mellandagarna 1977
När jag jullovet mellan höstterminen 1977 och vårterminen 1978 var hemma i Luleå återstod en termin till prästvigning. Jag träffade därför dåvarande biskopen Stig Hellsten för ett personligt samtal på tu man hand. Viss kontakt hade vi haft tidigare både före och under teologistudierna men detta var första gången det enbart var han och jag. Mellan fyra ögon. Troligen visste han ändå en del om mig – att jag var född Luleåbo, varit med i Kyrkans Ungdom och Kyrkliga Gymnasistförbundet samt läst teologi några år. Kontakter i grupp, närvaro på ungdomsläger, omdömen från ställen där jag praktiserat. Eller så visste han nästan ingenting och drog slutsatsen: Hälsan tiger still. Grabben är OK.
I vart fall samtalade vi teologi den gången. Han frågade och frågade och frågade om hur jag tänkte, resonerade, trodde. Om mina erfarenheter, gudstjänstliv, bön. Både om självklara och svåra saker. Också den sak där jag då inte delade hans uppfattning att både män och kvinnor bör kunna prästvigas togs upp. Också denna sak kunde man samtala om öppet, förtroendefullt och utan rädsla. Du är ung, du! minns jag att han sa när jag uttryckte min tanke att Guds Ord inte tillåter kvinnliga präster. Och det var inte kritiskt nedlåtande på något vis. Bara sant. Jag var 24 år. Och hans tonfall och ansiktsuttryck andades förtroende och tillit, också fast pojken tyckte annorlunda.
Men jag undrar vad han sagt om jag sagt detta:
En sådan diskrepans – som gör att Svenska kyrkan upplevs luddig – gör sig i dag tyvärr märkbart gällande i ett av vår kyrkas två sakrament, nämligen dopet. Vi har under vår pastoralteologiska utbildning (liksom även genom vår församlingserfarenhet) uppmärksammat en problematik kring detta grundläggande sakrament.
I vår handbok, så som den ser ut i dag, skiljer sig ritens teologiska innebörd avsevärt från det vi förkunnar i våra doptal. I de fastslagna liturgiska texterna och bönerna utgår man från att det är en människa redan märkt av synden som ska vinnas över till Gud samt att dopet är en nödvändig förutsättning för frälsning. Detta rimmar illa med det vi upplevs förkunnas om att alla är Guds barn, älskade och skapade till Guds avbild, med en tydlig gemenskap med Gud redan innan dopets realitet. Det är därför vår förhoppning att den nya kyrkohandboken också beträffande dopet kan möjliggöra att Svenska kyrkan i framtiden fortsätter utmejsla en tydligare identitet som en luthersk folkkyrka av i dag.
Detta kursiverade avsnitt är ett utdrag ur en artikel i veckans nummer av Kyrkans tidning, skriven av två teologistuddar – prästkandidater för ett par sydsvenska stift. Artikeln läses i sin helhet här.
Hade jag då sagt det som nu sägs tror jag den stackars biskopen tittat på mig med trötta ögon. Sedan hade det hettat till i dem, munnen smalnat, ögonbrynen rynkats och kallt, lugnt och stilla hade orden kommit: Det är nog inte präst du ska bli! Inte i Svenska kyrkan i vart fall. Åtminstone inte i Luleå stift. Tack för besöket.
I morgon skall jag i lektionerna i Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola gå igenom Dopet. Jag presenterar det så som det beskrivs i den Bibel och Bekännelse jag fem månader efter samtalet med biskopen lovade att följa. Kyrkans teologi i frågan är den som uttrycks kyrkans dopordning som återfinns i vilken Psalmbok som helst. Den skall också präster och pastoralinstitut uttrycka. De ska inte vara teologisuddar som uttycker tjafs typ det ovan nämnda.*
* Jag hoppas bloggläsaren noterar min medvetna diskrepans – använder ordet fast jag hatar det lika mycket som prettoglosorna diktomi, diskurs och implementera – i ordparen teologistuddar-teologisuddar och uttrycka-uttycka.
Helt riktigt! Jag uppskattar att du "lyfter denna fråga" till samtal och eftertanke. Samtidigt gör du dock ett litet pedagogiskt "tjuvknep" när du tillskriver en gammal biskop åsikter som ingen av oss betydligt yngre än du har möjlighet att kontrollera. Säkert stämmer hans dåvarande åsikter med vad du tillskriver honom, men ändå räcker det att ta fasta på vad du själv står för.
Helt sant! Det är ju bara min uppfattning om vad jag tror han skulle sagt man har att gå på. Jag valde att göra så i alla fall och spara vad-skulle-Paulus-ha-sagt-klubban till senare i debatten - för att inte tala om vad-skulle-Jesus-ha-sagt-argumentet.
Allvarligt talat är saken allvarlig och illavarslande. Jag fruktar att det blir som med frågan om kvinnliga präster och samkönade livsrelationer. Ny-läran vad gäller dopet kommer utan gediget teologiskt bevismaterial vare sig innan eller under sitt införande att bara helt plötsligt finnas där - till allas förvåning och obligatoriska efterföljd. Såvida man inte ids lyfta saken förståss - lokalt, regionalt och på nationell nivå.
