stigstrombergsson

Rubriken skulle också kunna vara tomma tankar?

Men det handlar inte om bensin!

Inte heller om att en rysk oligarks lyxbåt har soppatorsk i Narvik.

Det handlar om hur jag tänker på hur jag tänker.

Kanske ger det någon annan en och annan tanke.

Igår kväll var det Aftonbön i Hemavans kyrka. I förra inlägget berättade jag att jag fjällprästar där en dryg vecka. För aftonbönen ifråga hade jag tankar på vad jag skulle dela med mig av i en ”betraktelse” – eller vad man vill kalla det. Mina tankar hade jag skrivit ner i ett litet manus om fyra sidor A6. Samtidigt fanns funderingar om det över huvud taget skulle komma några till kyrkan för att höra, sjunga och be.

Väl på plats i förväg trixade jag lite med min mobiltelefon. Jag ville se om jag i avsaknad av sladd och stativ i alla fall skulle kunna filma mig själv när jag ”betraktade”. Om det skulle gå kanske jag skulle lägga ut filmen till exempel på Facebook för att någon skulle kunna ta del av det på håll och på annan tid.

I allt detta finns då en lurig men självklar tanke att det som sägs blir annorlunda än vad som står i det skrivna manuset, hur noga det än följs. Det blir inte radikalt annorlunda men tonfall, pauseringar och annat formar de på papperet neutralt skrivna orden. Till detta kommer att den som hör det som sägs inte hör och uppfattar samma sak som på samma sätt som höraren som sitter bredvid – för att inte tala om eventuella ”deltagare” via film eller liknande. Så är det med all muntlig kommunikation. Med skriftlig också. En läsare tar inte in de bokstavskrumelurer han eller hon ser på samma sätt som en annan som ser samma rader.

Jag filmade inte. Hade nog gjort det om ingen hade kommit. Men det kom en förutom Primärhustrun. Det blev samtal före (och efter) och när klockan väl slog 19 var det inte läge att tala med både kamera och folk. Ingen film alltså.

Men vad sa jag?

Svaret på det finns ungefär i det handskrivna manuset som det inte är någon idé att publicera en bild av. Jag kan läsa min egen handstil men näppeligen ingen annan. Skriver jag av det medelst tangentbord och publicerar det här blir det läsbart men jag vet att du, noble Bloggläsius, kommer att uppfatta det kloka annorlunda än vad jag tänkte när jag skrev, annars än hur det var när det blev sagt, inte likadant som hur uppfattarna uppfattade det och eljest i förhållande till hur jag tänker om det nu efteråt.

Sånt tänker jag på. Är det tomma tankar?

Sitter i Hemavan nu. Sitter inomhus.

Ute är det 2 grader plus och regnar.

Bra väder för att sitta inne.

Det var tre år sedan det sist begav sig, detta att vara fjällpräst. Då blev det några blogginlägg man hittar om man söker sig tillbaka till april 2019. I den vevan berättade jag också om vad uppdraget innehåller. Kolla där.* De planer på samma sak våren 2020 ställdes in på grund av Coronan, likaså säsongen 2021. Men nu är vi tillbaka.

Vi är jag och Primärhustrun. Vi tjuvstartade faktiskt redan igår, på torsdag. Grundtanken är att prästbyte här sker på lördagar och det var kommande vecka med nummer 13 i kalendern som vi skulle vara här och jag fjällprästa. På onsdag tog jag därför telefonkontakt för att ta reda på om betinget var samma som förr eller blivit eljest. Samtalet gav vid handen att vecka-12-prästen redan om onsdagen skulle lämna orten och på frågan om vi kunde komma tidigare blev svaret JA. SMHI hade visat att snö, blåst, regn och jox skulle bli flitigare på lördag och et så till den grad att vi hur som helst funderat på att bränna upp en dag tidigare och kvarta på hotell. Nu löstes det alltså på annat vis. Sedan vi lämnat in och kvitterat ut bilen från verkstad ryckte vi iväg vid lunchtid. Snabbt rattat kom vi fram vid 16-tiden med siktet inställt på att vara en dryg vecka.

Vad göra?

