stigstrombergsson

Det är torsdag förmiddag. Jag ”arbetar hemifrån”. Befinner mig i bostaden. Präster gör så ibland. Alltså har ibland bostaden som bas, inte bara arbetar ibland. Förhoppningsvis.

För mig är det alltid en risk det där med ”arbete hemifrån”. Eller har blivit en risk. Första åren som präst var det inga problem. Vid skrivbordet och i tankefåtöljen hemma uträttades om inte storverk så i alla fall en hel del vanliga prästuppgifter som skriva predikan, förbereda begravningar, ringa, läsa in olika saker och annat. Rationellt var det men också lite riskfyllt. Rationellt i meningen att tvätt kunde hängas direkt centrifugen stannade och maskinen kunde omedelbart laddas om – ett störningsmoment man undvek vid arbete utanför bostaden. Likaså kunde jag omedelbums tillfredsställa akut kaffetörst men med risken att pausen förlängdes av inkommande post eller annat. I andra ändan av saken var att det ibland blev suddigt den dag jag faktiskt var arbetsfri. I någon mening var jag ju ändå kvar i arbetet då hemmet också var arbetsplats.

Principiellt hade och har jag inga problem med detta! Det vill jag understryka.

Att vara präst är att VARA präst, inte att jobba som en sådan. Det finns ingen tid på dygnet, ingen dag under veckan och ingen plats på jorden då och där jag inte är präst. Att vara präst är alltså som att vara gift. Det är jag ju också vigd att vara 7 gånger 24 och överallt – även om jag just nu är hemma och madammen i mitt liv är på sitt jobb.

Vad gäller prästeriet avlönas jag visserligen för en viss vecko- och årsarbetstid med villkor som ändrats under åren och som man förhandlar kring. Men jag ÄR präst hela tiden med prästlöften och förpliktelser vad gäller lära och liv på ”arbetstid”, ”fritid”, under lagstadgad semester och om några år som pensionerad – Om i få levva! som min farmor brukade säga.

Både den syn på uppdraget jag har och en del praktiska villkor som till exempel att arbeta i bostaden medför att ”arbete” och ”fritid” flyter ihop med ett par fallgropar som följd. Ett sådant hål som jag ytterst sällan stupat i är att ”jobba för lite” – om man använder det uttrycket. Snarare har det varit tvärtom: Jag har svårt att lägga av. Eller logga ut som det mer kallas nuförtiden. I vart fall i tanken.

Med barnens ankomst 1983, 1984 och 1988 försämrades hemmet – som arbetsmiljö betraktat. Jag tappade tillgången till ett eget skyddat intellektuellt krypin och organiserade därför mina arbetsuppgifter så att en större del av förberedelser och annat utfördes ”på kontoret”. Helt självklart blev det än mer i den inriktningen då jag 1991 i realiteten kontoriserades till Stiftsadjunkt med bas i ett rum på tredje våningen i Stiftets hus i Luleå. Med stämpelklocka.

Att fjärde barnet föddes hösten samma år tryckte ju också än mer in ”pappas jobb” till att bli en bokhylla, inte mer. När jag några år senare fick uppdraget som skolpräst och lärare vid Älvsbyfolkhögskola hade barnkvartetten i ålder och utrymmesbehov vuxit så pass att inte ens hyllan kunde vara kvar. All teologiskt litteratur – eller nästan all – samt en ärvd frimärkssamling togs till arbetsrummet på skolan. Där var tjänsten mer strukturerad i arbetsdagar och icke arbetsdagar men sådant skall inte överdrivas. Även lärare är ofta halvt påloggade med ständiga funderingar kring lektioner, material man kan snappa upp, lärandeprocesser, verksamhets-utveckling och så vidare.

Som församlingspräst är det ändå mer hopflutet än det var på skolan – alltså detta med ”arbete” och ”fritid”. Jag är i arbete just nu! Just nu när jag skriver detta. Jag är hemma då det inte idag finns någon inbokad arbetsuppgift typ expedition, konfirmander, begravning eller annat. Andra håller det fortat – hoppas jag.

I morgon kommer jag att vara ledig – fredag är min ordinarie arbetsfria dag – och vara hemma. Vad blir då skillnaden? Telefonen kommer jag att ha på i alla fall och svara i om det ringer. Kanske bloggar jag också då men då som fritidssyssla men rentav om snarlika saker som jag bloggar om nu – när jag är på jobbet hemma. Så: Vad blir skillnaden? Egentligen?

Men det sagt säger jag att just detta blogginlägg ”är jobb”.

Det är en del av ett Pusta ut. En Bearbetning, typ.

Tisdag runt 9 på morgonen tog veckan en helt annan vändning än vad som var tänkt. Intryck och engagemang fick en helt annan bana än planerat. Samtidigt skulle det planerade i största möjliga utsträckning också göras. Vändningen innebar kraftiga intryck och stort engagemang i vårt arbetslag. Tro då inte, noble Bloggläsius, att det handlar om någon konflikt eller så i arbetslaget utöver ordinarie godmodiga åsiktsskillnader som alltid finns. Långt därifrån. Inte alls några sådana trivialiteter av inomkyrklig art! Inte ens en kris i arbetslaget av någons plötsliga sjukdom eller liknande som skulle tarva omläggningar. Det var ”utifrån”det kom och handlade om något totalt meningsfullt där Kyrka fick vara Kyrka och Präst vara Präst och detta så intensivt att det efter två dagar och en kväll på något sätt måste smältas. Sådan smältning är också arbete. Att blogga är en smältningsmetod.

Det är möjligt jag återkommer till vad det var för vändning och vilka intryck och engagemang det förde med sig. Kanske. Vi får se. Nu skall jag i alla fall ta en lunchpaus innan jag jobbar vidare med att arbeta hemma. Min uppgiften för i eftermiddag är att söka utforma en struktur och ett innehåll vad gäller den undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som skall finnas tillgänglig för dem som inträder i Svenska kyrkan men är döpta i annan kristen ordning. Det har kommit en hel bunt sådana papper – men det var på måndag. Och fler kommer att komma.