spridda tankeskurar
1: Vilka vyer!
Vi friluftasdagade alltså, madammen å jag. Packade ryggsäcksränslar med fika, kamera och tröjor och spatserade längt kända stigar till och på Kanisberget. Ovanligt varmt för att vara sista dagarna i oktober. Nästan ingen vind. Njutbart. Ännu en bild blev tagen från samma plats som många tidigare bilder. Utsikt över hela byn.
Hur spännande är egentligen detta? Hur intressant är det att tillsammans med den man varit gift och sammanboende med sedan sommaren 1978 traska på stigar och terrängspår man begått sedan samma sommar? Vilket nyhetsvärde har kaffe som smakat likadant i alla år och mackor som vad gäller valet av bröd och pålägg inte förändrats under tre decennier? Vad är det att skriva om – egentligen?
Och ändå har läsaren läst ända hit!
Väl tillbaka i fastigheten TVsoffade vi oss för att betitta pratprogrammet Skavlan. Vanligen ingår det i vårt begrepp fredagsmys men igår var det tekniskt avbrott på TVskärmen hela tiden programmet sändes. Extraradieringen idag blev vad det fick bli och efter det programmet ropar jag högt detta inläggs andra punkt:
2: Återupprätta unionen!
1905 beslöts att konungarikena Sverige och Norge inte längre skulle vara förenade i en union. Har jag fatta historien rätt betydde unionen att man under knappt ett sekel hade en gemensam kung och en gemensam utrikespolitik. I övrigt var länderna trots sin snarlikhet självständiga i relation till varandra.
När det nu gått över hundra år är det enligt min mening dags att korrigera detta misstag av det enkla faktum att jag vill ha Jens Stoltenberg som statsminister. Ett par gånger har jag sett honom hos Skavlan. För något år sedan berättade han där om ett problem sin egen familj och hur det påverkat honom. Idag – egentligen igår – var fokus på den politiska ungdomsmassakern i Norge i slutet av juli somjag hoppas ingen glömt. Och vad hans ord och handlande betydde då. Och sedan.
Från vår egen reichführer Freidrich Reinfelts sittning hos Skavlan minns jag bara att han uttryckre rysningar över sitt eget blockflöjtsspel i småskolan. Inget annat fastnade hos mig. Håkan Juholt vågar jag bara inte tänka mig i programmet.
Jag vill ha Stoltenberg som statsminister! Bland killar är han en kille att gilla.
3: Tröskeln börjar gudstjänsten!
Det blir denna predikans – förlåt: detta blogginläggs! – tredje punkt. Den anknyter till kommentarsamtalet till efter inlägget Nej, inte riktigt slut hos tobbe lindahl. När jag läste skrivandet där började jag fundera över vilken grundförutsättning hela det samtalet har. Så tänkandes kan jag inte förstå det annorledes än att man anser att en gudstjänst börjar när något börjar hända. Som det då gäller att passa tiden till. Eller kunna ursäkta varför man inte var där i det ögonblick när händelserna började hända, när tåget tuffar ut från stationen. Typ.
Jag föreslår att hela saken i stället värderas utifrån att man låter tröskeln gälla. Ser man det så börjar gudstjänsten när man kommer in i gudstjänstrummet. Och slutar när man går ut. Utomlands har jag sett människor agera efter vad jag fattat vara den tanken. Inomlands har jag sett samma sak när utomlands födda och uppvuxna med korstecken, bugning och bön agerar som om det är tröskeln, inte klockslaget, som avgör att något börjar hända mellan dem och Gud.
Tänker man så kommer ingen försent. Och ingen tidigt heller. Än mindre för tidigt. Så sett behöver man intei väntan på att något börjar hända fördriva tiden med snatter och pladder som om man vore sig i korsningen mellan mjukosten och Taco-kryddorna i den lokala Cooperativa-butiken. Innanför tröskeln är man i gudstjänst där tiden upphör och den Evige råder.
Jag håller med i resonemanget om tröskeln till gudstjänstrummet, men sanningen är ju den att Gud inte är bunden vid varken tid eller rum. Däremot för oss människor är plats och tid väldigt viktiga för att få struktur och därmed hitta "tillbaks". Om vi dessutom ska följa budet att fira gudstjänst tillsammans måste vi faktiskt bestämma var och när tillsammans. Även jag är less på "tjatter och pladder" innan gudstjänsten och brukar därför gå in och sätta mig, tyvärr brukar jag bli förföljd av pratsjuka människor -företrädesvis äldre!- som tycker att detta är ett ypperligt tillfälle att fråga om det är rätt tid för att klippa häcken eller något annat som har med mitt yrke att göra. Jag önskar att de kunde spara detta till kyrkkaffet, även om jag även tycker att kyrkkaffet borde användas till väsentligare samtalsämnen som dagens texter och predikan. Ursäkta en lång kommentar men jag har ingen egen blogg att hänvisa till, och eftersom det var jag som fick igång tidsdiskussionen på Tobbes blogg så kändes det som att jag skulle svara här.
Kommentaren var inte för lång - dessutom höll den sig till ämnet.
Givetvis håller jag med dig om att vi behöver tidpunkter och platser. Vi alltså! Inte Gud. Fast jag tror Gud gillar att vi inser våra behov att vika tidpunkter och ställen för gemensamt möte med Gud.
Men en sak till är viktig, som jag inte nämnde: Med tröskeln som gudstjänststart blir den kristna den viktige. Alltså hans eller hennes allmänna prästadöme som bedjare och lovprisare. Tidpunktsfixeringen gör att det blir prästens eller predikantens eller pastorns agerande som "startar" bedjandet, inte bedjaren själv. Och vad blir det för ämbetssyn av det i praktiken??
Paradoxalt är det i kyrkor med utvecklad speciell syn på ämbetets betydelse som tröskeln är starten på gudstjänsten. I samfund där "en är så god som en ann" styrs allt av när pastorn drar igång händelserna. Lite märkligt faktiskt.
