gilad shalit
Nästan alla media har de sista dagarna berättat om fångutväxlingen i Israel-Palestina. Man har noterat att det minsann inte är ofta man är glad på bägge sidorna i konflikten. Situationen med den israeliske korpralen fången hos Hamas och flera tusen palestinier fängslade i Israel har under många många år tett sig helt olöslig – och nu gick det.
Som många gånger annars har inte en sak bara en förklaring och en orsak. Inte heller bara en följd eller en effekt. Om dolda motiv och framtida konsekvenser skrev New York Times i gårdagens ledare. Som vanligt i mitt översättande tog jag Googles översättningsfunktion till utgångspunkt för min tolkning – all översättning är tolkning. På amerikanska kan den läsas här.
GHILAD SHALIT FRIGIVEN
Vi delar israelernas glädje över frisläppandet av sergeant Gilad Shalit som i fem år hållits fången av Hamas. Vi lämnar till det israeliska folket att diskutera om uppgörelsen – som omfattar frigivningen av mer än 1000 palestinska fångar – kommer att göra deras land säkrare eller leda till mer våld och ytterligare bortföranden av israeliska soldater eller andra medborgare.
Vi är redan oroade över att affären ytterligare kommer att förhindra en israelisk-palestinsk fredsöverenskommelse, den enda verkliga garantin för varaktig säkerhet för båda sidor.
När nu Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kompromissat med Hamas befarar vi att han för att visa sig tuff kommer att bli ännu mindre villig att göra nödvändiga kompromisser för att få igång förhandlingar. Vi befarar att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans Fatah som helt och hållet utestängdes från fångbytet kommer att ytterligare försvagas.
Både Netanyahu och Hamas var ute efter en politisk seger efter att Abbas ställde sig i det internationella strålkastarljuset – och fick se sin popularitet att skjuta i höjden – när han i förra månaden bad FN att ge hans odefinierade land fullt medlemskap.
Mr Netanyahu slog en ideologisk knut på sig själv för att få igenom den här affären. För bara fem månader sedan ville han strypa överföringen av skattemedlen till den Palestinska Myndigheten och uppmanade USA att stoppa sitt stöd eftersom Abbas försökt skapa en samlingsregering med Hamas som styr Gaza.
Man måste fråga sig: Om Netanyahu kan förhandla med Hamas – som skjuter raketer mot Israel, vägrar att erkänna Israels existens och på tisdag lovade att ta ännu fler gisslan – varför kan han han inte seriöst förhandla med den Palestinska Myndigheten som Israel förlitar sig på att för lugnet på Västbanken?
Netanyahus uppbackare hävdar att hans koalition är så skör att han inte kan göra de kompromisser som behövs för att återuppliva fredsförhandlingarna. Men han var stark nog att gå emot sörjande anhöriga till de israeler som dödats av de palestinska fångar som nu frigetts. "Jag vet att priset är mycket högt för er", skrev han till dem. Varför kan han inte göra en lika lidelsefull vädjan om ett stopp för bosättningarna för Israels säkerhets skull?
USA och dess partners bör fortsätta att försöka få igång förhandlingarna.
Abbas borde se fångutväxlingen som det den är – en utmaning mot hans auktoritet och trovärdighet. Det bästa sättet att stärka sin ställning är genom att genom förhandlingar leda sitt folk i att skapa en palestinsk stat.
När det gäller Mr Netanyahu såg vi på tisdagen att problemet inte är att han inte kan kompromissa eller göra svåra val. Problemet är att han inte kommer att göra det – vilket inte gör Israel säkrare.
Glädjande att den bortrövade värnpliktige Gilad Shalit som levt fem år på hemlig plats utan kontakt med omvärlden och sin familj och förnekats besök av Rödfa Korset kom hem i livet, inte i kista.
Priset var högt och kan tyvärr bli mycket högre då Hamas uppmanar till kidnappningar och fler mord på civila i Israel.
Jag uppfattade NYTimes-ledarens huvudfråga vara: "Varför kan han (Netanyahu) inte göra en lika lidelsefull vädjan om ett stopp för bosättningarna för Israels säkerhets skull?"
Har inte A-K Roth eller EL någon uppfattning?
