stigstrombergsson

Det är nu nästan två veckor sedan Bibelstudiegruppen samlades sist, alltså den ”ordinarie” gruppen som funnits i Älvsbyn från den tid då landhöjningen gjorde att området steg upp ur Bottenviken. Kanske är den beskrivningen ändå en liten överdrift. Riktigt SÅ länge är det nog inte frågan om. Dock är det ett faktum att sedan hösten 1978 somär den tid jag kan överblicka har det funnits en eller flera Bibelstudiegrupper – som mest 6 stycken. Naturligtvis är det inte, med något undantag, frågan om samma individer nu som för 40 år sedan. Skulle så vara skulle det vara en märklig samling 110-åringar som träffades var annan tisdagskväll. Faktum är dock att ”naturlig avgång” hela tiden något så när vägts upp av att nya anslutit.

Vi var 14 stycken av det tjugotal regelbundisar som finns på listan. Vi borrade till att börja med i kapitel 2 i båoka om a rut. Du noterar, noble Bloggläsius, är numreringen av mina blogginlägg inte är helt synkroniserad med vad som är utgångspunkten för träffarna. Det får du/vi leva med. Det finns andra saker av värre art som misstämmer både i världen och i kyrkan.

Kapitel 2 är något av ett väntekapitel och egentligen inte så mycket att säga något om mer än att Boas förs in i handlingen. Det var i första kapitlet de andra avgörande personerna blev presenterade. Man kan uppfatta utvandrarna från Betlehem som beklagansvärda eller klandervärda – jag skrev om det i inlägget båoka om a rut 2. Att Noomi och Rut senare som åter- och medvändare är beklagansvärda är det dock ingen tvekan om. Deras roll och existens bygger på den rätt till allmosor som det dåtida samhället stadgar, inget mer.

Men: Finns det en dold plan? En tanke? Hos Gud? Rentav hos Noomi?

Av en händelse står det i vers 3. Det är författarens sätt att klurigt påstå Gud ledde det till att... Det vet alla som för 50-11:e gången hörde den gamla berättelsen om Rut. Guds plan är det bärande i Ruts bok men för spänningens skull sägs/skrivs det inte i klartext. Det är ju en berättelse för samvaro runt oljelampans sken, inte en statlig utredning om David-dynastins släktsammanhang.

Ett begrepp förs in. Noomi säger om Boas i vers 20: Den mannen står oss nära, han är en av våra skyldemän. Så står det i Bibel 2000. Den mannen är vår nära frände, en av våra bördemän lyder versen i 1917 års översättning och i den ännu äldre Bibeln som kallas Karl XII:s lyder orden Then mannen är oß åkommen och är wår arfwinge.

Det ärmarigt att hitta ett bra svenskt begrepp för saken – för go´el som det heter på hebreiska. Kanske skulle blodsansvarig kunna fungera. Alltså en person av samma blod – släkting – som har ansvar att till blods värna, skydda, ansvara och ta sig an sina mindre bemedlade anförvanter. En go´el hade som släkthuvudman vissa rättigheter men framför allt skyldigheter.

Vill man se en så kallad typologi – alltså en mall – kan man säga att go´el är en Jesus-prototyp. Han är Gud som blir människa och – som det står i Hebreerbrevet kapitel 2 vers 11– inte blygs för att kalla dem, alltså oss, bröder (och systrar).

Med det sagt är ändå kapitel 2 i båoka om a rut något av en ganska snabbt avklarad transportsträcka innan de nattliga övningarna i kapitel 3 – avsnittet för imorgon kväll. Då det för knappt två veckor sedan var tid kvar ägnades därför en rejäl stund åt ett av de frågetecken som anmälts vid den förra sammankomsten – ungefär: Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu! Varför? Och hur ska det repareras?

Det, noble Bloggläsius, blir innehållet i nästa blogginlägg.