stigstrombergsson

Jag har varit lite blogg-tyst sedan den 29:e förra månaden. När jag den 6:e juli skriver denna text i min tellefån har det gått en vecka efter senaste publiceringen och det kommer att dröja ytterligare några dagar innan det skrivna syns här. Orsaken till både skriveri och senare publicering är bland annat att jag och Primärhustrun befinner oss på en så kallad kortare roadtrip i norra och östra delarna av konungariket Sveriges nordligaste fjärdedel.

Igår, fredag, styrde vi kosan norrut. Det har vi genom åren gjort många gånger. Dock har vi aldrig tillförne stannat till vid Harsprånget för att titta på hur det egentligen ser ut efter vattenkraftutbyggnaden där. Det kan i sammanhanget vara värt att veta att utbyggnaden av Luleå älv försörjde landet med el för industrier, kommunikation och boenden i rejäl utsträckning. Runt 10 personer fick sätta livet till bara i Harsprånget.

På seneftermiddagen var vi framme i Kiruna i vår hotell-stuga på camping-platsen Ripan. Vi har bott där förr, en natt för två år sedan med de två äldsta barnbarnen på väg till Björkliden. Nu i år har vi valt två nätter.

Lördag efter frukost bar det iväg ut på stan – var den nu är. Stora delar av Kiruna är ju under flyttning då gruvan ska borra sig in under staden där den ligger. Vi promenerade genom vad som liknar en enorm byggarbetsplats till det nya centrum som uppförs allt efter hand. Hyfsat fort kom vi vilse bland staket och avgränsningar. Innan vi var tillbaka i stugan hade vi traskat en mil.

Egentligen är det intressant detta med flyttning av en hel stad med bostäder, stadshus, kyrka och allt. Snacka om att våga genomföra och tåla förändringar! I jämförelse framstår till exempel kvirr över också små ändringar vad gäller kyrkliga och andra saker som patetiska.

Imorgon söndag rattar vi österut mot och via Pajala längs med Torne älv. Kokkula är målet 33 mil bort. Där blir två nätter till. Mer text kanske tillkommer där och då. Tisdag-onsdag är vi hemma och då blir det publicering.

Jag återupptar mitt skriveri söndag eftermiddag den 8:e ett par mil från Haparanda. Sju timmar efter start från Kiruna och med sammantaget runt två timmars pauser i Pajala och vid Kengis bruk – googla! – är vi nu inkvarterade vid Kukkolaforsen i en trevlig liten stuga.

Till Pajala kom vi några minuter före 11. Kyrkan gick inte att se och än mindre att komma fram till på grund av värsta gatumarknaden med allsköns naseri-raseri. Montrar och stånd med och om allt – godis, hantverk, kläder, krafs, mat och allt möjligt annat. Massor med folk och flera språk i vimlet.

Vi körde lite till och vek oplanerat in till sevärdheten Kengis bruk för att där justera upp koffeinet i blodomloppet. Intressant ställe. Jag visste inte att Lars Levi Laestadius en tid var industripräst där innan han, prästgård och kyrka omlokaliserades till Pajala. Ordet industripräst är väl i och för sig en liten jättesmula anakronistiskt hämtad från en senare tid. Över huvud taget kan det vara en poäng att se på LLL:s liv och gärning. Jag ska nu inte bli mångordig i saken – massor med info kan man hitta på nätet – men ändå kom jag på mig med att ha fått min bild av kyrkoherden Lars Levi i viss mån justerad och utfylld.

Ta till exempel detta att han var kyrkoherde i Pajala. Vad var det för sammanhang? En vanlig tanke om kyrkoherde i mitten av 1800-talet var att en sådan residerade bland människor som levde av hyfsat produktivt jordbruk, bönder med ett halvdussin kor eller fler. Såg befolkningen ut så i Pajala?

Näppeligen. Där fanns småbrukare och skogsfolk tillhörande en betydligt lägre samhällsklass än bönder. Ett par järnbruk i området stod för ett mer dynamiskt näringsliv och hade egen brukspastor, alltså industripräst.

Dessutom: Innan dess – jag har inte kollat årtalen exakt – var han kyrkoherde i Karesuando som i princip då saknade jordbrukande bofast befolkning. Nomader dominerade. I sin tjänst i Karesuando ingick att visitera församlingar i stora delar av dåvarande Härnösands stifts så kallade lappmark – ett avsevärt stort område. På en resa till Åsele i nuvarande Västerbotten möter LLL flickan Maria som hjälper honom till klarhet vad gäller trons centrum. Kolla nu avstånden mellan de orterna och reflektera lite över vägnätets obeskaffenhet på den tiden. Det ger en bild av situationerna och villkoren och tankar av det slaget fick jag i bilen efter besöket i Kengis innan vi hamnade i Kukkola.

Det är nu tisdag morgon och vi ska strax begiva oss åstad – fin gammal formulering – med planerad slutdestination i den egen ägandes fastigheten i hemkommunen. Kanske görs en avstickare in till Torneå för att köpa en butelj åkerbärslikör, kanske inte. I så fall blir det i alla fall EN utlandsresa 2024. Något besök på IKEA planeras dock inte.

Kukkola är en fin lugn plats utan frestelse till allsköns aktiviteter. Tyst, forsbrusande, lugnt och ganska myggigt – typiskt Norrbotten.

Och hem kom vi som planerat. Det blev Torneå och sedan Seskarö innan vi blåste hemåt. En alldeles lämplig kortare roadtrip.