• Om man kallar det arbetsbeting är det i sanning inte stort. Förutom att finnas till hands i krisberedskap, synas i samhälle, spår och backar och ha tillsyn över själva kyrkan är det andakt/gudstjänst fredag, onsdag och söndag klockan 19, söndagen är Mässa. Hur församlingen är och blir vet jag inte men gissar: några ortsbor, några fjällturister, ibland en hel grupp, troligen ingen jag känner närmare, sannolikt ingen som känner mig annat än möjligen till namnet.
• Så kallat uteliv kan ske i två former. Skidåkning och annat friluftande med parollen kläder för väder (inom rimliga gränser) och deltagande vi eventuela happenings i turist-sammanhanget. Ett överdragsplagg med texten Präst Hemavankyrkan skall alltid bäras.
• Innesitteri med goda böcker både för ny- och omläsning är en annan aktivitet. Inte mycket annat pockar på uppmärksamhet. TV-apparaten har bara SVT-kanaler och 4an. Jag kan innesitta i stugan likväl som i kyrkan. Väljer själv.
• Kanske bloggar jag. För det och liknande glömde jag viss teknisk utrustning hemma. Hade en fundering på att göra på samma sätt som jag en gång gjorde med Bibelstudierna hemma i församlingen – spela in reflexioner och publicera det på nätet, kanske i Facebookgruppen Hemavankyrkan eller på min egen plats och länka härifrån bloggen. Men det går inte. Sladden som behövs och stativet glömde jag.
• Men skriva blogg går ju...

* Då och då tidigare år men för en generations sedan var vi också här några vårar. Då fanns inte detta med bloggeri.

Vi kom till Björkliden på söndag mitt på dagen. Sol.

Måndagen bjöd på kalasväder. Jag var ensam på fjället.

Tisdagen – igår – var likadan vad gäller sol, icke-moln och temperatur men jag tog bara en kortare skidtur då. Sonen hade lånat mina turskidor, de som med räfflor under ger fäste i motlut och trögt glid när det bär nedför. Han och hans hulda moder ämnade sig fram och tillbaka till Låktatjåkka fjällstation en mil och 800 höjdmeter bort. Jag avstod både den turen och mina skidor och tog mitt andra par – vanliga löpar-lagg – och for efter Rallarspåret mot Tornehamn. Och vände.

Värme på dagtid och minusgrader om natten ger en egenskap hos snön som inte är förenligt med gott fäste. Allt blir löst och kuligt. Med löst avses just löst – en till två centimeter icke fast underlag. Med kuligt menar jag att underlaget efter några sol timmar består av ca en halv till en millimeter små iskulor som på micronivå bara rullar undan. Klistertejpen jag har under skidorna greppar inte i kullagret och varje liten backe blir bara bakhal. Det är det före jag minst föredrar utan rentav aktivt ogillar! Jag kan acceptera att skidor går trögt framåt men när det bara slinter akterut blir jag sur.

Att sedan sitta i solgass blev inte helt fel.

Nu är det onsdag och vädret har vänt en aning. Panikslagna TV-sändningar har förkunnat att värmen får ett bakslag. Kall polarluft kommer att drabba landet. Det beräknas bli 10 grader svalare än sista tiden. Nere i barmarks-Sverige kan det bli plus 5 vilket skapar katastrofvibrato i rösten när reportern i Rapport eller Aktuellt vänder uppmärksamheten till den som skall visa väderkartan. Lika löjligt varje år!

Det skall bli svalare i Norrbotten också. Ned mot minus 5. Det upprör mig inte alls. Som nordbo finns väl ingen anledning att vänta på eller längta efter annat än vinter i april. Vår-tjatet kan vänta.

Genom stugfönstret ser jag Torne träsk men inte topparna på andra sidan. De är i moln och det snöar och blåser. Vrider jag blicken ser jag att Čuonavággi alias Lapporten bara står på glänt.

Deppar jag? Nej! Är jag besviken? Naturligtvis inte! Bara rena töntskallar far till fjälls utan att räkna med att vädret kan växla. Jag vet – ena dottern jobbade här några år och är en pålitlig källa – att Björkliden då och då får gäster som vill ha pengarna tillbaka på grund av att det stormat eller varit kallt när de var här. Givetvis utan resultat. Alla sydbor är inte så vilsna i pannkakan men men kategorin finns som i receptionen på nasal eken-dialekt kan ställa frågor typ När öppnar Lapporten? och När slås norrskenet på?

