delikatesspalt
Denhär dagen har varit en eljest dag.
I vart fall om jag jämför med den senaste tiden.
Till att börja med är det oktober. En ny månad. Kanske är det därför det inte regnat. Det har det gjort i ofantliga mängder den senaste tiden. September i år blev den regnigaste september sedan man började hålla reda på volymerna för 150 år sedan. Piteälven som rinner i sin oreglerade glans ett par hundra meter från vår gård har ett veritabelt vårflodsföde – inte det vanliga höststrilet.
Det var om det fina vädret. Nu till ämnet Palt. Delikatesspalt.
Vi har ätit palt idag.. Som vi kokat själva – givetvis. Och när vi gör palt gör vi riktig palt. Inte sånnadäringa vetemjölstjafsiga klumpar som går under namnet Pitepalt. I vår stuga gör vi itifrån våra mödrars västerbottensrecept riktig palt. Med kornmjöl. Och med fläsk. Inte någon sorts kryddköttbulle som en del i denna älvdalen vanhelgar anrättningen med. Vi kör med riktiga grejer och får – just det: delikatesspalt*.
Efter palten - en annan delikatess.
Tidigare har man kunnat läsa här på min blogg läsa utgjutelser över datorproblem jag haft tidigare i höst men också att jag fått en ny lap-top på jobbet. Den har en funktion som jag inte hade på min gamla – eller i vart fall inte fattade att jag hade den om jag hade den. Skrivbordets bakgrundsbild kan nämligen fås att bli bakgrundsbilder som bildspelsväxlar. Det betyder att jag utan att måsta växla mellan vackra bilder på mitt barnbarn kan växla mellan vackra bilder på mitt barnbarn. Därför en oskattbart värdefull finess!!
De bilder jag låter växla på min skärm gjorde jag till en film på ANDRA BLOGGEN. Där kan läsaren ta del av vad som ständigt sker på min datorskärm. Klicka här**.
Free - free at last!
Efter detta kan sägas att jag kommit ikapp – fast då ljuger jag nog. Det jag menar är att jag har fått en liten känsla av att vara ikapp. På jobbet alltså. Där har vi på ”den kyrkliga sektorn” varit decimerade sedan månadsskiftet juli-augusti vilket verkligen skapat full fart med allehanda arbetsuppgifter. En del av dessa är sådant som måste fixas idag eller imorgon. Lektioner och direktkontakter med människor – typ. Annat är sådant man kommit efter med, både sådant som gjorts men inte ännu sammanställts och helt och fullt rapporterats*** och planeringsarbete kring vad som måste ske och göras på lite längre sikt.
Det har varit så mycket att göra att känslan blivit något av vad den finska armén måste känt på Karelska näset vintern 1939-40: Oj vad vi slåss bra! Vinner varje strid! Är framgångsrika trots allt! Hela tiden kommer det bara nya ryssar! De blir alltid fler!!
I den situationen har jag inte kunnat vara ledig alls! Missförstå mig inte. Naturligtvis har jag inte jobbat 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan i två månader. Så energisk är inte ens jag. Givetvis har jag också gjort annat – till och med inte jobbat alls en eller ett par av veckans 7 dagar. Jag har också pysslat med rena struntsaker en del av min vakna tid. Men i detta har jag inte upplevt att jag kunnat logga ut helt. Alltså släppa arbetet ur tankarna och verkligen vara ledig – inte bara inte vara i jobb.
Den gångna veckan blev det rockader i schemat och jag fick tid att fixa mycket eftersatt. Massor av annat eftersatt återstår, både sådant som skulle ha gjorts och sådant som inför framtiden måste göras, Vi är definitivt inte i kapp. Reellt. Men en känsla av att åtminstone kunna kippa efter luft har infunnit sig och jag kan både vara och känna mig ledig för första hela helgen på lång tid. Kanske kan jag till och med fokusera på att läsa Svensk Exegetisk Årsbok som för ett par veckor sedan damp ner i lådan. Eller så bloggar jag. Vem vet.
* Skrivandes detta vet jag att jag riskerar upprörda kommentarer i långa kedjor kring dessa mina i kring ett konfliktfyllt område yttrade åsikter. Kanske kommer jag till och med av några att kallas anti-pitetistisk. Vem vet.
** Bilderna är från då Tyra var hos oss för två veckor sedan.
*** Vi måste göra sådant för att skolan skall behålla sina statliga anslag för arbetet. Anslagen är givetvis skattemedel och de betalas ut i förväg för ett år och med kurser och utbildningar skall vi leva upp till anslaget – annars återgår det till departementet. Här skiljer sig alltså folkhögskola från vanlig kommunal skola eller för all del också församlingsverksamhet. Sådan är kommunalskatte- eller kyrkoavgiftsfinansierad och stålarna kommer in oberoende av vad ”verksamheten producerar”. En folkhögskola är i jämförelsen att betrakta som ett producerande utbildningsföretag där man efter ett par år ramlar av kartan om verksamhetsvolymen inte upprätthålls.
Ibland tror jag att det inte vore helt fel om en motsvarande ”produktionsmentalitet” skulle komma in som drivfaktor i kommunala eller kyrkliga världar – men det är som en speciell fråga jag kanske kan blogga om någon annan gång. Kanske.
