stigstrombergsson

I morse när jag spankulerade till jobbet noterade jag denna vinters andra säkra vårtecken. Givetvis rör det sig inte om samma saker som det man från kungliga huvudtätorten ständigt vårtjatar om i radio och TV. Därifrån kommer i dagarna rapporter om att man sett någon stelfrusen flyttfågel av nedkyld art som råkat förirra sig in över södra delarna av landet bara för att finna att det på grund av snön inte finns ett enda frö att äta. Till detta kommer varningar för väntade vårflöden och en jämmerlig veklagan över att handelsträdgårdarnas lökväxter kommer att blomma över innan man kan få dem i backen – något som brukar kunna göras i månadsskiftet mars-april. Själv har jag dock aldrig funnit att den tiden passat men så har jag också med några få års studievistelse söderöver alltid bebott landets nordliga del. Dessutom har det också tillsatts någon form av nationell utredningsgrupp som skall bringa klarhet i varför det myckna snöandet denna vinter skapat kommunikationskaos söder om Gävle. I sammanhanget var det visst nån minister eller liknande högdjur som sa: man nog måste räkna med vinter i Sverige.
Och jag säger: Grattis till denna insikt!

Det andra vårtecknet noterades alltså idag och ses avbildat i början av inlägget. Första vårtecknet brukar vara att folk tar fram sina snöskotrar men detta andra är ett mer definitivt tecken på värmens väntade ankomst. Att medelst traktorer skära drivorna både på bredd och höjd görs för att väntat dagsavsmältningsvatten inte skall rinna ut på vägarna för att frysa till om natten – alltså undvika svalliss. - och det är ett säkert tecken på intagen vårväntan.
Sedan detta noterats och fotograferats var det bara att å arbetsplatsen invänta dagens inkommande snöstorm som under eftermiddagen lade ännu ett dussin centimetrar till det redan befintliga snötäcket.

Och kanske är allt mitt fel!!

De förra och förförra vintrarna var snöfattiga. Arbetskamrater med ansvar för skidgymnasiets träningsdel gnällde dessa år skämtsamt på skolprästen – alltså mig – för att snötillgången var så dåligt ordnad. Madammen i mitt liv gillar också skidåkning men lastade dock inte mig för det dåliga underlaget. I stället skred hon till handling och gav mig i födelsedagspresent – den 21:a juni som är sommarsolståndet – en skylt hon menade att jag skulle hänga upp i skolan på väggen mellan mitt och skidtränarnas arbetsrum.

Sagt och spikat!
Första måndagen i oktober hängde jag upp skylten Pray for snow och onsdagen samma vecka vräkte den vita nederbörden från himlen för första gången. Och så har det fortsatt. Hela vinten och i hela landet. Det har pågått så ihärdigt att i början av förra veckan så föreslog en annan av kollegorna – medlem i EFS i Blåsmark och här på bloggen någon gång kallad flygarn – att det vore dags att ta ner skylten nu. Hans förslag riktades till mig som om det var mitt tilltag som orsakat vinterns volymer med takras å allt. Som om det var mitt fel – typ.

Sensmoralen i detta är: Folk aldrig blir nöjda.
Men efter påsk tar jag ner skylten – det lovar jag!