Jag är inte en sådan. Jag vet att jag kan bli bortskämd av vädret men att det inte alltid är så. Det gör mig inte bortskrämd, bara till stugsittare.

Vi körde upp igår, Primärhustrun och jag. Yngste sonen kom också men i egen bil. Vi avser att vara här till på torsdag – typ. Plus 7 grader, vindstilla, inga moln. Mina medresenärer åker slalom men inte jag. Jag är ensam på fjället. Där man träffar folk!

Det är det första som skall sägas när jag nu några timmar senare sitter i vår egen förhyrda bubbel-stuga. Även om man är ensam på fjället träffar man folk och det blir pratstunder. En pratade jag med inte långt från starten. En till, en militär, anslöt. Längre fram mötte jag två damer på väg tillbaka och dit där jag satt vid Kratersjön kom snart de två skaraskraparna. Jag har ofta gjort fjällerfarenheten att de man möter snackar man med men undrar stilla om inte den saken är coronaförstärkt nu. Det är ju likadant hemma när man promenerar. Ett hejvilt hälsande på andra fotgängare och snack med 2-3 meters lucka.

Från Kratersjön tog jag likt de tre stjärntydarna i Betlehem – Jesus-berättaren Matteus nämner det i sitt andra kapitel – en annan väg tillbaka. Tidigare år har jag försökt att både uppifrån fjället och nerifrån Rallarkyrkogården få till att inte åka fram och tillbaka i samma spår för att i stället färdas i en slinga. På barmark har jag till fots gjort den turen men vintertid har snömängd gjort det knepigt – och att det är lite marigt att se ledmarkeringarna. I år gick det. Lite på skidor, en del till fots och ett par sluttningar i björkskogen på rumpan kom jag till Rallarspåret som förde mig tillbaka till stugbyn.

Fem timmar ute i vårvintersol tar i ansiktets vintermjuka hy. Precis lagom.

Afterski? undrar kanske någon.

Nä! Inte i något gemensamt utrymme med andra gäster – som i sanning är få detta år.

Jag har egen öl i stugan...

Så berättar Facebook att det är. 45 personer har noterat att jag som en händelse nämnt att jag bloggat det förra inlägget. Dock sägs inget om de 45 läst blogginlägget eller inte, bara att de sett det. Det brukar vara så när jag via Facebook medelst att jag bloggat. Runt 40-50 har sett det – minst.

Jag är inte naiv. I alla fall inte helt korkad. Hoppas jag. Jag kan se vilka dessa 45 på Facebook är och vilken blandad kompott de utgör. Deras ”läsgrad” av själva blogginlägget kan jag dock inte utröna. Jag gissar att den varierar beroende på vad mitt bloggande verkar handla om. Jag är till exempel tämligen bombsäker på att om jag skriver om samvaron med barnbarnet Lisa som jag är morfar till så kommer tösens farmor att läsa ett sådant blogginlägg från början till slut. Skriver jag om nåt kyrkligt kommer någon annan garanterat att läsa det i sin helhet. Om fotbollskonfirmander för tio år sedan eller ungefär 50 år gamla tidigare aktiva i Älvsby församlings ungdomsarbete på 1980-talet läser igenom de blogginlägg jag ser att de noterat har jag ingen aning om. Jag kan alltid hoppas att de ger mig och mina funderingar någon minut – men jag vet inte. Det jag i alla fall nyss såg var att

Hursomhelst såg jag för någon timme sedan att 45 personer åtminstone noterade att jag bloggade igår – vad det då kan ”vara värt”.

Vi är i Jäkkvik, Primärhustrun och jag. Eller i Jäggelouktta som det heter på samiska. Det braiga med samiskan är att man slipper käbbla om Jäkkvik skall stavas med dubbel-k eller med c-k. Jäggelouktta löser åtminstone det problemet.

Vädret är inget vidare. Kompakt molnlock över fjäll, sjö, skog och myr. Tidvis regn. Alltså trivsamt och prestationslöst. Idag traskade vi i alla fall efter Kungsledens för oss nya sträckning en knapp halvmil norrut till Lövmokks gamla kapellplats – och tillbaka. Det blev lite över en mil.

Områdets gamla lokal- och kyrkohistoria är intressant. Kapellet i Lövmokk – om jag minns rätt – skapades på 1600-talet i samband med gruvdriften i Nasa men kapellplatsen kom med tiden att flyttas till Jäggelouktta. En husgrund med ett kors på sniskan är vad som återstår.

