stigstrombergsson

Varför Dorotea?

Den frågan kom under onsdagens bilkörning från Vilhelmina via Strömsund till Gäddede i Härnösands stift. Noga sagt var frågan: Varför har jag varit i Dorotea förr?

Två-tre-fyra svar kom på rak arm: Vi har kört genom!

När barnen var små (och vid ett tillfälle bara tre) valde vi Inlandsvägen (E45) för resan ner till Svealand för att besöka barnens morfar, mormor och övriga släktingar på Primärhustruns sida. Skälet till Inlandsvägen var att vi kände oss dyngless på E4 efter kusten. Åtminstone nedresan till Svealand fick därför en delvis annan dragning. Två andra passeringar kopplas rimligen till att jag och den yngste av gossarna i liten hyrlastbil passerat när vi skulle assistera pojkens äldsta systers flytt från Östersund till Luleå.

Köra igenom en ort kvalificerar inte för att ha varit där – vilket jag vet att jag varit. Min fråga kvarstod därför: Varför har jag varit i Dorotea förr? Minnet rådbråkades och logiken flödade i huvudet.

Det måste ha varit 1991-92 någon gång när jag hade uppdraget att vara Stiftsadjunkt (i Luleå) för Gudstjänstliv och Evangelisation och då på nåt vis kopplat till Lilla boken om kristen tro. Med det inbjuder jag dig, noble Bloggläsius, att följa med längs med memory lane till en kyrka som framställde sig saftigt annorlunda än av idag – enligt min enkla mening.

I slutet av 1980-talet började man ladda för ett jubileum 1993. 1593 hade man vid Uppsala möte valt att vara lutheraner och avvisande till Gustav Wasas sonson Sigismund som var kung också i det katolska Polen. Jubileet 1993 skulle dock inte vara att storsvenskkyrkligt trona på minnen från fornstora dar som det står i hockeysången utan mer vara ett tillfälle för tankearbete vad det 400 år efter Uppsalamötet innebär att vara en Evangelisk-Luthersk kyrka med uppdraget att för folket förkunna kristen tro i sin tid. Saken fick två syften. Någon sorts teologisk självbestämmelse ”inåt” och en evangeliserande satsning ”utåt”. Notera att det faktiskt då gick att prata om ”inne i” kristen tro och ”utanför” densamma – utifrån människors egna val och självbenämningar. Kyrkan som folkrörelse syntes på det sättet fast man fortfarande var statskyrka med det offentliga uppdraget att folkbokföra och ha nio av tio svenskar som formella medlemmar.

Svenska kyrkans bekännelsearbete kallades det mer inåtvända arbetet som bland annat innebar en hel del böcker. Utifrån ett förslag hade det dåvarande kyrkomötet också beslutat sig för att det skulle tas fram ett material för masspridning till alla hushåll och ett studiematerial för folkbildande studiecirklar. Det blev Lilla och Stora boken om kristen tro och det bör att ha varit för att lansera den idéen och promota evangelisationen som jag var i Dorotea – typ.

Så fortsätter en del resetankar när man åker bil på sin road-trip 2.