stigstrombergsson

Följande text är mina funderingar kring den turistiska situationen här i Platanias och paralleller med det kyrkliga hemma i Svedala. Skrevs på kvällen 15 september, aviserades på bloggen den 17:e och lades i sin fullhet ut förmiddagen den 23:e.

Sol, vind och inget vatten.

Det blåser. Tuff nordan gör att Medelhavet vid stället där vi bor inte är badbart. För stor vågor. Finns inte planer att man riskfritt kan gå utanför knädjup nivå. Brottsjöarna för intensiva.

Annars är det OK. Solen värmer och vinden är inte kall för tuffa skandinaver som verkar vara många här just nu. Svenskar, norrmän och finländare hör man prata var man än är. Restaurangen där vi åt ikväll – söndag 15 september – hade menyn i fyra spalter: grekiska, engelska, norska och finska. Och på hemvägen hör jag en vars språk jag obehindrat behärskar som för en annan beskriver vad maträtten cleftiko är med orden: Det är ungefär som kalops. Stilla undrar jag var i utlandet Grekland egentligen befinner sig. Saker ser och luktar grekiskt men folket är annorlunda.

Påminner inte detta en hel del om många situationer i Svenska kyrkan?

Jag försöker mig på en tanketråd.

Miljön är kyrklig vad gäller byggnader, musik, tankefigurer etc. Några ”greker” finns där också, alltså de som har kyrkan som sitt hem. De ”bor” där året runt i helg och söcken.

Men ”turisterna” kommer! Väller in i horder för olika evenemang och specialiteter. Det museala och kulturella, det sporadiskt traditionella för att inte tala om tillfälliga familje-event som dop, vigsel, begravning och även konfirmation. Sådant lockar på samma vis som sol, värme, mat och annat lockar skandinaver till Kreta.

Och de/vi som bor på platsen blir glada, är välkomnande och får ekonomin stärkt av sporadisternas sympati och lust att (fortfarande) ha en anknytning – om än ytlig. På många håll accepteras till och med skolornas krav på ”svensk mat” på ”svenska menyer” vid sina avslutningar.

Naturligtvis tycker jag inte att grekerna ska vara otrevliga mot mig och andra turister. Visst är det ett tillmötesgående att de har menyer på våra språk även om finskan inte slår an några strängar. Och lika naturligtvis skall man i kyrkan vara glad för motsvarande besökare. Självfallet! Men ändå kanske mobilisera det egna – det grekiska respektive det kyrkliga – så tydligt att ”turisten” inte blir ockupant utan i stället stimuleras, till och med blir utmanad att ta in förändring och växa i insikter och tankar.

Om dessa tankegångar har något värde må andra bedöma. De är i alla fall mina i slutet av vår veckas första hela dag - runt 23.30.

Vid publiceringsögonblicket infogades bilden ovan som blir större om man klickar på den. Den togs vid en sen eftermiddagspromenad, en aktivitet vi funnit vara bra för att upptäcka både bebyggelse och natur. I den upplaga som vi äger av Tolkiens Ringen-trilogi – den från 1978 – ber på sidan 304 i sista delen den gamle enten Lavskägge de två hoberna Merry och Pippin att framöver i andra trakter hålla utkik efter entiskor, det är kvinnliga enter. Nu är jag och primärhustrun inga hober och att urskilja kön på enter är inte den lättaste saken. Men kanske...