Detta leder naturligtvis omedelbart tankarna till Kyrka och församling av idag. Dels måste den likt Lövmokk följa sin tid och var folket är mycket mer än vad stela strukturer och invanda synsätt och beslutsfattare är beredda till. Dessutom: Om korset – alltså centrum i Kristus och vad han gjort och gör – hamnar på sniskan till förmån för lagiska slogans om ”människors lika värde” eller nåt sånt väntar bara ruin.

På vägen hit igår stannade vi i Arjeplog för att besöka Silvermuseet – googla! Jag köpte en bok som jag kommer att återkomma till*. Nu säger jag bara att den berättar om en väckelse i Arjeplog för 120 år sedan och är intressant både historiskt och nutidsaktuellt. Betingelser för andliga genombrott, inte väckelsers uttryck, är nämligen evigt och tänkvärt desamma. Återkommer.

* Om jag köpt den via Luleå stifts mest förnämliga bokbord i Arjeplogs kyrka hade jag sparat nästan 70 spänn. Det bokbordet rekommenderas!

Senast jag använde denna bild var i höstas men då med betydligt skarpare rubriker.* Nu handlar det mer om vemod. Jag saknar Samos och det lite extra idag. Hade allt gått som planerat skulle jag vara på räls, hjul eller vinge på väg till Arlanda – eller framme om jag hade valt nattåg. Imorgon skulle jag och en svåger flugit ner. Men så blev det inte av uppenbara skäl.

Sju gånger de senaste åtta vårarna har jag varit där – om jag räknat rätt. Sammanlagt rör det sig om åtta charterveckor plus tre eller fyra endagsturer de första åren då församlingens ungdomsresor gick till Kushadasi på den turkiska sidan. Sådant tjänstependlande sätter sina spår. Skulle du, noble Bloggläsius, vara behäftad med ett rejält självskadebeteende kan du här på bloggen finna något av reseliggare om du söker dig fram framför allt i månaderna maj-juni från ochmed 2013. Lika flitig skribent var jag inte när jag och Primärhustrun privatreste tre av åren men jag skrev också då men i augusti-september.

Lite olika erfarenheter är att resa till olika platser på öns norra sida privat med livsledsagarinnan och att vara bland 30-40 tonåringar på ett all inklusive-hotell på sydsidan. Samma hotell med 20-talet vuxna ger ytterligare en aspekt. Hur ”privatresa med kompis” – en svåger är rimligen en sådan – kan gestalta sig vet jag inte men den kunskapsinhämtningen blev nu skjuten på framtiden – Inshallah.

Att min samos-saknad är stark märks på olika sätt.

• Jag har nattdrömt om platser och folk på det osammanhängande vis drömmar har.**
• På Systemet har jag letat – och funnit – ett sött vitt starkvin som fast det är franskt påminner om ett av de bästa jästa njutningsmedlen på ön.***
• Igår skrev jag SMS- och Messenger-meddelanden till hotellet och mitt Frappe-stamställe för att önska ställena och personalen allt gott i denna pandemins tid. Och fått svar!
• Och så bloggar jag om det som blev ingenting.

PS. Det samos-sabotage jag skrev om i slutet av förra året gällde inte resa med ungdomar detta år utan först nästa. I år blev det Coronan som saboterade. Det är nu för tidigt att uttala sig om vad som i församlingen gäller pandemiska hälsofaktorer, reserestiktioner, personal vad gäller förmåga och lust och läget ekonomiskt för 2021 och framåt. DS.

* Jag syftar på inläggen samos-sabotage här, här, här och här, skriverier som ingen ansvarig representant velat, kunnat eller idats ge någon som helst respens på.

** En av drömmarna var en typisk ”stress-sådan” då inget funkar. Jag hade glömt min väska på hotellet och märkte det när jag med buss forslats till hamnen för att därifrån ta en båt till flyget. Inget var likt rutiner på Samos men alla omkring var greker som inte kunde engelska. Det knasigaste var att platsen båten skulle gå från var till förväxling lik Norra hamn i Luleå.

*** Naturligtvis har sådana njutningsmedel inte alls avnjutits under veckorna med ungdomar. Någon ordning är det faktiskt med mig!

