stigstrombergsson

Måndag denna vecka var jag med om något intressant - en Yota-kors-retreat. När vi satte oss i bilen för att fara hem kände jag mig som rubriken lyder och det var en märklig känsla.
Slutkörd - det brukar man vara efter att ha fokuserat och forscerat samtidigt.
Utvilad - det brukar man vara efter att slappt gjort ingenting.

På endagdretreaten ledd av biskop Thomas från den Koptiska kyrkan (Egypten) lyssnade vi till hans undervisning sisådär en ½-timme. Första passet var om kärlek vi fått ta emot från andra och från Gud. Sedan fick vi på en förtryckt mall måla alla röda ytor - och bara de röda. Huvvaligen pilligt! Krävde maximal fokusering utan någonsomhelst möjlighet att jäkta. Det gåt inte att stressa när man pilleri-målar samtidigt som man begrundar kärlek man fått - från människor och från Gud.
Andra passet - efter fika - talade biskopen om olika självbilder vi kan ha. Självbildens färg är gul och de gula ytorna målades. Lägg märke till hur varje självbildsgul yta berör, omger, de kärleksröda fälten. Samma pilleri! Samma fokus på att göra något långsamt. 
Skellettet hos oss, det som bär upp och ger personligheten stadga, har grön färg. Samma procedur med undervisning och måla - men nu efter lunch.
Sådant vi inte kan eller ska kompromissa med, ställen där vi sätter och måste sätta ned foten, sanningen, står den svarta färgen för. Riktigt marigt att måla snyggt och begrunda. Givetvis undervisning innan.
Det blå står för hopp, löften och tillförsikt. Det vita för Gud i oss, förverkligandet av Kristuslikhet i ens liv.

Och Yota-korset i A4-format formades på en dag. De som vet mer säger att riktigt på riktigt blir det när man tar en färg per dag.
En scannad version av mitt kors pryder detta inlägg. Trots att jag "bantat" antalet bytes bilden har så öppnar den sig sakta. Ha tålamod.