stigstrombergsson

Hur vet man att man är pensionär?

Så frågar ingen. Hur känns det? är den vanligaste formuleringen.

Känsla och vetskap hör ihop – odiskutabelt. Men är inte samma sak.

Man kan ha känslor kring sånt man inte vet ett dugg om – den man fattar tycke för, framtiden, kosmos, sushi eller vad som helst. Man kan också veta något som inte berör eller tillåts beröra känslorna ett dugg – att Justinianska pesten drabbade östra medelhavsområdet på 540-talet*, att hamptätting är ett småländskt namn för bofink, att oransonerat eldande av diesel och bensin i bilar, motorklippare, småbåtar och andra nöjesmotorer påverkar klimatet – eller andra saker. Känsla och vetskap hör ihop men sammanfaller inte och är inte samma saker.

Idag har jag fått en ny vetskap när det gäller att vara pensionär. Den är av den arten att den skulle kunna gälla son en, men bara EN, definition:

När man är pensionär sammanfaller förmiddagskaffet med frukostkaffets påtår.

Där har du det, noble Bloggläsius! Det är kanske inte en fullödig definition men i alla fall en beskrivning av halva min tillvaro.

Halva?

Läser man min blogg regelbundet – vilket inte många gör – vet man att jag ur en synvinkel sett lever ett och ett halvt liv. Jag är helt pensionerad men vikarierar på halv tid på vakant prästtjänst. Denna höst**.

Det var också så förra hösten. Då kändes det fortfarande som att jag var i tjänst men ledig mycket. Nu känns det som att jag slutat arbeta men ändå i samma mån som i fjol kliver in i verksamheten. Vetskapen och volymen är densamma (men innehållet lite olika) men känslan en annan.

Det vikariat församlingen och jag kommit överens om har ett bestämt innehåll och sträcker sig fram inemot jul. Sista inplanerade gudstjänsten är Andra Advent och sedan är det väl konfirmander, ungdomsverksamhet och studiegrupper någon vecka till innan helguppehållen. En karta över tiden efter nyår har i detta och andra avseenden vita områden – terra incognita som det en gång kallades.

Jag har fått frågan om att fortsätta bidra ungefär på halv tid.

Jag funderar över den. Och över andra frågor som hänger ihop med den.

Med vilka uppgifter? Vill jag? – också primärhustrun är ju numera pensionerad. Ska jag? Kan jag? Är det egentligen bra att ”hänga kvar” i verksamheten? Hindrar det inte en oundviklig generationsväxling? Curlar jag i realiteten för efterträdare och ger dum lindring genom att ta på mig vissa kvällsuppdrag? Knyts personer i församlingen upp mot en före-detting i stället för att ta emot nya medarbetare? Skjuter att jag gör vissa saker upp viktiga prioriteringsavgöranden? Vill jag? – samma fråga igen. Är det inte en plikt att stå till förfogande? – jag är ju fortfarande präst med avgivna prästlöften. Ska jag om det blir aktuellt ta betalt? Eller vara volontär? Har jag inte löpt min sträcka i präststafetten?

Med tankar som malar valar och kvalar jag – men vet i alla fall att jag är pensionär som vid gammal lunchtid funderar över om frukostkaffet skall få sig en post-bloggig påtår.

*  Man måste inte alltid veta allt men här finns information om farsoten ifråga. Har en sak hänt kan liknande hända igen.

**  Vårhalvåret 2019 inskränktes arbetsomfattningen till ströinsatser samt ett studie- och reseprojekt. Arvoderades timvis men utvalsat över årets fem första månader blev det ungefär kvartstid.