Jodå, jag prenumererar faktiskt på tidningen sen många år tillbaka. För det mesta läser jag inte tidningens egen åsikt men den här gången hade jag faktist gjort det. Inget nytt där, samma vänsterlutande som vanligt. Som tur är har tidningen mera jämnt fördelade journalister och annat av större intresse att läsa. Jag tror inte något stopp på några bosättningar skulle öka Israels säkerhet. Tvärtom. Innan bosättningarna var det inte någon säkerhet heller. Varje eftergift från Israel sida ses som en svaghet från den andra och uppmuntrar till våld.
Och vad blir EL:s recept för Israels säkerhet? Fortsatt expansion in i Västbanken? Annektering av vad man kallar Judeen och Samarien? Alltså en en-stats-lösning? Med fullt medborgarskap för alla som bebor området? Eller en två-stats-lösning med "gröna linjen" som utgångspunkt i förhandlingar om "land-swaps? Och vad tycker EL då att Israel ska ge i utbyte mot vad? Ett byggstopp kanske - till att börja med?
Stig, det finns inget recept för att lösa problemet även om en massa wisserbesser tror att de har ett.
Det heter faktiskt Judeen och Samarien och har hetat så sen urminnes tider. Västbanken är bara ett påhitt från den jordanska ockupationen. Men araberna vill inte ha en enstatslösning och en tvåstatslösning kommer inte att ha med sig någon fred, tvärtom! Just nu så hålls Abbas i livet och Hamas i schack tack vare Israel. Vad tror du händer om Israel släpper greppet? De kristna har valt sin sida, det är helt deras rätt, men jag är rädd att de har glömt le passé och skjuter sig själva i foten.
Jesus säger: "Saliga är de som stiftar fred, de skall kallas Guds söner." (Matteus 5:9). Som kristen blir det alltså uppgiften, livsstilen och metoden - göra fred. Receptet om man så vill. För det behövs HOPP om att det är möjligt. EL verkar inte ha något hopp. Jag menar att det måste vara möjligt. Allt annat vore för mig kapitulation för våld, terror, förtryck, förföljelser, krid, oförsonlighet osv. Mot alla odds hoppas jag och hoppet är den grundläggande ingrediensen i fredens recept.
Med det hoppet vägrar jag acceptera status quo. Jag erkänner villit att jag inte vet i alla stycken hur situationen ska lösas - bara att det måste gå.
På min tid sa han: "Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn". Ser ut som om man numera gör Jesus till en politisk figur:-) Opponerar mig dock mot "söner".
Det är allas uppgift att stifta fred. Inte bara de kristnas. Alla människor behöver hopp om att vara friska och leva i fred. Hopplösa människor råkar illa ut och i värsta fall tar de livet av sig. EL har visst hopp men hon anser att man måste också vara lite realistisk. Det är här och nu som vi ska försöka reparera världen. Tikkun Olam.
Översättningen jag gav av Matt 5:9 gör inte Jesus till en politisk figur mer än andra översättningar gör - eller mindre. Ordagrant står det på grekiska "gör fred". Detta kan betyda det mer passiva "håller fred" och också det mer aktiva "stiftar fred". Svenska Bibel 2000 har valt "håller fred" vilket faller sig naturligt när man översätter till oss som talar svenska och njutit fred i 200 år - något att fortsätta hålla. Bibelöversättningar till språk som talas av människor i ofred tenderar över världen att välja det mer utmanande aktiva "gör fred" eller "skapar fred" - om man ger de Bibelöversättningarna en svensk översättning. "Guds söner" står det ordagrant på grekiska och därför i Bibel 2000. Ordet "söner" i Nya testamentet är ett inklusivt ord som betecknar både män och kvinnor. Därför blir "barn" också en rätt översättning - bara mindre ordagrann.
Denna min kommentar är egentligen inte ett argument i samtalet med EL i Israel-Palestina-frågan. Snarare hemföll jag åt mitt stora intresse i Bibelvetenskap och Bibelöversättningsfrågor.
Tackar! Min skolbibel är alltså "den av Konungen År 1917 gillade och stadfästa översättningen". Den läste vi ur på kristendomslektionen. Det ansågs höra till allmänbildningen på den tiden. Sen dess har det ju kommit fram sk moderna översättningar. Mest intressant är väl orginalspråket (hebreiska/ arameiska). Hade en farbror som kunde båda men tyvärr har han gått hädan.
