stigstrombergsson

I det gamla Rom fanns ett surkart som hette Cato den äldre. Varje tal han höll i senaten lär han vad talet än gällde ha avslutat med orden Praeterea censeo Carthaginem esse delendam. Översatt till svenska blir det: För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras. Catos nötning ledde med tiden fram till Det tredje puniska kriget som när det var slut hade förintat Karthago och omvandlat staden till en välsaltad ruinhög.*

Lite av hans mantel axlade jag då och då när jag var skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Inte vid alla personalmöten men åtminstone en gång i kvartalet och oberoende av vad som diskuterades avslutade jag något av mina diskussionsinlägg med: För övrigt anser jag att flygeln bör flyttas ut ur kapellet. Min tid på folkhögskolan blev dock för kort för att ge något avtryck eller resultat – ens i denna fråga. 

Men med ett självbelåtet mysande kungör jag:

Nu kan Cato-kappan komma fram igen!

Nu finns en ny sak jag i ur och skur kan påminna om!

Nu kommer min omgivning att titt och ofta höra ett och samma ältande!

För snart ett år sedan tillsattes i Älvsby församling en liten arbetsgrupp bestående av ett par förtroendevalda och ett par ur arbetslaget. Efter en träff gjordes en del rockader och jag kom att ingå i gruppen. Uppgiften var att genomföra den analys av barn och ungdomars situation som Kyrkomötet beslutat ska ske samt förbereda en kort skrivning som skulle komma att ingå när församlingen efter nya direktiv från stiftet genomför reviderar sin Församlingsinstruktion – alltså det dokument som reglerar arbete och verksamhet.**

Gruppen samrådde och arbetade flitigt. På olika sätt inventerade vi en massa fakta om dem som bor och vistas i Älvsby församling och är under 18. Material samlades, både kvantitativt och kvalitativt. Särskilt en av de förtroendevalda for runt som en välsignad dammsugare och förde samtal med Socialtjänst, skolkuratorer, Ungdomsmottagning, Kvinnojour, Polis – you name it! – och vi fick en god inblick hur den femtedel som på ett eller annat sätt har det knepigt har det. Sedan finns ju de andra fyra femtedelarna som eftersom de har det ganska gott med villa, volvo och vovve och hälsan tiger still ofta inte får någon uppmärksamhet. 

I ett 4-sidigt dokumentet Barnkonsekvensanalys Älvsby församling 2014 redovisade vi kortfattat saken. I slutet formulerade vi ett förslag till skrivning för Kyrkofullmäktige att infoga i Församlingsinstruktionen som sedan den blivit fastslagen av Stiftet är bindande i och för Älvsby församling. Tanken var att beslut skulle tas i höstas men av olika skäl hanns det inte med. Nu har i alla fall de styrande organens kvarnar börjat mala och alltsamman kommer att gå igenom under våren.

Det man kommer att anta är följande:

Som arbetsmetod för att barns och ungdomars villkor skall vara uppmärksammade skall:

A. En kvantitativ och kvalitativ beskrivning av situationen, ungefär motsvarande i Barnkonsekvensanalys Älvsby församling 2014, sammanställas i början av varje mandatperiod.

B. Följande frågor alltid ställas och kunna besvaras inför beslut, prioriteringar och vägval i församlingens alla styrande organ och personalgrupp.

1. På vilket sätt främjar eller försvårar beslutet barns och ungdomars Gudstjänstfirande?

2. På vilket sätt främjar eller försvårar beslutet Undervisning riktad till barn och ungdomar?

3. På vilket sätt främjar eller försvårar beslutet barns och ungdomars Allmänna livsvillkor och Diakonala behov?

4. På vilket sätt främjar eller försvårar beslutet Mission/Evangelisation med och bland barn och ungdomar. 

I många fall torde svaren på frågorna vara ”Ingen inverkan alls” eller något liknande. I fler fall än man tror kommer man dock att finna, om man gör analysen noga, att det man gör får konsekvenser. Därför skall frågorna alltid ställas och inget ämnesområde i förväg tas undan från barnkonsekvenstänkandet.

I protokoll anges lämpligen att Barnkonsekvensanalys har skett och att konsekvenserna – främjande och/eller försvårande – kan återfinnas i skrift. 

Fatta hur kul detta kan bli!

Som den gamle Cato får jag möjligheten att kring allt vi bestämmer om allt – gudstjänster, verksamheter, gardinbyten, personalutflykter – muttra frågan: På vilket sätt främjar eller försvårar...

Den Cato-kappan axlar jag för att saken är viktigt. Språk har makt över tanke och för att tankar ska programmeras om – för att fädernas hjärtan skall vändas till barnen – måste man ställa tjatfrågan hela tiden: På vilket sätt främjar eller försvårar... 

*  Att berätta detta kan synas vara en ovidkommande historisk notis men visar hur en enskild händelse eller person kan få avgörande historisk betydelse. Om kraftmätningen mellan Rom och Karthago fått motsatt resultat så  att den feniciska kolonin segrat hade ord och företeelser som republik, senat, kejsare och mycket annat blivit helt annars. Östra medelhavsområdets dominerande grekiska hade nog funnits kvar men latinet hade inte blivit all bildnings och all teologis språk i århundraden. Tankeverksamhet av sådant slag kallas kontrafaktisk historieskrivning och är i all sin overklighet ganska stimulerande tankeövningar – om än onödiga.

**  Själva systemet i detta kan jag vara tveksam till. Lokalförsamlingen är enligt kyrkans regelverk den grundläggande nivån där verkligheten finns. Att då Kyrkomötet på nationell nivå ”uppifrån” deklarerar vad som ska ske blir då liksom omvänt – även om det som i detta fall rör sig om en vettig sak. Likaså tycker jag det i princip är avigt att stiftet för att få kompatibla och kortfattade aktstycken styr utseendet och begränsar omfånget av hur församlingarna beskriver sina strategier. Instruktioner och annat skall ju tjäna den lokala verkligheten, inte vara anpassade för ”andra nivåer” i kyrkan.