stigstrombergsson

Detta med bildning som jag skrev om i förra inlägget har liksom fortsatt figurera i huvudet. Det rör sig då naturligtvis inte om ett tänk kring hur bildad jag själv är och då i relation till hur obildade andra är eller nåt liknande. Det skulle – hur sant det än kan tänkas vara – vara osmakligt självupptaget, rentav äckligt. Ändå är det kring mig själv jag tänkt men då mer kring erfarenheter av vad som förr kallades bildningsverksamhet, alltså studiecirklar, kurser, temadagar etc. Om jag genom åren varit lyckad bildare eller inte må andra avgöra men saken eller sakerna har spelat stor roll för mig. Kanske är det till och med så att jag ser det mer nu än när jag var mitt i det.

Som så många gånger förr vävs den ena tanken ihop med andra funderingar och när jag börjar skriva om något till exempel här på bloggen vill det ta andra riktningar och aldrig ta slut – eller ens bli färdigt. Som ofta därför nu först en sidosak:

Jag läste om en text i förrgår, alltså läste en text igen. Det var en text om annan text som förändrat ytterligare en text. Mer exakt var det den uppsats jag la fram den 27 november 2006 och som gjorde att jag sedan dess kan titulera mig teologie magister, det akademiska snäppet ovanför det dåförtiden mer prästnormala teologie kandidat. Att jag blev mer utbildad av att så fortbilda mig är visst och sant men om jag blev mer bildad vette kissemissen då bildning står för mer än kunskap och tenterade poäng.*

Till detta en annan tankekörning i avvikande men anknytande riktning:

I kyrkliga hank och stör konkurrerar (minst) två aspekter med varandra. Jag ger dem pretto-orden event och process. Med event menar jag enstaka händelser som just är och av de inblandade upplevs som enstaka. Med process avser jag följder av saker som tillsammans så att säga bär mot ett mål. Dop, vigslar, begravningar är exempel på event. Visserligen finns i kyrkan både goda men även helt förvirrade tankar kring dessa ting som led och länkar till något men i praktiken blir det inte så för de som är inblandade. Konfirmandverksamhet är då mer ett exempel på process. I att starta tidigt på hösten, mötas ofta och ha en plan för att de berörda sent under våren ska ha nått någonstans är ett ideal. Att tänka process har känts naturligt i det sammanhanget.

Det kyrkliga året är egentligen en annan tydlig process-grej – så som det är upplagt med gudstjänster under olika perioder, med olika årgångar osv. Här finns ett tänkt mål att under ett år, än mer under tre år, återspegla det Gud gjort och gör för den värld Gud älskar. Varje helg är en pusselbit i en sammanhållen helhet, en bit i en process, inte ett isolerat event.

Om då folk firar gudstjänst sällan – eventifieras inte saken då? Kan det till och med bli så att om man i bästa välmening skapar speciella nischade gudstjänster till exempel för familjer och/eller konfirmander och knyter dem till vissa ledare så eventar man till en del ned processen? Och för att fortsätta: Löper ”kyrkproffs”som präster, musiker och andra, utifall att de har glest mellan de gudstjänster de agerar i och sällan eller nästan aldrig i bänken firar andra gudstjänster där de nära kollegorna agerar, risken att se och hantera ”de egna gudstjänsterna” som isolerade event, inte som länkar i en process?

Så långt om en del i gränsområden till det jag tänkte skriva om – kyrkbildning. När jag började knappra på tangentbordet var det något annat än vad det blev så här långt som egentligen var mitt mål. Jag inser att det får anstå till kyrkbildning 2 en annan dag. Det kan rentav bli på Annandagen men kanske tidigare. I skrivande stund är det nämligen Skärtorsdag vilket betyder annat program än att blogga några dagar framöver. I Älvsby kyrka är det nämligen process på gång. Det firas Skärtorsdagsmässa och att altaret kläs av ikväll klockan 18.30 och Långfredagsgudstjänst i morgon klockan 11. Påsknattsmässa med dramats vändning blir det lördag 23.30 och över midnatt. Det eventet – Jesus uppståndelse är i sanning ett event! – återkommer i Påskdagsmässan söndag klockan 11 då Primärhustrun medverkar i körens altstämma. Vid Annandagens gudstjänst (utan Nattvard) klockan 11 planerar man borra vidare i händelserna men vara utanför kyrkan om vädret tillåter, annars inne. Det ser ut att bli fint väder.

Mellan allt detta kyrkbänksnötande – det är kollegor som ”jobbar” – blir det nog tillfälle till att vara ute, äta och dricka gott och måttligt, träffa och kanske barnvakta lilla Lisa samt läsa om och vidare i en bok kopplad till ämnet kyrkbildning.

* Att läsa uppsatsen på nytt kändes hur som helst vettigt att göra, inte minst detta år när evangelisten Lukas berättelse om Jesus sista dygn är i fokus vid gudstjänster och sammankomster under Stilla veckan och den stundande Påsken. Hela mitt magisterarbete med den vidlyftiga titeln Övergiven av, trygg i Gudvärt – Ett jämförande studium av Passionsberättelserna i de synoptiska evangelierna, särskilt Markus och Lukas är värt 60 poäng i det system som universitetet och högskolor använder idag. Min omläsning aktualiserade på nytt det jag skrev men också – inte oviktigt – en massa jag inte skrevmen fick inblick i under magisterarbetet.