stigstrombergsson

Rubrikens vad var det jag sa brukar jag undvika att säga när man ser tillbaka på skeenden och utveckligar jag med varnande tonfall motsatt mig när man valde vägar som det visade sig ledde fel eller inte fram till det man åsyftade. Ord som vad var det jag sa blir dryga och låter föraktfulla. Jag formulerar mig annorlunda: Nog är det märkligt att jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt. Om det är mindre drygt kan man diskutera.

Nu, i detta blogginlägg, handlar inte vad var det jag sa om något diskussions- eller debattämne vare sig i kyrka eller samhälle. Med rubriken syftar jag bara på det jag nämnde i förra inlägget om min framfart förra veckan iTorsdagsgruppen på folkhögskolan. Orden vad var det jag sa gäller alltså ungefär det jag sa då och är ungefär innehållet i det handskrivna manus jag förhöll mig fritt och samtidigt ganska troget till. Det blev såhär.

Vi börjar bakvägen!

Inte med att jag presenterar mig och det jag/vi ska syssla med. Vi tar det omvänt.

Vad vet ni eller tror er veta om mig? Ni ropar och jag noterar på tavlan.

Detta var EN aspekt av folkbildning, att man vill utgå från deltagarnas tidigar sammanlagda kunskaper och föreställningar. Er bild av mig blev presentationen, inte att jag ur er synvinkel utifrån eller uppifrån bestämt mig för vad jag skulle presentera mig med.

Just begreppen utifrån och uppifrån kan vara ett sätt att försöka förstå principer bakom utbildning och folkbildning. Det är inte samma saker – men inte helt olika heller. Ungefär som fil och yoghurt som liknar varandra. Kan användas i brist på det man ville ha – jag och Primärhustrun har var sitt paket. De liknar till förväxling varandra i tallriken – men är inte samma sak!

Man kan man filosofera mycket kring det allmänna utbildningsväsendets när-var-hur från 400-300-200-talet före Kristus fram till nu. Grekiska filosofer till trots – de tillhörde alla en liten smal elit i samhället – verkar något av ett utbildningssystem tidsmässigt ha börjat hos judarna i höjd med att de skrifter vi kallar Gamla testamentet formades och samlades.

Runt templet i Jerusalem var det det officiella prästerskapet som bestämde offer, sånger och annat. På något vis utifrån och uppifrån. På avstånd från Jerusalem började man mötas för att på sabbaten läsa ur skrifterna som av kostnadsskäl naturligvis inte var var mans egendom men fanns i varierande omfattning i den synagoga det krävdes 10 judiska familjer för att bilda. Där skulle texterna ”utifrån” och ”uppifrån” läsas – på hebreiska fast man succesivt mer och mer till vardags talade arameiska. Egentligen är det en intressant situation. I synagogan, liksom i templet, användes ett språk men på backen utanför pratade man ett annat språk när man skulle avgöra vilka som skulle bjuda vilka på synagogekaffe.

De heliga texterna ”utifrån” och ”uppifrån” ändrade man inte. De var heliga och fastlagda. Problemet var vem som skulle läsa. Synagogeriet var en lekmannarörelse nedifrån, inte ett utflöde från expertis i och kring templet. Man behövde alltså läskunnigt folk! Och inte bara läskunniga sisådär. De skulle kunna läsa offentligt på ett språk man inte talade till vardags. Det för nog med sig det första exemplet vi har på en något så när allmän utbildning – av pojkar. Idealet blev att en vuxen man skulle kunna vara läsare i gudstjänsten – alltså behärska läs- och bokstavskonsten till nivån att kunnae se den handskrivna texten, identifiera vilket avsnitt det var och så dra den ur minnet eller läsa innantill. För det måste pojkarna tragla bokstäver och öva. Det skedde i synagogan men också hemma i oljelampans sken övervakade av pappa, farfar och morfar – med tjuvlyssnande läraktiga systrar. Alla blev naturligtvis inte goda läsare i gudstjänsten. En del avstod nog för det var jobbigt. Andra blev bra.

Ett par hundra år före vår tideräkning börjar översattes de skrifter vi kallar Gamla testamentet till grekiska som var ett fungerande språk främst i städerna runt hela Medelhavet och ända bort till Indien. Många judar levde i denna förskingring. Efter hand släppte de också i sina synagogor sina kunskaper i arameiska och hebreiska för stadsspråket grekiska – annars samma ideal om vem och vilka som skulle läsa. Till den miljön b...

Så här långt skrev jag för några dagar sedan. Jag konstaterade att detta bara var en första tredjedel på en renskriven form av mitt handskrivna klotter om utbildning och folkbildning. Ett blogginlägg med rubbet skulle bli lika långt som halva förra vintern och näppeligen inte intressera någon. Sittande vid datorna tar jag därför, långt innan jag är framme vid avsnittet om Tidö-partiernas förvirrade och skadliga hantering av folkbildningen, beslutet att avbryta denna aspekt av vad var det jag sa.

Men en tanke, dock inte för bloggen primärt, har börjat gnaga i mitt sinne. Är vad var det jag sa en titel på en bok med funderingar kring hur jag genom åren i förkunelse, Bibelstudier och på annat vis behandlat olika Bibeltexter? Jag har ju kvar praktiskt taget alla manus och skulle kunna göra den tillbakablicken med aktualiserade kommentarer kring vad var det jag sa.

Eller skall någon stackars doktorand ägna sig åt sådant självskadebeteendet?