stigstrombergsson

Så berättar Facebook att det är. 45 personer har noterat att jag som en händelse nämnt att jag bloggat det förra inlägget. Dock sägs inget om de 45 läst blogginlägget eller inte, bara att de sett det. Det brukar vara så när jag via Facebook medelst att jag bloggat. Runt 40-50 har sett det – minst.

Jag är inte naiv. I alla fall inte helt korkad. Hoppas jag. Jag kan se vilka dessa 45 på Facebook är och vilken blandad kompott de utgör. Deras ”läsgrad” av själva blogginlägget kan jag dock inte utröna. Jag gissar att den varierar beroende på vad mitt bloggande verkar handla om. Jag är till exempel tämligen bombsäker på att om jag skriver om samvaron med barnbarnet Lisa som jag är morfar till så kommer tösens farmor att läsa ett sådant blogginlägg från början till slut. Skriver jag om nåt kyrkligt kommer någon annan garanterat att läsa det i sin helhet. Om fotbollskonfirmander för tio år sedan eller ungefär 50 år gamla tidigare aktiva i Älvsby församlings ungdomsarbete på 1980-talet läser igenom de blogginlägg jag ser att de noterat har jag ingen aning om. Jag kan alltid hoppas att de ger mig och mina funderingar någon minut – men jag vet inte. Det jag i alla fall nyss såg var att

Hursomhelst såg jag för någon timme sedan att 45 personer åtminstone noterade att jag bloggade igår – vad det då kan ”vara värt”.

Vi är i Jäkkvik, Primärhustrun och jag. Eller i Jäggelouktta som det heter på samiska. Det braiga med samiskan är att man slipper käbbla om Jäkkvik skall stavas med dubbel-k eller med c-k. Jäggelouktta löser åtminstone det problemet.

Vädret är inget vidare. Kompakt molnlock över fjäll, sjö, skog och myr. Tidvis regn. Alltså trivsamt och prestationslöst. Idag traskade vi i alla fall efter Kungsledens för oss nya sträckning en knapp halvmil norrut till Lövmokks gamla kapellplats – och tillbaka. Det blev lite över en mil.

Områdets gamla lokal- och kyrkohistoria är intressant. Kapellet i Lövmokk – om jag minns rätt – skapades på 1600-talet i samband med gruvdriften i Nasa men kapellplatsen kom med tiden att flyttas till Jäggelouktta. En husgrund med ett kors på sniskan är vad som återstår.

Detta leder naturligtvis omedelbart tankarna till Kyrka och församling av idag. Dels måste den likt Lövmokk följa sin tid och var folket är mycket mer än vad stela strukturer och invanda synsätt och beslutsfattare är beredda till. Dessutom: Om korset – alltså centrum i Kristus och vad han gjort och gör – hamnar på sniskan till förmån för lagiska slogans om ”människors lika värde” eller nåt sånt väntar bara ruin.

På vägen hit igår stannade vi i Arjeplog för att besöka Silvermuseet – googla! Jag köpte en bok som jag kommer att återkomma till*. Nu säger jag bara att den berättar om en väckelse i Arjeplog för 120 år sedan och är intressant både historiskt och nutidsaktuellt. Betingelser för andliga genombrott, inte väckelsers uttryck, är nämligen evigt och tänkvärt desamma. Återkommer.

* Om jag köpt den via Luleå stifts mest förnämliga bokbord i Arjeplogs kyrka hade jag sparat nästan 70 spänn. Det bokbordet rekommenderas!