Tidsfördrivsskriveri.

Så sitter vi då på planet. Bårding komplitäd sa de nyss.

Säkerhetsgenomgången pågår och tänkt avgång är 17 men klockan är bara 16.30. En halvtimma före. Smultert. Det betyder ju hemma lite tidigare. Fyra och en halv timme ska det ta. Ankomst 20.45 enligt biljetten, ungefär 20.15 enligt nytiden.

Jag tar alltid med mig för mycket att läsa. Kommer dessutom hem med två böcker fler än jag åkte ut med. Märkligt. En är köpt. En är stulen, upphittad eller adopterad. Vad exakt är en fråga om definitioner.

Köpet gjordes på Kallax när vifor ner. Den näst sista delen av Jan Guillous serie om förra århundradet. Åker hem i det intjäckade bagaget. Boken alltså, inte Jan Guillou.

Folk som reser och bor på hotell köper och läser böcker som de inte låter följa med hem. Den stackars litteraturen överges och lämnas på hotellen. Där vi bodde hade man samlat sådana föräldralösa alster i en lokal som fungerade som väntrum innan upphämtning – och kanske som uppehållsrum någon sällsynt regnig dag. Vad gäller böcker på finska så gäller ingn nyfikenhet. Funkar inte. Norska kan gå, även med tvekan danska. Alla nordiska språk fanns men knappast några andra. Inte så många på svenska men i alla fall en som rönte ödet att bli stulen, upphittad eller adopterad – exakt alltså en fråga om definition. Den skall jag strax gripa mig an så jag läser mig trött och somnar. Då går de 4 timmarna och 45 minuterna mellan 17.00 – som blir starttiden – och 20.45.

Vafför en bok? frågar varje rumpnisse. Svar: Skojarna i örtagården av Arto Paasilinna.

(- - -)

Jag fortsätter nu tidfördrivstumma på min telefon om detta med böcker. Har på känn att jag skrivit lite om det förr, i början av denna serie εν ερατώ. Vi befinner oss nu ovanför Serbien – enligt bilden.

Med på resan redan från garageuppfarten fanns tre volymer med sammantaget 79 böcker. Imponerande. Skriften – jag menar alltså Skriften med stort S – innehåller 77 mer eller mindre självständiga och sammankopplade delar. Sedan Norrland av Po Tidholm och En bok om Rut med separata kapitel av olika författare. Den är lite gammal behandlar Ruts bok i Gamla testamentet. Skrevs innan Bibel 2000 kom, alltså på gamla Bibelöversättningens tid. Och den var bra. Många infallsvinklar till höstens aktiviteter i Bibelstudiegruppen. På tisdag träffas man andra gången denna termin. Dock inte 18.30 som brukligt utan 19.15 efter en konsert som börjar 18.

Första bilden? Bussen som plockade upp oss vid hotellet var märkt med destinationsort. Imponerande!

Jag är hemma nu. Vid 11-tiden igår kväll nådde vi bostaden och temperaturen var minus 1. Ute alltså. Vi kom iväg från Kreta lite efter utsatt tid och motvind skapade summa en halvtimmes försening till Kallax flygplats. Sånt är inget för tuffa norrlänningar. Sett positivt fick vi ju en halvtimmes extra chartertur.

Med hemkomsten har jag nu tillgång till mitt bloggbord – det andra kallar tangentbord. Naturligtvis kastade jag mig inte över det omedelbums igår. Uppackning och annat måste komma först. Och en natts sömn. Vi hade ju finsk och grekisk tid i kroppen vilket gjorde den ännu senare.

Vara hemma är skönt liksom resan var skön. Fint väder idag. Som på Kreta men med 25 graders differens. Fullt acceptabelt i september.

Gudstjänsten i kyrkan var jag på men lämnar okommenterad – förutom att nämna att barnens redogörelse för vad de pratat om under söndagsskolan Skatten var helt underbar.

Två texter har jag i alla fall innan denna lagt ut här på bloggen. Borta från bloggbordet skrev jag i telefonen εν ερατώ 01/19 och εν ερατώ 02/19 och de texterna publicerade jag innan jag skrev detta tionde inlägg i serien. Jag avser att leverera de andra aviserade inläggen med rubriken εν ερατώ i en takt av ungefär två om dagen. Sedan kan det ju komma annat värt att beblogga.

