hälften ”stadiga”

Såja! Nu har äldsta dottern och hennes två barn – Ava (drygt 4½) och August (4 månader) – hämtats av den nattskiftsarbetande barnafadern. I torsdags hämtade jag trion medelst lånad bil med påtagligt lastutrymme. Fredag-lördag-söndag blev det så full kubbning tillsammans med kusinen Lisa (7 veckor kvar till hon fyller 6) med föräldrar ömsom hos oss och ömsom hos Lisa i kvarteret bredvid. Nu när Unby-folket åkt har det plötsligt i huset blivit lite lugn-och-roare – som storkusinen Tyra sa för en hel del år sedan.

 

Rubriken hälften ”stadiga” har att göra med Högmässan i Älvsby kyrka igår Andra söndagen i Påsktiden och syftar på hälften av det antal personer som inte hade tydliga uppgifter för att gudstjänsten så att säga ”skulle bli av” – alltså sådana som vaktmästare, två kyrkvärdar, musiker och präst. Orden syftar på resten av oss som också behövdes men som var där utan att stå på någon slags tjänstgöringslista. Hälften av oss skattar jag då slarvigt som ”stadiga”, alltså folk jag näst intill förväntar mig ska vara där om inte varje så i alla fall de flesta söndagar.* Den andra hälften var av lite mer tillfälligt slag – två sorgehus till exempel.

 

När Älvsby församling gjorde vän-församlings-överenskommelsen med Yare Valley Churches utanför Norwitch blev den ansvarige prästen där min ”vän” på Facebook. Han har senare bytt uppdrag och stift men FB-anknytningen är kvar. För några dagar sedan skrev han om nåt och då bland annat denna slagfärdiga sanning: We are called to grow disciples, God will grow the church!

 

Detta är viktigt att påminna sig. Många gånger kämpar man med att grow the church. Man önskar att fler skall komma, gör program som skall vara varierande, omväxlande och lockande och hoppas att besökstalen på så sätt skall stiga. Det är inget fel i sig att göra kul och bra saker men det tippar lätt till en kultur av arrangerade event av olika slag utan att det innebär grow disciples, alltså fördjupning i lärjungaskap – eller vad man vill kalla det. Sådant sker inte med event! Det sker med faktorer som tid, förtrolighet och konkretion mer än med skojiga evenemang om än med bra kvalitet.

 

Tid, förtrolighet och konkretion skapas i täta och nära sammanhang. En arbetskompis – idrottslärare – jag hade på Älvsby folkhögskola brukade prata om ”påverkanstid” och menade då både månader och rentav läsår fyllda av träning, övning, utveckling – inte enstaka möten, tävlingar och sammandragningar.

På liknande vis är det i kyrkliga. Körer övar och tränar ofta varje vecka men ylar offentligt kanske var annan månad. Vad bygger kör? Tillfällena då den medverkar? Jul- eller vårkonserten? Övningarna?

Med till exempel konfirmander och andra ungdomar är det på liknande sätt. Med samtals- och Bibelgrupper likaså. Att regelbundet mötas i ofta det mindre sammanhanget ger tid och förtrolighet som bygger samman en grupp lärjungar, inte bara event som känns tillfälligt ”uppbyggliga”.

 

Konkretion var det tredje ordet. Med det menar jag främst att man firar Mässa tillsammans – både om man är så kallad celebrant och när man inte är det. I varje Mässa ber man Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi tills du kommer tillbaka i härlighet. Att bröd och vin blir bärare av Jesus själv är en Jesus-manifestation på orten – faktiskt. Att det finns andliga anorektiker som medvetet undviker eller försummar den saken förbryllar mig. Att sånt folk tillåts sätta tonen förbryllar mig än mer.

 

Bilden har inget att göra med just denna söndags gudstjänst. Jag har den och sätter ibland in den som en liten provokation.

 

 


* Jag ogillar skarpt att räkna frånvarande och peka ut folk som väljer att mycket sällan eller inte alls fira gudstjänst. Det är inte speciellt fruktbärande. Saken går dock inte helt att undvika. Ser jag över tid, inte bara en enskild söndag, blir det faktiskt lite intressant och rentav anmärkningsvärt att inte alla som då och då har de ovan nämnda tydliga uppgifterna kan anses tillhöra flocken ”stadiga” som är och/eller förväntas fira gudstjänst också när de inte har ansvaret att vara där. Jag går inte – som en del andra – in för att nagelfara dessa och saken nämnvärt men konstaterar i alla fall stilla att också osynlighet syns. Till detta funderar jag också kring hur man kan tänka sig styra och/eller leda en församling som man inte firar gudstjänst med när den församlas. Men jag försöker hålla tillbaka de funderingarna. De ger ju inget.


Kommentarer
Postat av: Tobbe

Ett annat lackmustest jag brukar ha är att höra hur anställda tilltalar gustjänstförsamlingen om dom har något att informera om. Säger den anställde "vi" och "oss" då blir han/hon en del av gudstjänstförsamlingen. Men om tilltalet "ni" används så ställer sig den anställde utanför gudstjänstförsamlingen och förlorar i ett ögonblick 95% av sin auktoritet.

2023-04-17 @ 15:25:25
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: Bloggaren själv

Jag läste en gång en församlingsinstruktion från någonstans i stiftet och som innehöll runt 70 ”vi”, ”våra” och ”oss” utan att definiera vilka dessa ”vi” var. Detta har blivit en olycklig språkkultur. Kyrkokansliet i Uppsala uttrycker sig på samma sätt på nätet. Folk kan säga ”vi i kommunen” men menar inte alla kommunens innevånare, inte ens alla kommunalt anställda i skola, vård och omsorg. Det man syftar på är möjligen de i själva förvaltningsbyggnaden eller ledningskontoret. Bedrövligt när språkmissbruket åxå invaderar kyrkan.

2023-04-17 @ 19:01:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0