stigstrombergsson

Fjällvistelser kan bjuda på väder av olika slag. Det kan blåsa en massa sekundmetrar samtidigt som snön vräker ned. Det kan till och med regna fast det inte är så vanligt i mars månad. Solen kan också dag efter dag gassa ner från en klarblå himmel samtidigt som alla flaggor hänger rakt ner. Så är det nu. Påminner på ett sätt om den medelhavsmiljö jag förknippar med ett annat av mina favoritställen – ön Samos i den grekiska skärgården. Men...

Det är klart det handlar om temperaturskillnader!

På Samos när jag brukat vara där i maj-juni på tidigare ”tjänsteresor” eller i augusti-september rent privat har dagstemperaturen varit 25-30 grader plus. Här i Hemavan är det nattetid nästan samma siffror men nu under noll. Det betyder 50 graders diff även om sol och himmel ser likadana ut. Det betyder också att man här i norr innan man sticker ut näsan för olika friluftseskapader behöver vänta några timmar för att solen skall hinna driva undan den skarpaste nattkylan. Sådan väntan betyder lite pyssel av något slag, läsning av en och annan bok samt en del funderingar kring ditt och datt. Stilla och lugnt är det i alla fall.

När vi var här för sisådär 30 år sedan var våra fyra barn fortfarande barn under årlig tillväxt. I den vevan fann vi sista gången den epoken att användandet började avta av den Bobby Car som främst sönerna rattat och kört. I tanken att andra fjällpräster kunde ha småbarn lämnade vi som gåva fordonet i huset man får bo i. Då vi sedan för fyra-fem år sedan återupptog fjällprästeriet fann vi att ”det röda spjutet” fortfarande var kvar men i ett omkansvärt pajat tillstånd. Efter lite temperaturväntanspyssel och ett besök i den på orten ofantligt välsorterade järnhandeln är fordonet nu lagat – om än provisoriskt. Om det är en mekanisk prestation från min sida skall vara osagt men lite kul är det i alla fall att grejen lever lite till.

I stugan vi bebor finns en del böcker, mestadels av lite halvgammalt slag. Den 18:e juni 2019 skrev jag inlägget bättre förr? om en bok jag tjuvlånat när vi tidigare det året var här. Pandemin kom med ett par års uppehåll men nu, innan vi skulle hit, snokade jag enligt min mening överallt hemma för att ta med boken tillbaka hit där den hör hemma. Jag hittade den inte. Det gav slutsatsen att jag måste ha återställt den förra vårvintern. Genomgång av hyllorna visar dock att den är inte här heller. Förhoppningsvis är det så att någon annan fjällpräst gjort som jag men en gnagande misstanke finns att den i alla fall finns hemma på något obskyrt ställe – eller att jag lånat den vidare till någon annan dock okänt vem.

Texten fram till hit skrev jag i morse i väntan på att det skulle bli lite mindre kallt. När kvicksilvret så småningom visade minus 10 sattes punkt. Då bar det iväg på turskidor med både choklad-och kaffetermos i ryggsäckarna. Och smörgåsar naturligtvis. En skön dagstur till Kobåset, en smal dalgång inte så långt borta. Sammantaget blev det ungefär en mil i kärv snö och gassande sol nästan helt utan vind alls. Den röda näsan signalerar att after-sun-salva på näsan behövs.