stigstrombergsson

I radion har jag nu på onsdagsförmiddagen en rejäl stund lyssnat till när Riksdagen ”debatterat” EU – trettio år efter vi blev med i unionen. Utan att ha kollat exakt är jag tämligen övertygad om att också SVT sänt det hela. Jag är djupt tacksam över de av många reaktionära krafter häcklade Public Service public, alltså SvR och SVT, ger mig faktiskt direkt insyn i annat än vad diverse troll lanserar i sociala medier eller bara ”underhållning” i kanaler sponsrade av kommersiella intressen.

Med detta sagt upplever jag att ”debatten” i Riksdagen är en av två sorts död. Skickligt undviker de agerande att sakligt bemöta varandra. De hemfaller i stället åt undanglidande och nonchalans. Det ogillar jag men lovprisar i alla fall att Public Service ger mig tillgång till saken.

Förra veckan, åxå på onsdagen men på kvällstid efter Veckomässan, var jag åhörare till ett annat demokratiskt sammanhang – Kyrkofullmäktige. Det är också en av två sorts död präglad av nästan total tystnad och helt utan debatt. En anledning till detta är något positivt: Allt som skall formellt beslutas – budget och verksamhetsplan för kommande år – är väl förberett, vettigt och formulerat. När det mesta är OK i vad personal, ledning, arbetsutskott och kyrkoråd redan antagit blir det inget att dryfta i fullmäktige – kan till och med jag tycka.*

Till detta kommer att när någon – det är oftast kyrkoherden men på grund av dennes förkylning i onsdags hoppade Kyrkorådets ordförande in – muntligt ska ge ett axplock ur planer och verksamhet är man i min uppfattning ganska problemtigande. Jag fattar mycket väl att det är roligare att både ge och ta emot positiva saker men menar samtidigt att det liksom lägger locket på. Dåliga nyheter och dilemman kan stimulera tankar, åsikter och debatter och bör därför komma fram mer. Effekten av de glada på gränsen till glättiga presentationerna blir att fullmäktige präglades av tystnad, en sorts död man skulle kunna undvika – om man vill. Frågor om det vikande gudstjänstlivet (som de flesta förtroendevalda och anställda också faktiskt verkar undvik) skulle kanske reta upp en och annan tankegång. Eller om vilka åtgärder (förutom självklara) budgetanpassningar som behövs utifrån det faktum att antalet kyrkotillhöriga minskar med ungefär 2% varje år. Just den saken beskrivs nästan som en naturlag och något oundvikligt likt landhöjningen som det bara gäller att gilla och anpassa sig efter. Måste det vara så?

* Visst finns detaljer i Verksamhetsplanerna jag tycker är lite si och så – med betoning på lite. Jag saknar till exempel skrivna formuleringar kring hur de olika delarna av vardagsverksamheten aktivt kopplas till och ut ur det som i inledningen sätts som centrum: Gudstjänstlivet. Andra smärre brister ser jag också liksom att jag tycker att en del vägval inte är de bästa men i huvudsak är planerna bra.