8 av 12
Om jag räknat rätt innehöll maj månad summa 12 offentligt utlysta gudstjänster i lokalförsamlingens kyrka eller dess relativa omedelbara närhet. 5 av dessa var vad som åtminstone förr kallats Huvudgudstjänster – 4 söndagar + Kristi Himmelsfärds dag. En Gökotta och en Andakt på ett pensionärsboende blir 2 till. 5 onsdagskvällar blev det Veckomässa. Av dessa fick jag förtroendet att leda 8 – de 5 Veckomässorna, 2 Högmässor och Andakten på boendet. Att som 70+ig emeritus då känna sig förbrukad – ordet lär ha den betydelsen – känns lite svårt.
Orsaken till detta pensionärsnyttjande är sammansatt. En av de tre prästtjänsterna är vakant. En annan av prällaterna har varit partiellt sjukskriven. Den tredje var på resa med intensiv tid med konfirmanderna onsdag till söndag i närheten av himmelsfärdsdagen. Ingen lättja alltså från deras sida! Dessutom har ju den decimerade styrkan att tillsammans med en annan in-hoppare uppgifter som Dop-, Vigsel-och Begravningsgudstjänster som visserligen alla i princip är offentliga men inte offentligt utlysta. Det finns således fullt giltiga orsaker att låta en till hands varande ännu inte alltför dement pensionär hoppa in på två trdjedelat av gudstjänst-”utbudet”.
Med detta sagt pekar saken i alla fall på den generella problematik jag pekade på i en fotnot till inlägget udda veckor 24 den 11 december förra året. Jag upprepar min tes att en organisation som har så stort behov som Svenska kyrkan har av att pensionärer rycker in för att upprätthålla apparaten har problem. Läs gärna (om) det inlägget – klicka här.
Jag klagar inte för egen del. Jag tycker det är meningsfullt och kul att leda gudstjänst. Dock kan jag fundera om det i det långa loppet är bra att gamla veteraner tuggar på. Bromsar inte det nödvändiga reformer och utveckling av det hela? Vore det inte bra om de som församlas – de som egentligen samlas – oftare fick möta de nya och yngre krafterna i stället för att drabbas av föredettingar hämtade ur Jurassic park?
