stigstrombergsson

Vi körde upp igår, Primärhustrun och jag. Yngste sonen kom också men i egen bil. Vi avser att vara här till på torsdag – typ. Plus 7 grader, vindstilla, inga moln. Mina medresenärer åker slalom men inte jag. Jag är ensam på fjället. Där man träffar folk!

Det är det första som skall sägas när jag nu några timmar senare sitter i vår egen förhyrda bubbel-stuga. Även om man är ensam på fjället träffar man folk och det blir pratstunder. En pratade jag med inte långt från starten. En till, en militär, anslöt. Längre fram mötte jag två damer på väg tillbaka och dit där jag satt vid Kratersjön kom snart de två skaraskraparna. Jag har ofta gjort fjällerfarenheten att de man möter snackar man med men undrar stilla om inte den saken är coronaförstärkt nu. Det är ju likadant hemma när man promenerar. Ett hejvilt hälsande på andra fotgängare och snack med 2-3 meters lucka.

Från Kratersjön tog jag likt de tre stjärntydarna i Betlehem – Jesus-berättaren Matteus nämner det i sitt andra kapitel – en annan väg tillbaka. Tidigare år har jag försökt att både uppifrån fjället och nerifrån Rallarkyrkogården få till att inte åka fram och tillbaka i samma spår för att i stället färdas i en slinga. På barmark har jag till fots gjort den turen men vintertid har snömängd gjort det knepigt – och att det är lite marigt att se ledmarkeringarna. I år gick det. Lite på skidor, en del till fots och ett par sluttningar i björkskogen på rumpan kom jag till Rallarspåret som förde mig tillbaka till stugbyn.

Fem timmar ute i vårvintersol tar i ansiktets vintermjuka hy. Precis lagom.

Afterski? undrar kanske någon.

Nä! Inte i något gemensamt utrymme med andra gäster – som i sanning är få detta år.

Jag har egen öl i stugan...