in i nåtta
Sommaren 1982 köpte jag och madammen i mitt liv det hus vi fortfarande bebor. Säljarna var ett par i vår egen ålder – han var prästkollega i församlingen – och de hade efter tre år i norr drabbats av lappsjuka och valde att återvända till sydligare hemtrakter. Vid tillträdet fann vi att säljarna övertapetat de blaffiga 70-talstapeterna som följt med huset i original . Det de satt upp var sådant som också stämde med vår smak så tillsnofsning var inte alls av nöden. Det var bara att flytta in.
Familjen växte, barn klöste tapetskarvar, en av töserna med sällan skådad frenesi, flickorna ”dekorerade” köket med vattenfast tusch, gossarna ville ha sin prägel på rum de såg som sina – så visst blev det genom åren visst tapetande då och då. I något eller ett par av rummen till och med ett par gånger.* Men den bistra sanningen är faktiskt den att vi under de 29 år vi bott där vi bott ännu inte tapetat oss igenom hela bygget. Faktiskt. Till igår återstod två rum – vardagsrummet och ägarnas sovrum – som ännu inte fått nya golv- och väggbeklädnader.**
Men nu är det nya väggar i sängkammarn. Ett nytt klickgolv är beställt och beräknas anlända i mitten av månaden. Då kommer bara vardagsrummet med alla böcker, soffor och krukväxter att återstå att tömma, parkettskruva, riva tapeter, takmåla, spackla, slipa, klickgolva och beklistra i nya färger. Sedan blir det stora toan som inledning på varv två.
Egentligen är det kul att tapeta. Förarbetet med spackling och slipning och takmålning och så är skittrist. Men själva klist- och klipprandet är skojigt.*** Men det krävs nog 15-20 rum till innan jag fattar att jag inte skall vara så tidsoptimistisk som jag är. Verksamheten kom att pågå en bit in i nåtta – sent alltså. Därav försussning till efter 10 idag. Och missad mässa.
I tisdags blev yngste gossen – Heffaklumpen kallad som liten – 20 år gammal. Idag skall han firas mer ingående av sina föräldrar, alltså jag och madammen, hans syster – Snorvan – med sambo just bosatta i Luleå, hans bror – Hattifnatten – med fästmö/sambo och hans brorsdotter lilla Tyra, av farfar kallad Sprallan. Jubilarens stora storasyster – Snuppan – bor i Östersund och kan av logistiska skäl inte närvara.
Partajet – alltså fika med tårta – blir i Luleå hos Tyra då det är enklare att flytta ett par gäng vuxna hit och dit än att i Fyrkanten baxa runt en barnfamilj. Dessutom är det ju så att när partajet väl är över blir det bara jag och madammen som återvänder till Älvsbyn. Alla de andra har ju sin vecko- eller totalvistelse i Luleå.
Men vi har ett rum som är helt färsktapetat. Oinflyttat. Med eko.
* Att vi var en stor familj lade nog också sitt lock på renoveringsverksamheten. Var skall man bo och förvara grejer när ett rum töms för nygestaltning?
** Visst har det hänt att vi under åren närmat oss lust för estetisk tillsnyggning, inte bara den bistra verkligheten som ligger i nödläget att fixa det som måste fixas. Sådana renoveringsil har då kompenserats av att vi år 2000 inför mamma och pappas inflyttning i andra halvan av parhuset tapetade två stora rum där och att vi senare i två omgångar bistått lilla Tyras föräldrar med väggpappersuppsättning i deras lägenheter.
*** Så är det med nya tapeter. Inte klippa och klistra. Nej. Klister på väggen, upp med tapeten, klipp till! är den moderna arbetssättet.
På tacksägelsedagen, som var på tapeten (!) idag, tjänstgjorde församlingens pastoradjunkt som gudabenådad predikant, celebrant och liturg. Ett sexitotal personer inklusive vår utmärkta kör och körledare fanns närvarande. (Anställda och förtroendevalda borde kanske flitigare komma för att delta för att bilda sig en egen uppfattning).
Predikan handlade bl.a. om hur Jesus tar sin boning i oss när vi blir kristna och att vi ikläder oss Kristus så att det syns. Bloggarens arbetsplats och därstädes årligen återkommande nyårsläger för ungdomar fick vara ett beskrivande positivt exempel på hur ens kristna tro tar sitt uttyck i yttre beteende.
