bratar taklänges
Helger kan genomlidas olika. Ibland har jag som präst olika arbetsuppgifter lördagar och söndagar. Andra helger är jag mer uppgiftsfri – som denna.
Därför for vi till Luleå igår om lördagen. Madammen och jag. Den stora betungande uppgiften som låg framför oss vad att grilla korv över öppen eld. Mödosam sak. Särskilt i sällskap med barnbarnen Tyra och Adrian, vår begynnande ålderdoms dubbla hemsökelse*. Deras föräldrar skulle måla och spika och bygga (på) sitt hus. Då är det stundom lindrigare att ha sex- och fyraåringen på annan plats. Det var den smällen vi fick ta.
Upplockning i bostaden vid 11-tiden. Vidare färd till friluftsområdet runt Hertsöträsket. Obehagligt mycket prat i bilen. Huvva!
Framme på plats lyste soläcklet allt vad det orkade över både skog och vattenyta. Men rökgivande eld gjordes upp och korv sotades och åts. Tjatter, prat och skratt hela tiden. Huvvaligen!
Efter korven fortsatt friluftsliv. Aldrig tyst. Bara skratt, tro och tjim. Hela eftermiddagen. Tack och lov fick vi till sist dumpa de två små fridsparasiterna i hemmet. Och slippa loss. Efter en helt bortkastad lördag.
Titta på bilden som togs i samband med föräldrarnas vigsel för några veckor sedan.
Visst är den hemsk! Avsmak är vad man känner! Total avsmak!
Läs fotnoten!
* Satir och ironi är vanskliga saker på sociala medier. För säkerhets skull informerar jag därför sakligt och rättframt att jag i detta blogginlägg bratar taklänges – alltså menar motsatsen till vad jag skriver.
Följande kommentar kom på Facebook. Avsändare en församlingspedagog, på 1980-talet konfirmand.
"Huvaligen Stig menar du att du inte fick prata mest under dagen. Att barnbarnen ärvt din kommunikativa gen 😂 underbart!"
visst är det eländigt, att våra barnbarn. dessa ljuvliga små människor, är så ljuvliga?
