stigstrombergsson

I måndagens blogginlägg ganska usel idé använde jag i slutet de vanskliga begreppen normalgudstjänst och normalgudstjänstsfirare. Vad sånt säkert är och vad det varit kan jag inte beskriva exakt men en och annan fundering kan jag bjuda på – naturligtvis med en påtaglig utvikning som jag tar först.

För sisådär 30-35 år sedan hade det gått några år sedan den nya översättningen av Nya testament gjorts klar. Den kallades NT81 och sökte på nutida svenska återge vad som stod och menades i de grekiska grundtexterna.* Några år efteråt genomfördes i Svenska Bibelsällskapets regi Projekt NT81 för att genom flera undersökningar och böcker kartlägga en massa saker kring hur Bibeln läses och brukas i folket som helhet, bland kyrkligt och frikyrkligt aktiva och hos samfundens förkunnare och en massa annat. Förfärligt intressanta religionssociologiska uppgifter om hur tingen såg ut runt 1990 plus minus fyra-fem år. Väldigt intressant skulle vara om samma eller liknande undersökningar skulle göras nu. Fritt ur minnet återger jag en sak som jag tycker har bäring mot orden normalgudstjänst, normalgudstjänsts-firare och bloggrubriken kohorteffekt.

Bland annat påstods att i Svenska Kyrkans söndagsgudstjänster dåförtiden firade 2 av 3 personer gudstjänst en gång i månaden eller oftare. Dessa klassades som flitiga gudstjänstsfirare och kunde anses som något av en församlingskärna. Den tredje av tre var mer av en tillfällighetsbesökare en gång i kvartalet eller mer sällan. I dåvarande Missionsförbundet – en frikyrka – var 8 av 9 ständigt återkommande och en mer sporadisk.** För Pingströrelsen var siffrorna 18-1.

En slutsats måste vara att gemenskapskänsla och sammanhållning rimligen blev olika mellan de stats- och frikyrkoaktiva grupperna. En annan slutsats är att Svenska Kyrkans trösklar uppfattades vara lägre och att betydligt fler kände viss anknytning dit och kunde tänka sig att då och då fira gudstjänst där. Min gissning är att dessa mer tillfälliga liksom de regelbundna främst var födda och uppvuxna på 1920-30-talen.

Tänker jag tillbaka på gudstjänster i Älvsby kyrka andra halvan av 1980-talet tycker jag mig se det 2-1-förhållande Projekt NT81 (bland mycket annat) påvisade. När jag gick upp till kyrkan då var min förväntansbild att 80-120 personer skulle vara där och att ungefär 2 av 3 kunde diagnostiseras som hyfsat kroniska, resten mer sporadiska och därmed mer okända.

Nu 30-35 år senare är min förväntan helt annorlunda – kanske runt 30 där två tredjedelar är svenskar som återfinns ett par söndagar eller oftare varje månad. Den sista tredjedelen är också flitiga gudstjänstfirare men nysvenskar med rötter främst i Afrika. Kategorin tillfälliga som var en stor grupp för 35 år sedan finns inte längre. Varför?

Svar: Det beror på vad sociologer kallar kohorteffekt. Mer plumt uttryckt är det att tidigare årsklasser som kunde tänka sig att möta upp trots att de nog många gånger kände sig löst anknutna rätt och slätt har dött bort. En massa av dem jag slarvigt gav beteckningen kroniker har marscherat samma väg. Nya årsklasser har i nya kohorter inte följt i deras spår, inte heller mött tilltal från kyrkan och inte inbjudits och utmanats till tro – i större antal.***

Men är det så viktigt, detta att till exempel fira gudstjänst?

Jag tror det är ett viktigt tecken – faktiskt. Både att man gör det och att man väljer att låta bli. Projekt NT81 visade nämligen att det var de som firade gudstjänst som också beskrev sig som troende, som bad och som rentav (främst i frikyrkorna) läste Bibeln något så när regelbundet. Att tro tog sig vissa uttryck – typ.

Man kan utifrån denna backspegelblick kanske ställa jobbiga analysfrågor?

Vad tyder icke-uttryck på – hos folk i allmänhet men också hos förtroendevalda och anställda?

Ska man reflektera över arbetsformer och resultat, både tidigare och framtida?

Är budget i balans med årlig tillväxt av ackumulerat kapital något som ska prioriteras så att offensiva åtgärder inte tillåts?

En kohorteffekt av förändringar av uppfattningar och beteenden i olika grupper beror sällan på att folk individuellt byter åsiktsfot utan just på det oundvikliga i att folk åldras och dör. Det viktiga blir då att för framtiden samla nya legioner och inte bara hålla fast vid ett exercisprogram själva systemet och några kvarvarande legionärer gärna vill håller fast vid.

* Översättargänget bakom NT81 gick sedan vidare med de böcker i det fullständiga Gamla testamentet som bara finns på grekiska, de så kallat Deutrokanoniska eller Apokryfa skrifterna. Minns jag rätt kom de på ny svenska runt 1986. Arbetet med Gamla testamentets hebreiska text var mycket marigare och mer omfattande. Det dröjde ända till 1999 innan det var klart och tillsammans med NT81 kunde bindas samman till Bibel 2000 som nu används.

** Lokalt i Älvsbyn var Missionsförbundet väldigt litet jämfört med till exempel Tierp i Uppland som var Primärhustruns uppväxtmiljö. Där saknades dock helt EFS. I Älvsbyn fylldes det utrymmet av EFS som var ett påtagligt inslag i den norrbottniska miljön. Att tillämpa uppgifterna från Missionsförbundet på EFS är därför rimligt.

*** Liknande kohorteffekt kan man se i flera sammanhang i samhället – politiska partier, folkrörelser, fackföreningar, biobesök och på många andra sätt.