stigstrombergsson

Det kom några kommentarer kring inlägget bakvänd statistik. Då jag ofta blir långfattad när jag skriver – se andra bilden i förra inlägget – väljer jag att inte kommentarkommentera där kommentarerna kom utan här i ett separat inlägg.

Först ut var ortsbon och bloggarkumpanen Lestander. Han skrev inte här på min blogg utan gjorde i stället ett inlägg på sin egen – här. Sedan kom här ett par noteringar från annat folk.

Vad fick jag för tankar av detta? Jo...

Det är viktigt att OBServera vilka jag ställde mina kanske rannsakande och till och med småklandrande frågor till i mitt inlägg. Samt vilka jag inte frågade.

Jag frågade inte de 255 varför de inte kommer när man ringer* utan lämnar sina platser tomma för att vandra i skogar, berg och dalar eller göra något annat. Klart Gud vill de skall fira gudstjänst men det är inte dem jag frågar.

Jag frågade dem som på ett eller annat sätt har ansvar mer än för sig själva. Lite fel är det när jag skriver dem som har ansvar. Jag borde skriva vi som har... Jag tillhör ju dem som firar gudstjänst, har tidigare varit förtroendevald och/eller anställd i arbetslaget. Det är till oss jag ställer mina frågor på hur vi tänker kring vad Gud kan vilja – och vilka slutsatser som kan dras av sådana tankar.

En kommentar frågade om förr i världen och hur mycket folk som då firade gudstjänst på ”normalsöndagar” då det inte var någon speciell storhelg eller annat. Om detta är jag inte helt informerad men vet att när kyrkan byggdes för drygt 200 år sedan byggdes den för växt. I socknen fanns då ca 550 personer och det Herrens hus man uppförde fick bänkar och läktare för inemot 1000. Ombyggnationer ändrade sedan planlösningen. Vad jag fattat förändrades en bänkförsedd korsarm till ett kor, en läktare togs bort och de andra tre gjordes mindre. Summa blev väl med extrastolar och så inemot 500 platser. Brandsäkerhetsregler har rensat extrastoleriet till max 300 i rummet.**

Men vissa saker vet jag. När jag säg första halvan av 1980-talet gick till kyrkan en vanlig ”vardagssöndag” utan extrajox var min förväntansbild att där finna 80-120 personer förutom jag själv. När jag nu traskar dit idag väntar jag mig 30-60. De högre siffrorna är när det var/är Mässa/nattvard.

På drygt 30 år har det hänt en massa i samhället och mycket av det kan kyrkan med bästa vilja i världen inte påverka. På 80-talet var till exempel inte alla barn i förskola. De hade tid att finnas med i olika åldersrelaterade grupper av alla möjliga slag. Det påverkade kanske inte ”normalgudstjänsterna” men var basen för Familjegudstjänster en gång i månaden – de samlingar 11.00 som var i särklass mest välfrekventerade. Det är ett avseende där förutsättningarna idag är annorlunda.

Men en sak borde vi/man/de sett på 80-talet: Att människan är dödlig.

Många gudstjänstfirare var i årsklasser där det inte var orimligt att på 25 års sikt ana påtaglig naturlig avgång, det som i Frälsningsarméns dödsannonser brukar kallas Befordrad till härligheten. En vaknare klarsyn då skulle kunnat betyda kraftigare fokus på att nå ut till och möta nya ännu inte inkyrklade människor men vi hade inte den inriktningen, i alla fall inte tillräckligt – som jag ser det nu. Man avstod från att ha det i fokus och lät i stället det mesta förbli vid dem man redan hade i korgen och hur de tyckte att saker och ting skulle vara.

Nu är de flesta av dem som var födda på 10-, 20- och 30-talen borta. Jag är inte som förr bland de yngre som firar gudstjänst. Tvärtom. Och därför är vi färre. Inte bara lokalt utan ilandet som helhet. Det bör oroa dem som har ansvar – alla tre kategorierna.

*  Detta med klockringning från Älvsby kyrka har en egen historia. Tornet har två klockor, en stor och en liten och är ett ganska läckert fyrkantigt träplockepinn med rejäla pelare och bjälkar korsåtvärs och öppningar i alla fyra väderstrecken. För att det inte skall regna eller snödreva in samt för att hindra häckande fåglar har varje öppning var sina dubbla tunga träluckor.

När jag var präst på 80-talet var proceduren att när klockorna skulle ringa äntrade vaktmästaren tornet och öppnade luckorna. Klangen hördes då över hela samhället. Vid sträng kyla hördes stora klockan – lilla startar inte alltid vid minus 30 – nästan en mil bort och likadant var det i vindens riktning när det blåste.

När och varför man slutade öppna luckorna vet jag inte. I alla fall larmar man utåt numera mindre men har en mikrofon i tornet så att klockorna förstärkta genom högtalaranläggningen kan höras bättre internt. Tanken slår mig att effekten av detta blir en mer introvert defensiv hållning jämfört med mer pang på rödbetan förr i världen.

**  I början av 1980-talet var jag med om att vi vid en Julotta kommenderade ner alla med mjuka knän till golvsittning i koret och runt altaret samtidigt som folk stod i vapenhuset – fler än 500. Brandchefen hade fått hjärnblödning.