stigstrombergsson

För en tid sedan sprang jag i ett kyrkligt sammanhang på en text som gjorde mig lite förbryllad. Den var kort och fanns i en utställning om dop och konfirmation – med dopklänning och konfirmationskåpa. I tre meningar beskrev den korta förklarande texten dopet såhär:

I dopet finns löftet att Gud är med under livets alla dagar, oavsett vad som än händer.
Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.
Dopet är grund för medlemskap i Svenska kyrkan.

Första meningen är en omskrivning av slutet av Dopbefallningen – ...jag är med er alla dagar intill tidens slut – så den är det ju inget fel på. Den tredje meningen är också saklig och korrekt. Men mening två – den fick mig att fundera. Så för säkerhets skull skriver jag den en gång till:

Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.

Är det påståendet sant – egentligen?

Som jag lärt mig och fattat och trott är dopet ett sakrament, en heliga handling, som skapar något. Inte bekräftar något annat. Det som skapas – alltså inte bekräftas – är en samhörighet med Gud som faktiskt inte är självklar. Utan som ges just i dopet. Typ.

Så vad är det här? tänkte jag. Nån sorts ny-lära?

Jag vet ju att i baptistiska sammanhang där man är exklusivt vuxendöpande kan dopet uppfattas som människans bekräftelse på att han eller hon blivit frälst – eller hur man nu vill uttrycka det. Skeendet som förändrar är att människan börjar tro. Den akten hos människan skapar samhörigheten med Gud – som ingalunda anses självklar hos folk i gemen. Utom för småbarn som som man menar inte behöver döpas men som uppenbarligen ändå sedan tappar sin Guds-samhörighet någon gång vid för mig obekant ålder. Och behöver döpas som vuxna som bekräftelse på att man blivit eller är frälst. Så sett blir i det sammanhanget – det baptistiska alltså – dopet en bekräftelse på ett annat skeende, inte ett skeende i sig.

Men det kan inte vara den betydelsen som åsyftades där jag mötte meningen. Miljön var alldeles 100%igt svenskkyrklig. Det måste vara något annat som menas. Tanken att människan har en självklar samhörighet med Gud innan och utan dop. Men som dopet bekräftar. Det är jag vad jag fattar att mening två säger.
Är inte det en ny lära? Eller?

Var kan formuleringen ha kommit från? tänkte jag vidare. Alingsås?

I Alingsås experimenterar man med nya formuleringar när man döper – har jag läst. Minns jag rätt vill man komma undan tankemässiga krångligheter som tal om synd och så. Så jag kollade. Mindes nämligen att den så kallade Alingsås-modellen fanns som appendix i Anna-Karin Hammars avhandling om dopet. Den avhandlingen i pdf-format finns på min hårddisk så det var bara att leta upp den. Och läsa appendixet. Samt skumma det kapitel i själva avhandlingen som kunde tänkas innehålla formuleringen*.
Men varken i Alingsås-materialet eller i avhandlingen fann jag mening två.

Kan det vara en formulering snodd ur nåt förslag på ny dopordning? tänkte jag vidare.
Ord ur vad en del hoppas ska bli ny Kyrkohandbok? – manual för gudstjänster av olika slag.

På nätet finns sådant och man kan hitta det via Svenska kyrkans hemsida. Alltså klickade jag mig dit. Där fann jag meningen. Alltså den mening två som jag ju var fundersam kring. Men jag behövde inte ta mig fram till eventuella förslag till nya ritual. Näädå! Jag hittade saken redan i presentationstexten om dopet. På Svenska kyrkans officiella hemsida alltså. Där stod den i all sin tveksamma glans: Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.

Visserligen var det i ett sammanhang som vägde upp saken något – om man får säga så. Andra meningar beskrev dopet som ett skeende, inte bara som en bekräftelse. Och talade om att en samhörighet skapas i dopet. Så det kändes faktiskt inte så farligt.

Nu särskådade jag inte hemsidan i detalj – det finn det andra som gör. Mitt intryck är att man sökt vara enkel. Sökt beskriva saker och ting så att en bred nätsurfande informationssökande allmänhet skall få ett hum om i detta fall dopet. Vänligt och lite uddlöst. Jag upplever att hemsidestexten är skriven för folk utan kunskaper. Det är min välvilliga tolkning. Men den kan också vara skriven av folk utan kunskaper. Det är min mer illmariga tanke som jag faktiskt inte finner helt osannolik.

Där jag för en tid sedan mötte mening två var formuleringen i alla fall tagen ur sitt ursprungliga sammanhang – om det var på webben man hämtat den. Den stod ställd ensam för att vara en kortfattad informationstext om vad dopet är. Och då, i denna sin ensamhet, blev mening tvås påstående om dopet faktiskt falskt . Den uttrycker inte Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. Så det blev Lögn i läran.
Faktiskt!

---

* Hela Ann-Karin Hammars avhandlingsarbete har ju till syfte att göra dopet som det sägs inkluderande i den meningen att det inte får föreligga någon skillnad vad gäller samhörigheten med Gud mellan det barn som döpts och det barn som inte blivit döpt. Skulle det vara en sådan skillnad – att dopet frälser, typ – skulle det bli för svårsmält för Kaj Pollak och det vill inte hon som skrev avhandlingen att det skall vara.