stigstrombergsson

Ibland har jag haft känslan av att mina små försök att på min blogg skriva något läsvärt får en ensidigt kyrklig vinkel. Rätt eller orätt må vara. En snabb tillbakablick ger vid handen att det senaste månaden inte varit så. Lite notiser, någon jämförelse och rapporter om böcker i gränstrakterna till det kyrkliga har smugit sig in men någon tydlig ”kyrk-diskussion” har jag inte fört – tycker jag. Kanske är det dags nu.

Jag tror det var i förra veckan jag nåddes via Kyrkans tidning på Facebook att antalet utträden ur Svenska kyrkan under april månad var något lägre i år än i fjol.* Fortfarande visar siffrorna fler ut- än inträden men just i april syns en skillnad mellan 2021 och 2022. Det gläder den som gett tidningen uppgiften och bladet sprider alltsammans som en god nyhet. I texten stod inte de ganska vanliga Man får vara glad för det lilla! men andan och ett (ansträngt) leende fanns där.

Lite grubbel över orsaken eller orsakerna rymdes varvat med info om när under året utträden är vanligast. April är då något av en toppmånad och man menar att det beror på att folk då håller på att deklarera och ser man vad man erlagt som kyrkoavgift. En del tar då beslut att sluta erlägga kyrkoavgift, inte sluta deklarera. Den tanken är inte orimligt. Tidigare år pappersdeklarerade man i april för inlämning i början av maj men nu deklarerar näst intill alla digitalt vilket, enligt tidningen, görs redan i mars och man kan se att den månaden nu har högre utträdessiffror än tidigare år.

Vad är poängen med förra stycket? Diskussion om kyrkoavgiften? Näää!

Det var ett exempel på hur man i kyrkan – och ofta på andra ställen i samhället – presenterar fakta och värderar saker. Med ledstjärna typ Man får vara glad för det lilla! är man positiv så det nästan verkar desperat och krystat.

Jag kan hitta fler exempel. Ett är att det skall utses ny ärkebiskop. Funderare, intervjuare och kandidater behöver tänka kring och berätta om uppdraget, personerna och situationen. Idel positivism råder. Inga larm. Andan Man får vara glad för det lilla! verkar dominera.

Under maj månad skall Kyrkofullmäktige samlas i varje församling för att ta del av Verksamhetsberättelse och Årsredovisning för fjolåret. Helt OK. Sånt hör till även om dessa offentliga sammanträden och det som då sägs är ungefär lika upphetsande som att se färg torka. Jag skall kolla färgen ikväll då fullmäktige möts efter Veckomässan (som yngre kollega leder).

På förbipromenad stack jag därför i förrgår in skallen och resten av mig själv på Pastorsexpeditionen och fick ett ex av de båda ovan kursiverade dokumenten – som jag naturligtvis läst och funderar kring. Vad står och vad står inte? Vilken anda råder när man ser tillbaka på ett och två pandemiår och hur det påverkat konfirmander, gudstjänster och mycket annat? Man visar de rejält sjunkande siffrorna men min känsla blir ändå att hållningen Man får vara glad för det lilla! dominerar. Ett vemod över hur pandemin påverkat får sin rättmätiga plats men var och är det den enda orsaken? Jag är inte emot att en corona-kommission skulle försöka sig på skarpa kritiska analyser, gräva lite och vända på om man i olika sammahang valde rätt eller inte – och så vidare in i annat.

Jag tror inte ett ögonblick att Älvsby församling i detta är unik! Jag tror inte heller att den är värre än på andra håll, snarare tvärt om. Det jag försöker beskriva är faktiskt en tystnadskultur kring sånt som kan uppfattas negativt. Den är i Svenska kyrkan näst intill total – utom vad gäller ekonomin som faktiskt inte överallt är så vissen som man överallt söker påskina.

Min tärande tanke blir att Man får vara glad för det lilla! faktiskt är att sminka liket.

Eller nåt åt det hållet.

Dock planerar jag inte att Paludanbränna Verksamhetsberättelsen och Årsredovisningen.

* Det är via nätet jag ser Kyrkans tidning och vad redaktionen tycker kan visas utan betalning. Pappersvarianten har jag inte. Tycker inte blaskan är så bra att jag lägger skattade pengar på den. Dessutom finns den på bibblan. Där ser jag genom den samtidigt som jag får en stund att gaffla med några andra pensionärsgubbar som också samlas för att läsa tidningar av olika slag.