Det gäller alltså, noble Bloggläsius, att du är på alerten.

Fälten grånar till skörd.

I skrivande stund (14 sep ca 10.00) är vi intjäckade på Kallax och vi är i sanning inte de äldsta men inte de yngsta heller. Många liknar oss i spannet ”inte längre upptagna med lönearbete” och en resa kan väl vara oss väl unnat, flygskammen till trots.

På en eskapad likt denna slits jag mellan två viljor. En är att helt logga ut från allt som kan lukta nuvarande inhoppsarbete och andra kyrkliga ting för att bara läsa annat, käka, promenera och slappa. En annan är att ta en del av det sakrala med i packning och hjärna för att avskuren från det vanliga tänka extra kring sådant blandat med just läsa annat, käka, promenera och slappa. Likt en hötapp mellan två åsnor är jag i valet och kvalet.

Jan Guillous sjuttielfte näst senaste del om förra århundradet har jag i ränseln liksom en bok om Norrland av Po Tidholm – läsa annat. En bok om Ruts bok i Gamla testamente tog jag åxå med enär höstens bibelstudier skall ha sin utgångspunkt i den lilla skriften – typ halvjobbligt. Skriften med stort S är givetvis också med så nog har jag att läsa för att sysselsätta mig.

Skriva är åxå en sysselsättning. Då och då och pö om pö om både ditt och datt och ved och kvist innan slummerlusten blir för övermäktig. Gissar att det kommer att märkas. Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, har fördrag med det.

Kreterna ljuger i ett och är odjur, glupska och lata.

Så skrev Paulus i sitt brev till sin yngre medarbetare och adept Titus. Orden finns i kapitel 1 vers 12 och är ett citat – tror man – av en hexameterrad skriven på 500-talet före Kristus av den halvt legendariske vishetsläraren och diktaren Epimenides från Kreta. Paulus fortsätter sedan: Det vittnesbördet är sant.

Nu är det inte för att undersöka sanningshalten och tidlösheten i detta Skriftens ord som vi åker i morgon bitti. Inte heller är det för att jag likt Titus skall ordna upp de kyrkliga förhållandena på ön.* Anledningen till att jag far – och primärhustrun – är strikt privat och för rekreation. Semester typ även om vi som pensionärer inte har sådan.

Ingen av oss har varit där förr. Vi kommer därför att beträda för oss jungfruligt land. I en beskrivning läste jag om nordkusten att den innebär 13 mil solstolar och fulla britter. Vi får även kolla sanningshalten i det påståendet. Vi kommer nämligen att bo i nordväst, noga räknat på hotellet Erato** i Platanias – var det nu ligger. Charter är fiffigt och medger att man utan att behöva tänka på var och hur inledningsvis bara forslas som potatis dit man ska för att sedan därifrån upptäcka tillvaron.

Imorgon lämnar vi Kallax 10.20. Vi skall vara där i god tid – vad det nu är. 08.00? Neddimpning på Chania International Airport beräknas till 16.00 lokal tid vilket är 15.00 i kroppens egen mat-och-sov-klocka.

Åter tillbaka på Kallax lördag om en vecka strax före 21, hemma ännu senare. Skriver inte då på min blogg men avser att där nere samla på mig lite av en resedagbok och kanske publicera i efterskott – som jag gör när jag är på mina Speciella resor.

* Hans instruktioner för det uppdraget kan du, noble Bloggläsius, hitta i det korta Titubrevet samt en del annat. Drygt två Bibelsidor väl värda en genomläsning.

** Wikipedia skriver: Erato är i grekisk mytologi den lyriska poesins musa, särskilt för dikter om erotik och kärlek. Hennes namn betyder på svenska ungefär 'underbar'. Erato är moder till Thamyris som försökte överträffa muserna i sång. Det gjorde att han blev stum, döv och blind som straff. Erato uttalas på latin och svenska med betoning på första stavelsen. Ordet kommer från grekiska Ερατώ, som uttalas erató med betoning på den sista stavelsen.

...blir min ”diagnos” av den läsekrets som följer mig på ett och annat så kallat socialt medium. Jag förekommer på två: Denna blogg och Facebook.

