stigstrombergsson

I förra inlägget nämnde jag att jag i Järvsö i telefånen skrev ett par utkast till bloggningar. Här kommer ett.

En tidigare arbetskamrat, numera också pensionerad präst, svängde en gång till med ordleken Det är bättre att gå på is och ha det glatt än i lera och sörja. Jag gissar att alla poänger (om det finns några) försvinner om man översätter det till vilket utomländskt språk som helst. Låt mig ändå filosofera lite kring sakerna.

Is är ett lömskt ting. Man kan ha jättekul. Hur glatt som helst. Åka spark eller skridskor – om man är så lagt och skicklig. Man kan i gassande vårvintersol sitta på is och försöka få fisk genom borrade hål. Man kan också ha små bitar is i saft eller andra drycker. Is är något glatt – typ.

Men bedräglig. Is kan vara tunn. Den kan brista. Då får man problem. Lömsk kan den vara. Svår att se. Exempelvis dold under ett tunt lager kall vacker nysnö eller som botten på en vattenpöl. Bägge varianterna har jag provat. Det sistnämnda vid kurvtagning medelst cykel med följd trasiga byxor, blodvite och ärr på höger knä. Det förstnämnda inträffade vid promenad i lätt nedförslut och yttrade sig så att jag plötsligt såg mina skor i höjd med ögonbrynen och fann mig vara i fritt fall mot jordens medelpunkt. Jag nådde dock inte ända dit. Det blev just isen under snön som stoppade mig. I plånboken som tog smällen fanns ett par enkronor av gammalt format. Av smällen fick jag en spegelvänd instämpling av majestätet i höger skinka. Is är alltså förrädiskt, inte bara något glatt.

När något är glättigt är ännu värre. Nu skriver jag inte om is utan mer om attityder och liknande. Glädje kan jag både känna och dela men hurtfrisk aningslös glättighet gör mig sällan glad. Jag drabbas ofta av impulsen att punktera sådana ballonger – om jag får byta bild. Eller åtminstone få uppblåstheter att pysa. Lika lite som jag uppskattar att någon pyser den ballong jag är gillar andra att jag påtalar lera, gegga och problem jag tycker de borde se. Trots detta varken vill eller kan jag alltid – men ändå ofta – låta bli att sabba saker de glättiga gläds åt.

Ta sistlidna kyrkoval som ett exempel. Glatt redovisas att valdeltagandet i lokalförsamlingen ökat till 19,84% jämfört med 19,39% förra gången. Stilla undrar då glädjedödaren Stig om denna knappa halva procent är något att tindra med ögonen över – särskilt som antalet avgivna röstsedlar var 29 färre än för fyra år sedan. I totala tal var de facto valdeltagande lägre, en nyhet man inte slog an.

Färre röstande men fler procent?

Hur hänger det ihop? Finns lera under isen?

Verklighetens geggamoja är att det i år fanns färre röstberättigade än för fyra årsedan, alltså färre kyrkotillhöriga 16 år och äldre. Det beror på flera saker däribland:

Sådant tycker jag är lera att sörja i och över. Det var bara ett litet lokalt exempel på att man på alla ”nivåer” i kyrkan kan se hur man inte fokuserar på det besvärliga utan i stället glättigt klamrar sig fast vid och hålla fram minsta halmstrå som kan lukta eller vridas till något positivt. Man kan ta detta med utträdena igen – som ett exempel. I den saken har jag sett Kyrkokansliet i Uppsala kabla ut lyckliga rubriker om att takten av ökningar av utträden minskat. Inte minskade utträden utan minskad takt av ökningen av utträden framställs positivt (vilket det i och för sig är) men under den glättiga ytan finns ju en lera av sjunkande siffror vad gäller allt – gudstjänster, dop, konfirmander och det mesta – förutom anställda tjänstemän på Kyrkokansliet och växande byråkrati på alla nivåer.

Kompisens käcka Det är bättre att gå på is och ha det glatt än i lera och sörja är enligt min mening kul men falskt. Att vara och hålla sig själv och av tongivande företrädare hållas lyckligt omedveten kan kännas bra men är som att pissa i stöveln när man fryser om foten. Det lindrar för stunden men hindrar inte förfrysning på sikt. Bättre ärdå att vara olyckligt medveten, alltså gå i lera och sörja.