stigstrombergsson

Om jag visste hur det skulle fixas det här med näst intill urusla gudstjänster skulle jag berätta det. Tro inget annat. I rejält mer än ett halvt århundrade har jag regelbundet varit gudstjänstfirare. I dagarna är det 44 år sedan jag prästvigdes och fick uppdraget att leda gudstjänster. Jag borde väl ha kläm på parollen Stoppa plågsamma gudstjänstbesök, inte bara ha märkesknappen med den texten. Men klämmet saknas. Aningar finns men inte klämmet.

En sak kan dock sägas. Åtminstone en. Den Kyrkohandbok som kom 2017 var ingen lösning. Om den hade varit det borde väl präster, andra anställa i kyrkan och församlingarnas förtroendevalda tyckt att gudstjänsterna nu blivit så bra att den lönar sig att delta oftare än man absolut måste. Så är det inte. I stället är det i själva veket så att det man ”arrangerar” för andra och tycker folk skall ägna tid åt inte duger åt en själv. Jag gillar inte att tätt och ofta räkna och peka på vilka som inte går i kyrkan och vilka som näst intill konsekvent uteblir men ibland kan det göras och frågan Varför? Inställer sig. Eller annorlunda sagt: Är det verkligen en kvalitetssäkring när bagare inte äter bröd och slaktare ratar korv?

Hur kommer det sig att jag skrev det jag nyss skrev? Har något speciellt hänt i Älvsby kyrka där jag nöter kyrkbänk och ibland trampar korgolv? Icke! Inte något uppseendeväckande plågsamt, inte heller något extatiskt bra. Orsaken är att jag nu läser en bok. En tredjedel omläsning och två tredjedelar ny-dito. Valet av ny ärkebiskop fick mig att rota fram den ur hyllan och jag återkommer i saken längre fram. Boken är ju under läsning, inte läst. Den nyvalde ärkingen har skrivit den och den handlar om gudstjänst – därav temat för detta inlägget såhär långt.

Nu till något helt annat som man säger i TV-nyheterna.

Detta med ärkebiskop är ofta egentligen både felfattat och överskattat. Klart som amen i korvspadet är att saken tilldrar sig visst medialt intresse. Svenska kyrkan är ju landets suveränt största organisation man kan tillhöra frivilligt. Drygt halva folket är medlemmar fast man inte måste och då får det åtminstone notisvärde vem som utses vara vad man uppfattar vara högsta hönset – fast det inte är frågan om vare sig höna eller tupp på en gödselstack.

Martin Modeus är inte Svenska kyrkans nye påve! Det måste sägas. Ingen säger i och för sig att det skulle vara så men en del tankar går åt det hållet. Jag har sett det både i sekulära medier men också i frikyrklig press typ Dagen och Världen Idag. En ärkebiskop uppfattas som överordnad allt och alla, till och med de andra med mitra och kräkla. Så är det inte!

I klartext kan jag säga att för mig som bor och fortfarande lite verkar i Norrbotten är det både som kristen och som präst betydelselöst vem som kallas ärkebiskop. Det spelar ingen praktisk roll alls. Han eller hon har ingen jurisdiktion här, är inte min överordnade och inte heller Luleå-biskopens. Den sist nämnda är i någon mening min överordnade och skulle i praktiken vara det än mer om inte biskoparna på 1990-talet hade abdikerat från ledarrollen, om inte prästerna blivit underställda de lokala kyrkoråden i samband med skiljandet från staten år 2000 och om biskopen sökt hålla kontakt med präster som pensionerats men (ännu) inte är så gaggiga att de är oanvänbara som inhoppare, komplement eller vikarier. Skulle ett eller flera av dessa om vara eljest än vad de är skulle min principiella syn att präster följer sin biskop också bli något i känsla och gärning. Kanske skulle också vem som är ärkebiskop bli något viktigt.

Men Martin Modeus bok – som jag återkommer till – är så långt jag hunnit bra.