I bägge sammanhangen publicerade jag under förra veckan de solsommar-fötterfoton som kan beskådas i de senaste inläggen i kategorin Speciella resor. Lite illvilligt var det. Ville driva lite med de så-här-ligger-jag-och-slappar-bilder många hemfaller åt när de är på vift någonstans i Sverige, Europa eller Världen.*

Vi var på resa, Primärhustrun och jag. Vi gjorde en kortare tur till fjälls. De senaste fyra-fem blogginläggen visar detta. Jag ställde i utsikt att senare kommentera de olika utsikterna men ser det nu, tisdagen efter hemkomsten i väntan på att lilla Lisa skall komma, som tämligen utsiktslöst att det blir något av dessa mina halva löften – mer än meddelandet att vi var i Ritsem.

Jag hade lämnat datorn hemma och tog mig i praktiken en dryg halv veckas bloggpaus. Att blogga direkt från telefånen gillar jag inte. Det är så pillrigt att göra och blir så finstilt när man sedan läser alltsammans på en dataskärm.** Dock fanns (minst) ett annat skäl för ett blogguppehåll. Ett mentalt skäl.

När man har bloggande som lite av en hobby blir det lätt så att tankar Hur skall jag skriva om detta? dyker upp vad man än gör, ser, upplever och funderar över. Kanske har journalister det på samma vis och ser reportage, rentav scoop, i en fjäril eller en glass. Slutar aldrig journalista – typ. Präster har definitivt sjukan att vid vanlig enkel god Bibelläsning så flyter tanken upp: Hur kan man förkunna utifrån detta? Vad kan jag predika?

Att försöka backa ur sådana hobby-, yrkes- eller rollfunderingar tror jag är vettigt. Livet, naturen, upplevelser och vad-som-helst har ju egenvärden, inte bara utgångsvärden för något senare. Till och med en kamera kan läggas åt sidan så att man tar in det som sker, inte bara avbildar det för att (kanske) titta på det senare.

Det blev i alla fall fem dagliga bild-bloggposter om denna speciella resa, sex med denna. Om bildernas öde här och på Facebook kan följande sägas:

• just det ja la jag ut på onsdagen när vi kom upp. Panoramabilden över Áhkká-massivet och västerut till Vájsáluokta gav inga reaktioner varken här eller på Facebook.
• vy a la facebook försåg jag på FB med texten Många lägger ut bilder tagna från en solstol av sina egna fötter och Medelhavet i bakgrunden. Semestra i Sverige går också. 68 ”Gilla” och fyra kommentarer på Fäjjan, inget här.
• ny vinkel andra skor taget på fredagen från Vájsáluokta gav 28 ”Gilla”, inget här.
• annat håll den 20:e bemöttes här på bloggen med tystnad, på FB 33 ”Gilla” och kommentaren Vilka fantastiska utsikter! Jag gissar den gällde fjällvyerna mer än mina förträffliga fotlappar.
• sista paret skor fick på FB texten: Sista paret ut! Om en stund gudstjänst i Ritsems kapell. Sedan reser vi hemåt. Om jag leder gudstjänsten? Näää! Men man går väl i kyrkan! Kristen vettja! 33 ”Gilla” och fyra kommentarer – mest sarkastisk nog den från en kvinna som konfirmerades och var med i Kyrkans Ungdom på 80-talet, nu är i 50-årsåldern och sedan många år bor på annan ort: Vem har burit dig?

Bilder av jordnära skor på Facebook – där jag också annonserar vanliga blogginlägg – är alltså mycket populärare än högflygande funderingar i en blogg. Således förefaller läsekretsen vara inte nämnvärt kräsen men det är lite kul att se vilka ”gillarna” är, vad för folk som noterar att jag finns. I sanning en blandning av ortsbor, släktingar, tidigare och senare konfirmander, elever från tiden på folkhögskolan, kollegor och annat. Uppmuntrande!

Apropå kul: Inom en timme kommer barnbarnet Lisa, två år.

*  Det finns två fåniga genrer till jag sällan och näst intill aldrig brukar. Den mat man skall till att äta är ett vanligt FB-motiv – till och med tomma avätna tallrikar förekommer. Jag hoppade sådant. Uppstekt palt och blodpudding med lingonsylt må vara hur smakfullt som helst men bilder blir det inte.

Så kallade selfies undviker jag hart när totalt. Två om året räcker!

**  Varför typsnitten blir eljest när man har olika skrivverktyg vet jag inte.