stigstrombergsson

Jo – det här med fotboll och gudstjänst...

I de kommentarer som den 23 juni blev blogginlägget gudstjänsttänk väcktes tankar kring en del parallelliteter mellan fotboll å ena sidan och gudstjänster å den andra. Ämnet är värt ytterligare funderingar.

Man kan se det kvantitativt och jämföra antalet personer som en helg spelar och tittar på fotboll med hur många som går i kyrkor och bönhus – TV-gluttande oräknat. Jag har inga aktuella siffror men för 20 år sedan utföll det till gudstjänsternas fördel.

På samma vis kan man jämföra både fotboll och gudstjänster med biobesök, teater, konserter, politiska möten och en massa annat och dra en och annan lärdom. Inte tu tal om annat. Men att göra så räcker inte för det finns också kvalitativa aspekter på sakerna.

Med kvalitativa saker menar jag inte om det var en bra eller dålig match, konsert eller gudstjänst. Bra och dåligt finns exempel på i alla kategorier. I stället menar jag att det trots likheter och skillnader i grunden finns något annat – en art-skillnad.

• En fotbollsmatch har ett antal aktörer – spelare, coacher, domare – och en publik. Visst är publiken också medagerande med känslor och åsikter men den har inte och skall inte ha någon roll i själva kampen. Publiken är åskådare och spel för tomma läktare är i grunden samma spel som om 40000 tittar på och bränner bengaler – men tråkigare.
• På samma sätt är det på en konsert vare sig det är en stråkkvartett inom ramen för Sommarmusik i kyrkan eller liknande – oftast då utan bengaler och öltält – eller en stor historia med Bruce Springsteen. Aktör eller aktörer agerar. Publikens roll är se, höra och uppskatta – punkt.
• På en biograf är uppdelningen stenhård. Publiken, folket i fåtöljerna, må skratta, gråta, darra eller spy. De agerande skådespelarnas insats påverkas inte ett dugg.

Hur är det då i en gudstjänst, i en Högmässa av svenskkyrkligt snitt?

Den är reglerad som en fotbollsmatch med olika aktörer, roller, funktioner och inslag. Samma spelsystem råder från Ystad till Haparanda - och längre ut i hela vida världen på andra språk och med vissa varianter. I detta liknar Högmässan fotboll – eller varför inte världens näst mest utövade bollsport, den obegripliga kricketen?

Men Högmässan har ingen publik!

Definitionsmässigt!

Visst! Man kan känna sig som publik och vilja vara åskådare när man är där. Agerande kan otänkt eller medvetet göda den känslan. Men man är inte och skall inte vara publik som beskådar händelser. Man är spelare på plan, med i matchen.

Värt att upprepa: Den som firar gudstjänst är inte publik i en föreställning agerad av andra utan har en egen roll och ett eget ansvar att spela. Lika lite som en fotbollsspelare kan lägga av att springa för att i stället bara titta på vad de andra gör ska gudstjänstfiraren smita från sin plats som medspelare i gudstjänstmatchen med Gud mot det gemensamma motståndet. Det är den kvalitativa skillnaden!

Det är därför – pensionärtänker jag sittande på mitt Nebo – viktigt att hålla emot och motverka varje tendens till uppdelning aktör-publik. Den uppdelningen smyger sig lätt in då både den yttre miljön och aktörers agerande (ofrivilligt eller Gud förbjude uppsåtligt) stimulerar teateratmosfär.

Bara kyrkorummet i sig är här ett större eller mindre problem. Naturligtvis då ju större rum desto större problem. Man behöver därför alltid fundera över och agera så att avståndet både vågrätt och lodrätt mellan spelare med enstaka roll – typ en präst – och medspelarna – de som kommit för att fira gudstjänst – uppfattas nära. Hellre närgånget än distanserat.

Upplever medfirarna musikvalet som ett musik-kval må de ansvariga – präst och musiker – återvända till sitt planeringsrum. Jag menar nu inte att allt skall banaliseras men jag tror att upplevelsen trallvänligt är en viktig sak både när det gäller psalmer och liturgi. Är man ny och ovan – som konfirmander till exempel – behövs enkla låtar där det kan kännas kul att åtminstone försöka sjunga med. Samma resonemang som när det gäller körerna. Korister säger ofantligt mycket oftare att de är med för att det är kul att sjunga i kör, inte för att man börjar med Händels Messias eller Johannespassionen av Johan Sebastian. Sånt kommer sedan för de som tycker sjunga är kul och blir också kul, rentav kuligare.

Här kan man fortsätta att lista upp en massa saker som vilka som är betrodda att vara kyrkvärdar och hur de agerar, hur så kallade agendor utformas för att stimulera medfirande, vad göra med mer eller mindre onödiga muntliga anvisningar, stävja eventuellt konferencié-beteende, var liturgen befinner sig och hur denne agerar osv. Jag hoppar över sådant och går direkt på min sista men inte minst viktiga punkt: Förkunnelsen.

Förkunnelsen, eller predikan som det oftast kallas, är en marig sak och jag har förbrutit mig mot mina ideal hur många gånger som helst, kanske rentav vid de flesta tillfällen.

Till sin form är den oftast att någon utsedd talar till de andra som är på plats men det är verkligen inte alltid frågan om tilltal. Och definitivt inte samtal. Naturligtvis har rollen talare-åhörare sin plats men just monologen är knepig. Det blir lätt att man när man pratar till folk pratar på dem, inte med dem och deras tankar. Idealet vore ju en genuin dialog där de som lyssnar meddelar sina funderingar, reaktioner och kanske rentav frågar och invänder. Sådant är svårt men förkunnaren kan i alla fall själv reflektera i saken och med sitt agerande söka få de som hör på att tänka och dra slutsatser mer än att ges del av de slutsatser förkunnaren kommit fram till när denne tänkt – typ.

Passningsspelet behöver alltså förbättras – apropå det här med fotboll och gudstjänst.