stigstrombergsson

Ordet Klantskada blev texten jag lade till när jag i början av eftermiddagen från akuten på Sunderby sjukhus publicerade denna bild av min högra hand. Strax innan tog jag en annan bild av tassen hopsydd och otvättad. Inte lika tjusigt.

Denna tisdag artade sig annars till att bli en bra dag i förväntans och förberedelsens tecken. Barnbarnen Tyra (5 år) och Adrian (3 år) var ju på ingång för att vara hos oss ungefär en vecka. Det är alltid kul. De små verkar gilla att vara här och köra med sin pappas föräldrar. Och dessa – madammen och jag – tycker också det är kul. Av få människor känner man sig så omedelbart och totalt älskad som av barnbarnen – i vart fall i vårt fall. Givetvis är det också tvärt om. De egna barnen älskade vi – och älskar – över allt förstånd men den kärleken var ju parad med en massa ansvar och annat som något lade locket på den totalt galna hängivenheten. Den kan man ha när det gäller nästa generation.

Jag hade även bespetsat mig på någon timmes brottning med grekisk text och den andra av de två vetenskapliga kommentarerna jag har i min ägo till Efesierbrevet. Inte lika kul som barnbarnsstoj men helt OK.

Innan de små skulle komma behövde i alla fall gräset klippas. En alldaglig sommarsyssla. Jag drog och sköt maskinen med gräsuppsamlare så att de små framöver inte skulle dra in en massa grönt. Helt oproblematiskt. Klar med den egna tomten navigerade jag in apparaten på grannens matta – han är bortrest – för att slå också där.

Hos grannen iddes jag inte gräsuppsamla utan lät klipparen mala på. Den gör så. Finfördelar klippet under kåpan. Tyckte inte det var optimalt bra utan beslöt mig för att pillra bort en sidolucka så att klippet skulle spruta ut åt höger. Det var då jag klantade mig.

Gräsklipparen har ett så kallat dödmansgrepp vilket innebär att släpper jag handtaget stannar motorn. En utmärkt säkerhetsdetalj. Om man följer den. Vilket jag inte gjorde. Agerade som om jag tänkte: Jag ids inte dra i snöret igen. Men sanningen att säga tänkte jag inte alls.

Med vänster han höll jag inne handtaget så att den inte skulle stanna, böjde mig fram för att med höger hand försiktigt lyfta luckan. Underifrån.

Smack! Smack! Två blödande fingrar!

Jag såg skadan. Konstaterade köttmos på lång- och ringfinger men bägge naglarna kvar och intakta. Köttsår, inte amputationsskada. Rusade in för att stilla blodflödet. Handen i höjdläge! Yr i mössan. Lade kroppen i vågrätt läge.

Först sonen och sedan hustrun var nu komna till undsättning. Att det skulle bli resa till läkarstationen för att sys fattade jag. Efter en stund när jag kände att jag kunde resa mig blev det trappan upp. Mer yrsel vidtog i hallen men där fanns en stol. Sittande i den tuppade jag av helt kort. Kom mig ganska snabbt men familjen verkställde sitt av avtuppningen oryggliga beslut att ringa 112. Som kom, skådade och sade: Detta är inte för läkarstationen. Du ska till kirurgen i Sunderbyn! Dessutom ville de köra mig dit.

Och så blev det. För andra gången i mitt liv gick jag själv ut till en ambulans. Kom till akuten som gav samma diagnos jag gett mig själv: Fingrarna kvar. Köttsår på topparna. Men röntgen visade spricka på långfingrets yttersta benbit – alltså liten fraktur. Inte värre.

Syddes ihop, förbands och skickades hem. Från smällen till hemkomsten tog alltsammans ca 4½ timme inklusive de 14 milen i bil. Fantastisk vårdapparat!

Men visst ömmar det. Värker ibland. Men det fixas med Alvedon. Och så förebyggande antibiotika på grund av den lilla skelettskadan. Utifrån hur läkningen går kan långfingret bli 1-2 mm kortare men det är inte säkert. Det och förändrade fingeravtryck måste ses som hart när bagatellartad förlust jämfört med hur det kunde gått – när jag nu var så ini vassen klantig.

Och lite senare kom Tyra och Adrian.

Och sedan de somnat Morden i Midsomer.

Sammantaget alltså en bra dag.