, ett konstant nedrustat gudstjänstliv utan desperation, präster som också överger att fira gudstjänst om de inte ”jobbar”, ändringar av utbildningar och rekryteringar för kyrkliga uppdrag så att tysta stillsamma med-jamare prioriteras – och en massa annat.

Varför utsatte jag för denna kyl-behandling? Svar: Ett kontraktskonvent imorgon, alltså en samling för prästerna i regionen. Jag fick nys om det av en slump – pensionärer inbjuds inte aktivt – och tänkte snåla mig med när det lokala kollegiet samlade i ett rum skulle delta via Zoom. En av författarna i Inomkyrklig sekularisering skulle medverka och boken var rekommenderad för deltagarna. Då jag alltid tyckt det är kul att till kursledningars förvåning och meddeltagares harm komma påläst i material man rekommenderats ta del av på förhand läste jag på. Dock hoppar jag att delta då de när-samlade skulle mötas i Piteå, inte i lokala församlingsgården.

Inomkyrklig sekularisering är enligt min mening en allvarlig vidräkning vad gäller många tendenser i kyrkan – avvecklingar, uppluckringar, centralisering, byråkratisering, politisering och alla möjliga andra seringar. Bokens innehåll borde diskuteras lokalt av arbetslag, förtroendevalda och andra som bryr sig – sådana som jag.

* En sak man kan fundera över är att när vi var 14 var det Gudstjänst utan Nattvard men med Nattvard nästan dubbelt så många. Uppenbarligen är det så att de man gett efter för så att man inte dukar inte kommer i alla fall och att man de facto utan Mässa missar om inte en massa så i alla fall en del gudstlänstfirare.

** Här skall sägas att lokalförsamlingen jag finns i ingalunda varit värst. Det finns sammanhang där det varit tok- och totalstängt ända sedan mars 2020.